Anna Maria Claessons samlade texter

På en stol sitter en kvinna klädd i klänning av 1800-talssnitt. Håret är samlat under bindmössan. I famnen håller hon ett hårt lindat barn. Framför henne knäböjer en man i moderiktig rock. Ovanför deras huvuden strålar stjärnan.

Scenen som föreställer jungfru Maria och de tre vise männens uppvaktning finns på en gammal textil bonad. För länge sedan sattes den upp i en smålandsstuga inför varje julhelg. Till vardags saknade stugans väggar tavlor och andra prydnader. För vem skulle ha kunnat se dem i den vanligen så mörka och skumma stugan, där sot, damm och spindelväv täckte de nakna timmerväggarna?

Men på julafton smyckade stugan desto mer. På väggarna hängdes vävda textilier. I taket fästes en flera meter lång takduk försedd med spetsar av olika slag. Över långbordet spändes under duken en färggrann sidensjal och mitten på denna en halmkrona eller några äpplen. På stolarna lades fina kläder och gavelväggens hyllor fylldes med skurade tenn- och kopparkärl. Men grannast var nog ändå de färgrika bonaderna! Varje bonad innehöll flera spännande motiv som berättade om julhelgens bibliska historia. I gränstrakterna av Småland, Halland och Blekinge smyckade man stugan inför jul på detta sätt.

Även om det finns bonader från 1500-talet bevarade, så uppstod behovet av att smycka stugorna med färggranna målningar mer allmänt vid 1700-talets mitt då storbönderna fick råd att utrusta sina hus med innertak, väggfönster och skorsten.

De äldsta bonaderna målades på tyg, kanske en sliten takduk. 1800-talets bilder tillverkades av papper. Och med tiden blev motiv och form mer stereotypa. Bonadsmålaren kunde vara en hantverkskunnig dekorationsmålare, men ofta var det torpare eller andra egendomslösa som utövade denna binäring.

Fram mot 1800-talets mitt blev tryckta julark vanligare än handmålade bonader. De var enkla träsnitt, färglagda för hand, som i rader sattes upp på stugväggen. Många av jularken, eller kistebreven som de ibland kallas eftersom de ofta prydde kistlockens insida, var tryckta i Jönköping.

Den store tryckaren av kistebrev var J. P. Lundström, som mellan 1819 och 1851 tryckte hundratalet motiv i många tusen exemplar. Kistebreven såldes på marknader och av kringvandrande lumpsamlare. Motiven var ofta religiösa, men skämtsamma profana motiv förekom också.

Vid sekelskiftet 1900 blev broderade bonader, gärna med tänkespråk, högsta mode. Först i borgerliga hem. Men snart även hos bönder och arbetare. Materialsatser till broderade bonader köptes genom postorderföretagen eller Allers mönstertidning och den färdigsydda bonaden sattes gärna upp i salen. Till jul sydde bonader med tomtar, stjärnor, klockor och texter som Midvinternattens köld är hård … allt inramat med en röd tygbård.

På 1940-talet blev de broderade bonaderna omoderna, men i våra dagar upplever dessa hemtrevliga julprydnader en renässans. Gamla motiv återkommer eller så nyskapas nya tomtebonader i vår tids smak.

En annan av 1900-talets julprydnader för väggen var pappersbonaden. Anders Olsson, uppvuxen i Nässjö, är kanske Sveriges mest spridde men okände konstnär. Under många årtionden spreds hans målningar som pappersbonader. Till jul var motiven tomtar i gnistrande snölandskap eller dansande runt julgranen inne i stugan. Hästen får havre, lyktan glimmar i skymningen, katten leker med julgranskulan och tomtemor julstökar på Anders Olssons hemtrevliga julbonader.

Pappersbonaderna har av många setts som triviala och kanske lite för folkliga. I de ”finare” hemmen placerades de i serveringsrummet eller barnkammaren. Annars var köket, gärna ovanför vedlåren, den vanliga platsen för pappersbonaden. 1949 kom de första fotografiskt reproducerade julbonaderna. Även pappersbonaden har upplevt en renässans. Nytryck av bonader från till exempel 1940-talet säljs idag både på varuhus och museer.

Publicerat som lucka 4 i en adventskalender som jag tillsammans med Suzanne Pettersson skrev 1997 för Jönköpings-Postens räkning.

Inledande bild är hämtad från boken En bonadsmålare och hans värld: Johannes Nilsson i Breared av Elisabeth Berglin.