Anna Maria Claessons samlade texter

Runskriften var ett levande skriftspråk då nordborna kristnades under 1000-talet. Den äldre runraden med 24 tecken hade under vikingatiden förenklats och moderniserats till 16 tecken. Trots att runorna i äldre tid var starkt förbundna med guden Oden infogades också de vid kristnandet i kyrkans hägn. I Burseryds kyrka hänger än idag en klocka med text på latin i runskrift:

År 1238 efter Herrens födelse tillverkades denna klocka. Björn gjorde inskriften.

De bevarade runstenarna är ofta kristna minnesmärken. Många är försedda med kors. På stenen som står i Västhorja, Värnamo avslutas texten:

Gud hjälpe deras själ.

Runstenar murades in i kyrkor (som i Rydaholm, Myresjö och Vetlanda) och runskrift användes på gravhällar (som i Vrigstad, idag på Statens Historiska museum, och Lannaskede). Det finns runor i kyrkor bevarade på stockar (t ex i Hylletofta och Angerdshestra, idag Statens Historiska museum), på dörrbeslag av järn (t ex i Stockaryd, idag Jönköpings läns museum och Brahekyrkan, Visingsö) och ristade på väggar (t ex i Bringetofta). På romanska dopfuntar av sten finns runinskrift. Burseryds Kyrka har inte bara den märkliga klockan utan också en vacker dopfunt med text på svenska i runor:

Arinbjörn gjorde mig. Vidkunnpräst skrev mig, och här skall (jag) stå en tid.

Sedan 1870 förvaras dopfunten från 1200-talet på Statens Historiska museum. En – det blev ett halvt millennium! Och Arinbjörn måste vara en av de första konstnärer vi får lära känna i vårt län.

När den katolska kyrkans kalendarium med helgondagar skulle tillämpas behövdes ett hjälpmedel. Runkalendern skapades. På en trästav från 1200-talet som hittats i Nyköping har det latinska kalendariets söndagsbokstäver, abcdefg, översatts till de sju första bokstäverna i futharken. Månens nytändningar markeras med 19 tecken, 16 tecken från den yngre runraden tillsammans med tre skapade. På en tredje rad anges med texten eller text de religiösa högtiderna. Runstaven utvecklades förmodligen i en litterat högreståndsmiljö under medeltiden. Men samma uppbyggnad har de bevarade käppliknande runstavarna från 1500 – 1600-talens bondemiljö. När runkalendern blev ett folkligt hjälpmedel, infördes tecken och bilder för profana högtider och sedvänjor t ex marknader. En gås blev tecknet för Mårtensdagen, en krona fanns vid alla Mariadagar, en nyckel vid Per, ett dryckeshorn markerade julhelgen. Olaus Magnus berättar i sin Historia om de nordiska folken från 1555, att bönderna stödde sig på runstaven på väg till kyrkan, och att de med hjälp av den drog slutsatser om året som skulle komma. Han visade i en bild hur föräldrar lär barnen läsa runstaven.

Under 1600-talet fick de årligen tryckta almanackorna större spridning. Den eviga almanackan, runstaven, övergavs. Men runor som magisk skrift levde dock kvar i folktron. Skyddsrunor utan förståelig mening ristades på föremål och i ballade utnyttjades runor som kärleksmagi, för att framkalla sömn, för att binda övernaturliga väsen och djur eller att locka djuren till sig. I sägnen om Kettil Runske, känd från både Vetlandatrakten och Visingsö, binder jätten Kettil såväl Odens hundar som jätten Gilbert med magiska runstavar.

Runskriften fick en renässans, då riksantikvarien Johannes Bureus år 1611 gav ut en Runa-ABC-bok. Lite senare började statsmakterna att aktivt samla in uppgifter om runstavar. En anvisning om hur man skulle förstå runstavar trycktes 1690, och det blev nu högsta mode att skära sig en spatserkäpp utformad som en runstav. Lagman Claes Stedt i Jönköping, född 1753, ägde en sådan käpp. Idag finns den på länsmuseet.

I samma anda är också ett sigill tillverkat som förvaras på länsmuseet. Sigillet har i runskrift bokstäverna I N S och hittade på 1950-talet i Burseryd – en socken som med både sin kyrkklocka och dopfunt genom århundraden hållit runskriften levande.

Rubrikens text återfinns på Sparlösastenen i Västergötland.

Foton: Göran Sandstedt, Jönköpings läns museum.

Publicerad i Tiotusen år. Småländska kulturbilder 1992 utgiven av Jönköpings läns hembygdsförbund och Jönköpings läns museum. I boken finner du källhänvisningar.