Anna Maria Claessons samlade texter

Och så skulle jag komma ridande på Ryahästen som en prins och du skulle ta emot mig, så skriver John Bauer 1905 till sin fästmö Ester.

Han är i sin ateljé hemma på Sjövik i Jönköping och det är höst. Han fantiserar om ett eget bo, en liten anspråkslös stuga i den stora skogen, dit han ska föra sin prinsessa. Utanför fönstret rasar snöstormen, han värmer sig vid brasans lågor och när han sluter sina ögon ser han henne: Ängel, du verkar vitt, rött och gult. Och han sätter henne högt och där vill han ha henne: Jag vill alltid måla porträtt av dej. Alltid ska jag ha en bild av dej under arbete.

John vet inte hur rätt han ska få. Ester blir ju förebilden till alla de sagoprinsessor han kommer att måla under sin karriär. Hon har som Ester en späd flickaktig kropp, rak hållning, håret är långt och gyllengult, den tunna vita klänningens veck faller mjukt och kronan tycks tung.

Hon finns där redan i de tidiga sagoillustrationerna och hon är där i de sena. Ester är skrattet, ljuset, värmen, hon är vitheten och renheten. Du liten, späd och vit mot ett stort och starkt och mörkt hav, skriver han och ställer henne mot det mörka, farliga, det som hotar. Den värnlösa flickan mot de klumpiga trollen, den stora örnen, den vaktande älgen.

Men medan verklighetens förhållande till Ester snart präglades av irritation, leda, förargelse och förakt, blir sagoprinsessan allt mer sakral och upphöjd. Esters och Johns gemensamma resa till renässansens Italien sätter tydliga spår. Kronan blir tyngre, dräkten mer dekorativ, hårlockarna sirligare. Sagoprinsessan är i den sista årgången av Bland tomtar och troll, som kom ut 1915, en florentinsk madonna.

Liksom sagoprinsessan är en kvinnlig idealbild utan personliga drag är riddaren en sinnebild av en manlighet utan karaktär. Skillnaden mot Johns trollfigurer är slående. Det är som om naturen låter olikhet och egenart blomma, medan den mänskliga världen enbart tillhandahåller stereotypa roller.

Många har framhållit monumentaliteten i Johns till formatet små akvareller. ”Inom parentes sagt, det skulle vara ytterst intressant att se sagobilderna genom skioptikon” skrev Andreas Lindblom redan 1919. ”Många skulle stå sig som fresker”.

Åren innan sin bortgång brottas John med försök att förstora sin sagovärld. Det lilla formatet förfaller honom begränsande. Han gör utkast till monumentala väggmålningar. Endast en skulle förverkligas, det är Den helige Martin som än idag finns att beskåda i en Odd Fellow-lokal i Nyköping. Typiskt nog är motivet en ryttare till häst. För det är framför allt i det sagomotivet som han odlar det monumentala uttrycket.

Den låga horisonten, de stora linjerna i landskapet, säkert inspirerat av det storslagna landskapet vid Vättern hemmavid, mot en stjärnbeströdd himmel, bildar bakgrunden för den kraftfulla hästen som bär sagans riddare.

Också i teaterns form försöker han vid denna tid göra sin sagovärld väldigare. Många av de sena illustrationerna till Bland tomtar och troll har klara drag av teaterkulisser. Teatern skall vara äventyrlig, underbar och skakande vacker, skriver han i en tidskrift. Den ska inte som filmen avbilda verkligheten, utan omskapa och intensifiera vardagen.

Detta är en programförklaring som också skulle kunna gälla hans sagoillustrationer. Men John är ingen dramatisk berättare, han är en stämningsmålare som i sina sena bilder förmedlar drömmar, längtan och vemod. Jag bävar för att detta varma och ljusa skall mattas, att elden skall slockna och värmen försvinna, skriver John till sin sagoprinsessa. Är det därför han som en besvärjelse målar henne om och om igen?

Illustrationer:

En kväll i midsommartid gingo de med Bianca Maria djupt in i skogen. Ur Bland tomtar och troll 1913.

Det var en gång en prins, som var ute och red i månskenet. 1914

Publicerad i Jönköpings-Posten 4 maj 2002 med anledning av att den permanenta utställningen John Bauers sagovärld öppnats och museets sommarsatsning 2002 hette Trollsommar.