Anna Maria Claessons samlade texter

Så här skaldade en anonym medarbetare inför det välkända skoföretaget Löfskos 40-årsjubileum 1949:

Maskinerna har tystnat / och Löfsko håller åter fest / för hela personalen / som kvällens hedersgäst! /I kväll, vår gäst, det gäller bara 40 år, / sen företaget började / en gång, en hoppfull vår.

Den första skon, som gjordes, / det var ett ganska sällsamt ting, / som väckte sensationer /långt bort från Jönköping. / Ja, sensation, blev handsskomakeriets lott / när dystert de betraktade / en Löfsko, som var flott.

Maskinerna blev flera / och arbetsstyrkan växte tryggt / och likaså lokalerna, / som vi sen dess har byggt. / Ja, byggt och byggt, vi skulle byggt marktenteri / men ej fått byggnadstillståndet / och därför svälter vi?

Men ingen kan nu klaga / på lyset i vår arbetssal / det klarar ”ämnesrören” / med ljus i tusental. / ja, rör, ja rör, ja rörande det var en gång / när skorna ransonerades / och ställdes under tvång.

Att utan skinn och läder / få fram en läcker sko / av bara plank och papper, / då gällde det att gno. / Att gno en sko, som passade en kvinnas fot / det blev ett litet underverk / av trä och pappersskrot.

Vi kunde levererat / hur många tusen par som helst, / men tiden och maskinerna / från detta jobb oss frälst. / Ja, helst och frälst, vi gnodde både dag och natt, / tills de blev lyxbetonade / för kvinnornas behag.

På gatorna i New York / har Löfsko-direktören hört / det angenäma klapprandet / som mången miss har rört. / Det sägs att skon har blivit Löfskos prestation / på alla kontinenterna, / det är den varma tron.

Under 1900-talets första decennium utvecklades en svensk beklädnadsindustri. De hemvävda tygerna ersattes av billigare, maskintillverkade av bomull, ull och senare konstsilke. Sömmerskan, skräddaren och skomakaren som årligen besökte bondgårdar och herrgårdar blev allt mer sällsynta gäster. Sekelskiftets konfektionsindustri tillverkade underkläder, arbetskläder, blusar och skjortor, så småningom kom mer modebetonade kläder för män och pojkar. Efter första världskriget organiserades tillverkningen efter amerikansk modell, tillverkningsprocessen delades upp och reklamkampanjer introducerades. 1920-talets kvinnliga mode med sin enkla linjer passade konfektionsindustrin och industritillverkade kläder och skor blev det vanliga för både män och kvinnor.

År 1909 startade i Göteborg en tillverkning av eleganta promenad- och lyxskor – produkter som tidigare importerats. Redan året därpå köpte skohandlaren Josef H Eklöf i Jönköping fabriken och 1911 flyttade han tillverkningen till hemstaden. I hörnet av Barnarpsgatan och Kungsgatan låg Löfsko, som fabriken kom att kallas. På några få år blev företaget ledande i landet när det gällde randsydda skor. Tillverkningen innehöll många hantverksmässiga moment. 1934:

Samtidigt som maskinuppsättningen ägnats den största uppmärksamhet, hålles dock alltjämt det av fackmän städse erkända ”HANDARBETET” i helgd. Allt fortfarande avlägges vid fabriken gesällprov och har för sådana prov, diplom och medaljer av härvarande hantverksförening ännu så sent som innevarande år tilldelats ett flertal vid fabriken utlärda ”handskomakare”.

Under årens lopp utökades både antalet anställda, tillverkning och lokalerna. Man bildade också ett kooperativt bostadsföretag med arbetarna som andelsägare. År 1917 invigdes Bostadsföreningen Hemgården på Söder i Jönköping som innehöll 25 lägenheter om ett eller två rum och kök.

Vid femtioårsjubileet 1959 var de anställda 200 stycken och produktionen 500 – 600 par skor om dagen.

Under 1960 – 1970-talen kämpade svensk beklädnadsindustri med dålig lönsamhet. Konkurrensen från bland annat Italien var hård. Det sista paret från Löfsko skofabrik i Jönköping pinnades den 14 september 1970 klockan kvart över fyra på eftermiddagen. En samlingen om 500 par skor överlämnades till Jönköpings läns museum.

Publicerad i Tio tusen år. Småländska kulturbilder 1992 utgiven av Jönköpings läns hembygdsförbund och Jönköpings läns museum. En kortare variant av texten publicerades i Jönköpings-Posten 15 april 1987.

Fotograf: Göran Sandstedt.