Anna Maria Claessons samlade texter

Den 7 augusti 2005 var jag inbjuden som talare på Västgötadagen i Essunga. Temat för träffen var forna tiders kommunikationer. Detta var mitt föredrag:

För ett år sedan vistades jag en längre tid i Zimbabwe i södra Afrika. Vi var ett litet sällskap från huvudstaden som skulle besöka några dammprojekt på landsbygden. Vägen från Harare söderut är bred och asfalterad. Vi tar oss lätt fram i 120 km/tim. När vi passerar staden Masvingo blir den smalare, efter ett tag försvinner asfalten, groparna i den röda sanden blir allt större. I landskapet intill oss växer myllret av smala stigar som trampats upp av betande getter och nötkreatur, av kvinnor med småbarn på ryggen och oformliga paket på huvudena, av skuttande barn på väg till skolan. När vi till slut viker av, in i landskapet, förlorar vi uppfattningen om vart vi är på väg. Djungeln av stigar blir allt svåröverskådligare. Som tur är har vi med oss vägvisare som kan färdriktningen bland alla låga buskar, uttorkade åar och bäckar och hyddor eller andra spår av människors bosättningar. Hit kommer sällan någon bil, här finns ingen telefon, ingen elektricitet, men ändå är vi väntade. En stor grupp människor välkomnar oss intill de odlingsfält som dammarna möjliggör i detta torkans distrikt. Hur är detta möjligt? Hur har meddelandet om vår ankomst nått fram genom detta till synes kommunikationslösa landskap?

Mr Barbington skrattar då jag frågar. Jo, på vanligt vis förstås! Jag säger till mr A, som i sin tur skickar meddelande med mrs B som bor utmed vägen, som skickar sin son till miss C, osv. Och meddelandet om vår planerade ankomst hoppar från person till person, kilometer efter kilometer. Men fungerar det, frågar jag, och tänker på viskleken vi lekte hemma som barn. Jodå, det är ett bra system, meddelandena kommer oförvanskade fram.

Människa till människa, oftast mun till mun – det är en kommunikationsmetod som är uråldrig och som naturligtvis har fungerat i alla tider och alla kultur. Så har sägner vandrat runt jorden, så har tekniska nyheter som sädesodling och bevattningsmetoder spridits, så har religiösa föreställningar om den ende guden fått fotfäste. Så gick det en gång till här hos oss:

Då något kreatur var rivet av vargen, berättar Claës Johan Ljungström (1863 en av initiativtagarna till Västergötlands Fornminnesförening) i sin bok om Vartofta härad, underrättades den utsedde skallfogden omgående. Han skickade ut skallbudet i socknen. ”Skallbudet gick som en löpeld från ställe till ställe i bestämd ordning att den, som fått det, ilade, ofta mitt i natten, till sin granne osv.”

Jag kom att tänka på den här händelsen i Afrika då jag blev inbjuden till Västgötaträffen 2005 och fick veta att temat var kommunikationer. Kommunikationer – vi tänker oftast på vägar och teknik för att forsla varor och människor. Men kommunikation är ju också transport av meddelanden. Skvallret på kyrkbacken, knallarnas eller byskräddarens nyhetsförmedling, bystämmans gemensamma beslut och överhetens kungörelser från predikstolen för att likrikta oss i handling och tanke – allt är egentligen kommunikation.

Oftast mun till mun – ja, men har ni tänkt på att vi kommunicerar på många andra, mer ohörbara, sätt. Gossen som köper ett par grant broderade skinnhandskar på marknaden som han överlämnar till den rodnande unga tösen, vad sänder han för meddelande till henne? Klädedräkten signalerar många ting, både i forna dagar och i vår tid. Förr var det ung eller gammal, ogift eller gift, fest eller sorg, arbetsdag eller vilodag, hemmansägare eller backstusittare, ståndsperson eller arbetsfolk. Idag är det ofta grupptillhörighet av andra slag som kläderna berättar om. Och de konstfullt snidade selbågarna och lokorna som prydde hästen när gårdens folk for till kyrkan, talar inte de samma språk som en ny BMW idag gör utanför ICA? Men låt oss återgå till mer handfasta sinnen som hörsel och syn.

Vi etnologer eller folklivsforskare sysslar mycket med den muntliga historien, folkminnena, sägnerna, visorna, berättelserna och med den skriftlösa kunskapen. Vi kan förundras över hur människor i samhällen där det skrivna ordet är underordnat det talade kan återge långa berättelser. Utan att, precis som i Zimbabwe, förvanska orden. Men det visar sig att människan, då hon ska förlita sig till sitt minne, utvecklar ett visst sätt att sortera tankarna. Kommer ni ihåg när Lisa och Anna i Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn ska gå och handla? Inte skriver de upp vad de ska köpa åt Bullerbyns mammor, utan för att komma ihåg alla varor går de först och räknar upp dem. När de tröttnar på det, börjar de sjunga: ”En bit falukorv utav den bästa”. Men trots att de sjungit om falukorven är det just den de glömmer! Jag tror att Lisa och Anna skulle ha tagit till några av de minnesknep man förr använde för att komma ihåg långa texter.

Kanske skulle de ha ordnat sin inköpslista i tretalsgrupper. För sagans trefaldiga upprepning; det var tre bockar Bruse, vallpojken fick tre önskningar av den goda fen, var samtidigt för den som berättade sagan ett sätt att komma ihåg. Walter Ong heter en forskare som skrev en bok om skillnaderna mellan talspråkskultur och skriftspråkskultur. Även om läskunnigheten etablerades ovanligt tidigt i vårt land tack vare kyrkans bemödanden, levde de flesta ändå i en muntlig kultur.

Att tänka, minnas och återkalla måste organiseras på ett annat sätt i talspråkskulturen än för oss som tar hjälp av skriften. Tanken måste uttryckas formelartat och rytmiskt. Upprepningar är vanliga, motsatsformuleringar likaså, allitterationer (= rimform som består i att efterföljande ord börjar på samma bokstav, vokaler rimmar på vokaler). Assonanser (en annan rimform där vokalerna rimmar – men ej nödvändigtvis konsonanterna) är mycket vanliga i t ex isländsk poesi och folkdiktning. Formelartade uttryck lever fortfarande kvar i meningar som ”Söndra och härska”, ”Om morgon röd, om afton död”. För oss är de stelnade ordspråk, men i talspråkskulturer lever de i dagligt tal. Äldre lagtexter (som säkerligen ursprungligen hade en talspråkskaraktär) formuleras gärna rytmiskt: Äldre Västgötalagens tjuvar döms

till hugg och till hängning

till dråp och till död

till torv och till tjära

Anna och Lisa tar till sången för att minnas. Det är ett gammalt knep. Att följa versmått med given formel är ett annat. Men forskningen har visat att de långa meddelandena inte är ordagrant lika, däremot tappar man aldrig bort andemeningen i dem.

Vi övar inte minnet idag på samma sätt, men vårt samhälles krav på olika sifferkoder (som ju helst inte bör skrivas ner) tvingar oss åter till minnesknep.

Men det fanns i det gamla samhället också mer handfasta metoder för att liva minnet. Träpinnar, s.k. karvstickor, användes för att hålla räkning på foror av kol till bruken. Med inristade streck mättes antalet leveranser. För att minnas vilken gård som stod i tur att ringa kungsringningen användes här i Västergötland kungsringningskors.

Dessa kors var en ny företeelse för mig som närmast kommer från Småland. Västergötlands museum fick i slutet på 1800-talet ett kors från Hornborga. Det beskrivs i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1899.

Korset är av trä, 27cm högt och korsarmarnas längd 19 cm. Det är utsmyckat med inbrända kronor och inskurna årtal, det äldsta 1627. Det yngsta årtalet är 1859.

Låt oss först ta reda på vad kungsringning var för något. När någon dog skulle man enligt traditioner ända ner i medeltiden ringa i klockorna, i äldre tid kallades det själaringning. Klockornas kraft skulle hjälpa den arme själen in i himmelriket. Klockringningen var i sig också en form av kommunikation. Sockenborna kunde t ex av själaringningens utformning sluta sig till om det var en man eller kvinna som dött. I Gökhem klämtade man tre gånger med stora klockan, tre med lilla, därefter med båda då en man dog. Om den döde var en kvinna började man med lillklockan. I Korsberga klämtade man för stora lik, dvs vuxna, tre gånger i stora klockan, tre i lilla och tre i stora. För ett litet lik, dvs för barn, började man med lilla klockan.

Jag slog upp själaringning på nätet. På sina håll tillämpas faktiskt fortfarande differentierad själaringning. I t ex Eksta på Gotland markerar man med antalet klämtningar noggrant den dödes ålder.

Själaringningen skedde morgonen efter dödsfallet. Men för vanligt folk fick den aldrig ske klockan tolv. Den tiden var reserverad för de kungliga.

Ringningen för avlidna kungliga, som påbjöds uppifrån, skulle pågå fram till begravningen. Av praktiska skäl kunde det förr dröja länge mellan dödsfallet och begravningen, någon gång varade ringningen ett helt år. Den pågick varje dag, ofta under en halvtimme. Eftersom varje ringare klarade fem minuters ringning, krävdes det sålunda dagligen sex ringare. Om vi sedan föreställer oss att ringningen kunde vara så länge som ett helt år, så förstår ni att kungsringningen var ett betungande uppdrag som krävde stora insatser. Klockare eller kyrkvärdar räckte inte till, istället var ringningen ett uppdrag för alla sockenbor och det följde hemman och mantal. Vid så flitig användning av klockorna, och med många ovana ringare, var det inte helt ovanligt att klockor rämnade genom ”ovådlig ringning”.

Det äldsta årtalet på Hornborgakorset, 1627, står för Cecilia von Baden, Gustaf Vasas dotter. Så det var inte enbart själva kungen man ringde för. 1685 ringdes i Hornborga för Carl XI:s tre sönder, 1804 för prins Fredrik Adolf av Östergötland, 1810 för kronprins Carl August. Sexton gånger tycks korset ha kommit till användning.

När den gamla sockenkyrkan i Hornborga raserades 1821 (och ersattes av Broddetorps kyrka) tog Hornborga sockenmän hand om ”kungakorset” och det var också dessa som lämnade över korset till Fornminnesföreningen när det tjänat ut sin roll.

Jag har funnit uppgifter om sådana här kors, förutom i Hornborga, i Korsberga, Värsås, Velinga (tre stycken!), Daretorp och Stora Mellby (pastorat). Men ni kanske känner till fler?

Kungsringningskorsen är egentligen bara en variant på de budkavlar av trä som användes för att meddela byns eller socknens folk att man behövde träffas. Meddelandet överlämnades länge muntligt och kavelns inristade gårdssignaturer bestämde turordningen på överlämnandet. Den som innehade kaveln hade också skyldigheten att lämna den vidare. Böter av olika slag drabbade den som inte skötte sysslan. Så småningom kunde budkaveln följas av ett meddelande också i skriftlig form.

Under medeltiden var det överheten som budade allmogen till ting eller fiendeförsvar. Men metoden kom också att användas för att samla folk till uppror mot pålagor från överheten. Efter Dalaböndernas resning 1743, det som kom att kallas Stora Daldansen, förbjöds därför budkavlesystemet. Etnologen Fredrik Nilsson beskriver i sin doktorsavhandling om politiska rörelser under 1800-talets första hälft hur drängar i Skåne 1811 försökte med hjälp av bl a budkavlar samla folket till protest mot utskrivning av soldater under Napoleonkrigen. I Lund, berättar Fredrik Nilsson, häktas en bonddräng av kronofogden som trodde sig hitta en budkavlen bland drängens tillhörigheter. Av de rättsliga efterspelen framgår att just budskickning med budkavlar sågs från överhetens sida som mycket allvarligt.

Men i 1742 års mönsterbyordning fick dock budkavlen en laglig tillämpning – nämligen i byarna. Med hjälp av kaveln sammankallade man byborna till bystämmor. I Västergötlands museums magasin förvaras budkavlar från olika socknar. Några formade som just en kavel, andra som kors eller trälappar. Någon som ett fodral för skriftligt meddelande.

I museets samlingar också en skjutskavle av järn från Kållängens gästgiveri. Varje gästgiveri skulle ha en sådan, vanligen var de väl av trä, som fungerade likt bystämmans budkavle. Bönderna hade ju enligt gästgiveriförordningen skyldighet att skjutsa resande. Klubban vandrade mellan de som för tillfället hade uppgiften om hand.

Fattigklubbor fanns på sina håll för de i byn som skulle tillfälligt härbärgera fattiga och tiggare. En annan kavel på museet benämns ”snökavel” och kan kanske ha används för att reglera snöplogningen. Det fanns kavlar för postbärningen eller för samling vid skogsbrand. I Hornborga fanns en budkavel som vandrade mellan de som turvis hade ansvar för kreaturens gemensamma vallning. Den pojke som vallade fåren skulle t ex få sin mat efter budkavlens turordning.

Varje gård hade sitt bomärke eller sina initialer, alla dessa märken fanns upptecknade i trä på en lång stav, byastaven eller bomärkesstaven. Drygt tio stavar från olika socknar i Västergötland finns på museet. Staven från Björsäters byalag, med årtalet 1753, lämnades till museet av prästen i församlingen, August Rudberg, också han aktiv i Fornminnesföreningen. I ett brev som jag hittade i arkivet från 1886 skriver Rudberg:

Härmed översändes såsom gåva från Björsäters byalag den gamle bystämmostaven, å vilken de stora inskärningarna utmärka gårdarnas antal i övre och nedre byroten. Gubbarna sätta sig ännu med bestämdhet mot hornets avlämnande.

Budkaveln, som skickade meddelandet mun till mun, var ett sätt att nå ut. Men ljudvågor som medium för meddelande togs tillvara också på andra sätt.

Slöjdkonsulenten Lars Pettersson i Närke har inventerat bytrummor på Närkesslätten. Trummorna, som effektivt samlade folket, var i bruk fram till laga skifte, därefter hade ju byalagen inte så många gemensamma frågor att samlas kring. I Närke går bytrummans historia tillbaka till 1600-talet och stormaktstidens växande krigsindustri. Då tillverkades till armén trummor av trä med kalvskinn som sträcktes med rep. Söder och sydost om Örebro bodde de bönder som gjorde dessa trummor. Vid 1700-talets mitt började militären ersätta trummor av trä med mässingstrummor och från denna tid härstammar bytrumman.

Huruvida bytrummor funnits i Skaraborg har jag ännu inte några belägg för. I museets samlingar finns en trumma med okänd härkomst som skulle kunna ha haft den funktionen. Tala gärna om för mig om ni känner till bytrummer i Västergötland!

Bylurar eller byhorn var däremot vanliga i vårt område. På Västergötlands museum finns inte mindre än sju byahorn i samlingarna. De kan vara av trä, av näver, av horn, koppar eller bleckplåt. Men hornet från Björsäter saknas fortfarande. Trots Rudbergs ivriga försök, 1885 skrev han i ett brev:

Vad ”byhornet” beträffar har jag gjort flera hittills fåfänga försök att få det såsom gåva eller deposition eller mot kontant betalning överlämna det till fornminnesföreningens samlingar, men jag har dock ännu icke uppgivit hoppet att framdeles lyckas.

Jag undrar vad det hornet finns idag, är det någon som vet?

I byn Bannkälla i Vadsbo härad valdes årligen, som i många andra byar, en s.k. grannfogde. Grannfogden hade i sitt förvar en lång lur – det är åter Ljungström som berättar, denna gång i Fornminnesföreningens allra första Tidskrift som kom 1869 – en lur som han blåste i när bönderna behövde komma samman. Mötesplatsen var alltid densamma, en öppen plats mitt i byn, gärna vid en stor sten, en kulle eller ett särskilt träd. (Återigen kan jag se byfolket sittande under ett stort träd i någon av Zimbabwes många byar …) Så skulle man t ex på försommaren tillsammans se över gärdsgårdarna och kontrollera att de var hela. Till sin hjälp hade fogden en ”målkäpp” eller en ”krycka” med skaft med vilken han mätte gärdsgårdens höjd.

Lurar och horn som kommunikationsmedel finns i hela Europa, från forntid till sen tid. Vallgossar och fäbodjäntor har kommunicerat med varandra med lurar av olika slag. Luren kunde också varna för rovdjur, skrämma bort dem och kalla på hjälp vid sjukdom.

Fäbodjäntornas kulning för att locka på djuren är en idag välkänd företeelse eftersom professionella sångerskor åter aktualiserat tekniken. Kulning är ju en slags falsettartad sång. Kulning, liksom lurarna, (ofta kompletterade de varandra) var ett sätt att kalla på djuren. Men de användes också för att för folket nere i byn tala om att allt var i ordning mot kvällen. Eller för att efterlysa ett bestämt bortsprunget djur. När djuret var hittat fanns en kulning för att tala om det också.

I Kungslena hade byalaget en kopparlur för att kalla samman till bystämma. Senare användes luren när man släppte djuren på gemensamt bete till fjälls (högst uppe på berget). Vallpojken fick då luren med sig och dess toner hördes hela dagen, berättas det.

Lurarnas signaler användes i andra sammanhang, t ex var dem ett stöd för sjöfarare i dimma och mörker och vid eldsvåda blåstes förstås brandlarm i dem.

Kyrkklockorna har naturligtvis också används för att förmedla meddelanden. Jag har tidigare nämnt själaringningen. Men det kunde faktiskt också på sina håll ringas i klockorna då en bystämma var förestående. Vanligast var det i de gammaldanska landskapen, men också i Västergötland förekom traditionen. Professor Nils-Arvid Bringeus redogör för ett vittnesmål i anledning av en rättstvist på 1650-talet i Valdstad by, då man kallade till ”grannstämma” med hjälp av kyrkklockan. Ännu vid sekelskiftet 1700 förekom bruket i Varv och Acklinga. Kyrkklockorna kunde också avisera gemensamma arbetsinsatser, i skärgården t ex då vissa typer av fiske skulle dra igång.

Mobiliseringsringningen är gammal och användes för att kalla samman knektarna, senare de värnpliktiga. I Toarps ringdes 1814 så ivrigt inför en mobilisering att klockan sprack. I Korsberga talade man om varningsringning. I den socknen ringdes vid första världskrigets utbrott tre timmar. På andra platser varvades tio minuters klämtning, med tio minuters ringning.

Klockorna var naturligtvis viktiga vid brand. Åter igen i Korsberga, där slog man samma antal slag med kläppen som det tal roten hade där det brann.

Städerna var tvungna att ha mer förfinade system. Förutom att ringa, användes där ofta ett signalsystem med flaggor. I Kristinakyrkan i Jönköping flaggade man i det väderstreck där branden ägde rum och med brandflaggorna markerades läget.

I städerna fanns, men jag har också sett att en stor by som Kungslena (enligt Sven Lampa 1907), brand- eller nattvakter vars uppgift var att ropa var timme i sin lur:

Bevare o Gud vår stad å lann / för eld å brann / å tjuvahann!

Klåcka ä nio slagen / För ell å brand /För fiendens hann / bevara os, milde herre Gud

Klåcka ä tio slaen i vår körka

Jag har talat om talspråkskulturen i det gamla bondesverige. Läskunnigheten var som jag sa relativt utbredd i vårt land, däremot var ju skrivkunnigheten långt sämre. På byastavarna står ofta bomärken i stället för bokstavssignaturer. Kungörelser från statsmakten fick läsas upp från predikstolen. Det skrivna ordet är sällsynt. Men om jag ska tala om att skicka meddelanden är det förstås svårt att inte nämna brevet, men det är klart att skrivande bönder och arbetsfolk inte är många före folkskolan genombrott. För bönderna märktes nog det redan 1636 införda postverket mest genom postlinjernas inrättande och postböndernas skyldigheter att vidarebefordra posten. 1855 infördes enhetsporto och därmed frimärken.

När man diskuterar hur meddelanden kunde sändas i äldre tider är det svårt att inte komma att tänka på vårdkasar. Olaus Magnus beskriver i sin bok om de nordiska folken från 1555 hur folket i kristider på höjder tänder flammande bål för att varna och mobilisera folket mot annalkande fienden. Metoden användes 1719 då ryska flottan angrep Sverige. Med vårdkasesystem har förmodligen också funnits inne i landet.

Vårdkasen byggdes kring en grov mittspira at gammal kärnfuru som självdött och torkat. Spiran kunde vara 10-12 meter hög. Runt denna restes två varv, i en toppform, furuträn, tätt, tätt för att utestänga regnet. I botten hade kasen en vidd av cirka 5 meter. Ett par järnband höll samman det hela. Inne i vårdkasen förvarades tjärtunnor, torra fururötter, tjärstubbar m m. En ”stege” av en granstam med kapade grenar ledde till toppen.

Vårdkasesystemet användes för att varna för fienden. Många av de tekniska uppfinningar som följde under 1800- och 1900-talen hade också sin bakgrund i krigshot. 1794 konstruerade den svenske skalden och vetenskapsmannen Abraham Niclas Edelkrantz den optiska telegrafen – ett system med ställbara luckor som kunde sända meddelanden som avlästes i kikare. Den optiska telegrafen bestod av en serie stationer som förde meddelandena sig emellan.

Vid utbrottet av kriget mot Ryssland 1808 utvidgades det optiska telegraf-nätet utmed kusten. Nätet fick dock snart förfalla, men då de politiska förhållanden åter tycktes osäkra i Europa på 1830-talet togs det åter i bruk. Nu öppnades också nätet (det första i världen) för civilt bruk – 1837. Då Krimkriget på 1850-talet åter fick freden att framstå som hotad användes den optiska telegrafen, men nu hade den fått konkurrens av den elektriska telegrafen. Kring 1880 var de helt omoderna.

Elektriska telegrafen är egentligen inledningen på våra dagars mediarevolution. Den elektriska telegrafen som använde morsesystemet introducerades i Sverige 1853. Tekniken spred sig snabbt tack vare järnvägens behov av att synkronisera tider. Men telegrafen revolutionerade också möjligheterna för allmänheten att snabbt förmedla meddelanden. Och den band samman världen på ett helt nytt sätt. 1853 var linjen Stockholm – Uppsala klar. 1855 var kontakten etablerad med Danmark och Norge, 1860 med Finland och Ryssland, 1866 kom Atlantkabeln, 1870 kontakt med Indien och 1871 med Östasien … På mindre än tjugo år hade direktkontakt nåtts med så gott som hela världen! Emigranter, handelsmän, koloniala administratörer, missionärer – hade de klarat sig utan telegrafen?

Ja, sedan vet ni ju vad som hände. Telefonen, radion, tv:n, mobiltelefonen, datorn, sms, internet, e-post …

Nå, hur ska man då avsluta ett föredrag som detta?

En dikt brukar passa, något om kommunikationer? Tyvärr är Västergötlands skalder mig ännu lite för obekanta, så det får bli en smålänning, Alf Henriksson, som ju kommenterat det mesta. Denna lite vemodiga dikt om ungdomens längtan på 20-talet skrev han 1935 och den heter passande

Vägen till världen

Det sjöng som musik genom spåren / som bar till vår barndoms by.

Det var i de svällande åren / när världen var stark och ny.

Då tickade magiskt i huset / en blank telegraf sina streck,

och kungsljusen lyste i gruset / under gråa presenningars veck.

Och med skyltar på tyska språket / och det målade namnet Berlin

stod en finka i bråten och bråket / på spåret vid stinsens dressin.

Vid blekt fotogenljus om kvällen / på väntsalens bruna panel

vi reste på tidtabellen / till Laxå och Mellansel.

Och vi såg från den kända perrongen / i rutorna utsocknes drag

när persontåget saktade gången / och dröjde hos oss ett slag

tills högt över höstliga gärden / semaforen sken grön och klar

och det fortsatte ut i världen / och vi gick ensamma kvar.

Föredrag på Västgötadagen i Essunga den 7 augusti 1905. Den första avbildade budkaveln, benämnd Gångbud, kommer från Skämningsfors säteri och finns idag på Brandstorps hembygdsgård.