Anna Maria Claessons samlade texter

O, en riktig Bauerskog! utropar vi ibland på skogspromenaden. Det finns något i granarnas grenverk och i den disiga dagern över lavklädda stenar som överensstämmer med en bild vi ständigt bär med oss. Vi känner igen trädstammarnas pelarsal och rötterna som slingrar utmed marken och formar mörka håligheter. De mjukt böljande mossmarkerna som döljer stenar och murknande stubbar är oss välbekanta. I dunklet lyser den späda linnean och några enstaka blad av harsyra. Vi ser John Bauers skog.

Sagans värld är inte prunkande och färgstark, sagan är grå, sa han en gång till en vän. Med John Bauers glasögon på näsan råder det skymning i skogen. Ibland är det alldeles tyst så när som på en svag susning i trädens kronor och en ensam fågels avlägsna toner.

Men ibland knakar det till, tunga steg stör stillheten och det prasslar bland de torra löven, något flaxar hastigt förbi. En obehaglig känsla griper tag i oss – är vi iakttagna? lurar något bakom vår rygg? – vi ryser till. Men nej, med ens är allt som vanligt, allt är åter ro och ljus vänlighet. Granarnas gröna klappar marken, flugsvampen lyser förförande grant och solljuset silas mjukt mellan de raka stammarna.

Fantasin får dagligen och stundligen mat i skogen, skrev han en gång. Men det var inte en barndoms sagovärld som inspirerade John, hemma lästes eller berättades inga sagor. Det var heller inte texterna till de konstsagor han illustrerade som vuxen som gav honom uppslaget till sagofigurerna.

Nej, det var på de ensamma vandringarna med skissblocket under armen eller bössan på axeln, på långa cykelturer och kanotfärder i södra Vätterbygden som John närmade sig sin sagovärld. I skissblocket tecknades detaljstudier av grenar, partier av stammar, stubbar, lövverk, stenar och växter. Och i det intensiva umgänget med naturen frigjordes så småningom sagans olika väsen.

Stenarna får ögon och näsor, stubbarna förvrids till underliga varelsers kroppar, direkt ur naturen stiger till slut trollen fram. Deras färg är skogens grågröna, deras krumma kropp är den mjukt rundade stenens, deras klädsel är djurets fäll och armarna är knotiga som trädens grenar. I skogens skymningsland förvandlas stenar och rötter till sagoväsen.

Det har aldrig varit deras mening att måla den realistiska verkligheten, så beskrev han de medeltida konstnärerna. De har grävt i en helt annan skönhetsvärld. Samma sak gällde för honom själv.

John vördade naturen, den var för honom ett under. Med sin konst ville han visa oss naturens tempel och uppenbara för oss en annan värld – skönhetens. Långsamt förädlar och förenklar han sin sagoskog. Det naturliga och verklighetsnära tillrättaläggs.

De barnsligt sagoaktiga flugsvamparna på de tidiga bilderna ersätts av stiliserade dekorativa blommor. Det orörliga fågelparet, den skiktade bakgrunden, de inramande slingrande trädrötterna och grenarna, bergväggens ornamentala mönster, fram växer en medveten komponerad syntes mellan verklighet och overklighet. Trädens stammar inramar symmetriskt den ensamma prinsessan Tuvstarr vid tjärnen.

Ett fruset ögonblick, en tidlös stämning av andlös stillhet och oförklarligt vemod tar över, det är som om skapelsen håller andan. John berättar sin egen saga för oss.

Liksom Carl Larsson gett oss hemmets utopi, har John Bauer skapat en idealbild av skogen. En bild vi bär inom oss.

Bilder:

Tuvstarr, ur Bland tomtar och troll 1913. Tillhör Malmö museer.

Rottrollen 1917. Ägare Jönköpings läns museum

Publicerad i Jönköpings-Posten 15 april 2002 med anledning av att den permanenta utställningen John Bauers sagovärld öppnats och museets sommarsatsning 2002 hette Trollsommar.