En dag blev Gunilla vanlig. Det kändes som om hon hade stampat länge på samma ställe. Så hon tog saxen och klippte av den långa luggen – symbolen för sitt liv som punkare. De flesta kläderna sålde hon på loppis, men älsklingsgrejorna skänkte hon till länsmuseet. Det var T-shirten med luggslitna ärmmuddar och påsydda blixtlås, byxorna inköpta i London, nitbältet, nitarmbanden och det var framför allt skinnjackan.
Skinnjackan hade hon köpt på den tiden det var mopedkillar som gällde. När Gunilla blev punkare målade hon bilden på ryggen. Slagen på kragen fylldes med knappmärken med reklam för musiker som Sid Vicous, Dead Kennedys och Cronic Generation. Nitar, säkerhetsnålar och symbolen för Crass, bandet som stod för fred och mot rasism och kommersialism, dekorerade ärmar och slåar.
Men idag känner sig Gunilla besegrad, hon orkar inte längre kämpa för sina ideal. Alla hennes Fanzines, tidningar som gjordes ideellt inom punkrörelsen, finns arkiverade på museet. Tidigare gällde mottot: varför läsa tidningar gjorda av andra, när du kan göra själv? Eller varför spela andras låtar, när du kan skriva text och musik själv? Och varför inte skriva dina egna dikter?
Men idag har budskapet om fred på jorden blivit ett budskap om inre frid. ”Nu vill jag roa mig, ligga hemma och sova istället för att demonstrera”. Men musiken tänker hon inte ge upp. Tidigare var Gunillas musik sanslös, nu är den vacker och strävar efter jämvikt.
Punkarnas klädsel, anser Gunilla, är ingen enhetlig uniform. De kläder museet fått, står bara hon för. Den älskade, älskade T-shirten, som hängt med i flera år, var det svårt att göra sig av med. ”Men nu när den finns på museet”, säger Gunilla, ”vet jag att den får ett gott hem”.
Publicerad i Jönköpings-Posten 19 november 1987 samt i Det handlar om textil. Småländska kulturbilder 1989, utgiven av Jönköpings läns hembygdsförbund och Jönköpings läns museum.
Fotograf: Göran Sandstedt, Jönköpings länsmuseum
Anna Maria Claessons samlade texter 
Lämna en kommentar