Anna Maria Claessons samlade texter

På många loft i gamla ladugårdar och bodar kan man än idag hitta det här intill avbildade arbetsredskapet – ”fällekrattan”.

Redskapsfyndet avslöjar att smålänningen långt fram i tiden brukade svedjebruk, det vill säga regelbundet brände ner skogen för att få åkermark.

De allra första odlarna i vårt land röjde skogen med eld och flintyxor och det var vid övergången till yngre stenåldern, cirka 3 000 f Kr, som gläntor och gräsmarker blev nya inslag i vårt landskap.

Svedjebruket drevs vanligen på 1700- och 1800-talen enligt följande mönster:

Runt gården eller byn delades skogen in i ett 30-tal svedjor som brukades i växelbruk. Från till exempel Boarps by i Kråkshults socken berättas 1755 att man årligen svedde ett land på cirka 150 kvm i utmarken kring byn. Efter bränning kunde till exempel råg sås vid midsommar. Sädeskornen krafsades ner med hjälp av en fällekratta. Under hösten betades svedjan. Skörden av den med flera strån försedda säden skedde i juli året därpå. Därefter användes svedjan för rovor, potatis eller som bete för att åter överlämnas till skogen.

Tack vare svedjebruket var landskapet avsevärt öppnare än vad vi är vana vid idag! 1749 for Carl von Linné genom Småland och gjorde följande bedömning av svedjebrukets betydelse för vårt land:

Svedjor, som allestädes här i Småland synas ibland skogarna, och som af somliga kallas nyttiga och af andra ganska skadeliga, betraktades noga, och vägdes den förmån och den skada, som de göra landet; ty man får icke döma dem efter lika lag på olika orter. Det är ovedersägeligt, at svedjandet uppäter en stor hoper matjord, som är födan för all växt, så at landet derigenom blifver säkert magrare. Men däremot när man ser på skogarna i det steniga Småland, och der skog är til öfverflöd, ser man en mark den alra otacksammaste, betäckt med små stenar, som öfvervuxen ljung, som näpperligen förbättras kan; då landtmannen här nedhugger skogen och bränner sina svdejor, får han, af eljest aldeles onyttiga skog och mark, merendels en härlig säd, samt derefter några år godt bete af gräs, som upsticker emellan stenarna, intil des ljungen åter det utestänger. Straxt har tall och gran fått sig som på 20 a´30 är äro färdige til nytt svedjeland. Således får landtmannan af et eljest aldeles onyttigt land en myckenhet säd. Skulle svedja förnekas Smålänningen, stannade han ansenligt i underballance vid brödet, och finge med tom mage se på en steril ödemark.

Publicerat i Jönköpings-Posten den 18 mars 1988. Fotografiet avbildar en fällekratta i Jönköpings läns museums samlingar.