Anna Maria Claessons samlade texter

I mitten på 1800-talet hölls den första svampexkursionen och svamputställningen i Stockholm för allmänheten. Båda dessa tillställningar var ett led i den propaganda som under flera årtionden försökte förmå det svenska folket att äta svamp. Sedan uråldrig tid var svamp för exempelvis bönderna i Småland endast något kor eller det underliga herrskapsfolket kunde få för sig att äta. Svamp-ätar-kampanjens föregångsman var förstås en smålänning!

I Uppsala var han en välkänd gestalt, botanikprofessorn Elias Fries, när han kom småspringande med långa kliv, lite framåtlutande med det vita långa håret fladdrande under den svarta runda kalotten med sina gredelina snoddar. Alltid klädd i lång nattrock och hög igenknäppt väst. Mannen som var så ”hiskeligt lärd”, som med sin far, kyrkoherden i Femsjö socken, Småland, endast talade latin och enligt bönderna hemmavid ägde den märkliga förmågan att kunna gå på sjöars botten. Men gumman som stod på torget och sålde svamp till stadsborna, inte förstod hon vem hon talade med: ”En del är bra”, utropade Elias Fries och tittade ner i hennes korg, ”men de där duger inte, dem ska’ ni kasta bort!”, – ”Äh, gå han sin väg!” svarade gumman förtretat, ”vad begriper han om det!”

Nej, den gumman förstod inte att hon talade med mykologins fader, med den man som systematiserade Sveriges svampar, liksom Linné före honom systematiserat Sveriges blommor och träd. 1832 utgav Elias Fries boken Systema mycologicum. Och fyra år senare skev han en mer populär bok Anteckningar öfver de i Sverige växande ätlige svampar. I den boken propagerade Fries för svamp som människoföda, och han påpekade att många andra folkslag med förtjusning åt svamp. Men den svenska allmogen tycktes ha fördomar mot svamp. Ja, bönderna använde förstås svampar som färgämnen, i folkmedicinen eller till fnösketillverkning. Och man såg att kreaturen gärna åt svamp. Tänk om den motsträviga allmogen kunde förmås äta svamp, menade Fries, fostrad i i den nationalekonomiska anda som rådde under 1700-talets slut och 1800-talets början. Hur många skulle då inte kunna försörjas!

Befolkningen växte stadigt, nödåren var många och man hade ju lyckats att få svenska folket att äta potatis. Visst skulle man väl kunna lära det att äta svamp, eller annat som lavar och hästkött som kunde vara ersättning för den felslagna skörden? Elias Fries var övertygad och i hans efterföljd utkom under 1800-talet många böcker som propagerade för svampar som föda. Hushållningssällskapen sände ut personer som skulle bryta ner folkets fördomar och lära präster, lärare och ståndspersoner att skilja på ätliga och oätliga svampar. Framför allt folkskolans lärare spred kunskapen om svampar. Fries framförde redan 1832 åsikten att det var de germanska folken som ratade svampen. Romanska eller slaviska folk åt gärna svamp. Senare forskare som Brita Egardt har visat att han hade rätt. Åsikterna om svampens lämplighet som människoföda eller ej har således djupa rötter och därför är det heller inte underligt att bönderna var svåromvända. Då var det lättare att nå de rörligare stadsborna eller ståndspersoner på landsbygden. Och så småningom, långsamt, spred sig bruket att plocka och tillaga svamp i allt bredare befolkningsgrupper. Men ännu långt fram på 1900-talet var misstron på landsbygden utbredd mot svamp som föda och därför kanske svamputställningar fortfarande fyller en propagandistisk funktion.

Var Elias Fries själv en ivrig svampätare? Det vet vi inte, men ett av hans barnbarn kan inte minnas att man i morfars hem någonsin serverades svamp.

Publicerad i Jönköpings-Posten vid 1990-talets början i samband med att Jönköpings svampklubb anordnade en svamputställning på Jönköpings läns museum.