Anna Maria Claessons samlade texter

Den 19 augusti 1741 besöker Carl von Linné Jönköping på hemväg från sin resa till Öland och Gotland. På morgonen har han ”krälat” uppför Taberg och på eftermiddagen besöker han Göta Hovrätt och beser falskmynteri-redskap liksom bevismaterial från häxprocessernas tid i form av ”häxeri-instrumenter” av olika slag. Dagen därpå, den 20 augusti, fortsätter resan mot Gränna. Vid Östra tullen i Jönköpings utkant växer strandråg.

Strandråg är ett meterhögt kraftigt gräs med styva blågröna blad. Den växer allmänt på sandiga havsstränder i hela landet, men förekommer också i inlandet. Ibland har den till och med planterats för att binda sanden. Som Linné noterar, kryper dess rötter i sanden likt kvickrotens i åkern. Och en tanke väcks helt naturligt hos den nyttoinriktade och praktiskt lagde resenären …

Allmänt känt under 1700-talet var bruket av att nyttja kvickrotens rötter som nödföda. De långa vita rötterna grävdes upp, tvättades, torkades och maldes till ett mjöl som blandades med den mängd sädesmjöl man hade till hands. Inte bara i nödtider togs kvickrotens rötter tillvara. På många håll tjänade den som djurfoder. Många hushållare menar, skriver han då han passerar Stenbrohult, att svinen inte ska ringas i trynet. Ringningen förhindrade nämligen svinets möjligheter att böka upp kvickrotens rötter. Men Linné gör ett experiment på plats. En hop svin hopsamlas, kvickrotsrötter kastas till dem och till sin förvåning konstaterar han att de inte rör dem!

Men även om svinen i Småland ratar kvickroten, så skulle ändå strandrågens rötter, som kvickrotens, kunna tillvaratas som nödföda för människor menar Linné.

1741 växte strandrågen utmed Vättern strax öster om staden. 1995 växer den fortfarande på samma lokal. Trots slitage av intensivt badliv om sommaren och tunga maskiner vid bygget av en rondell och järnvägsbro intill, kan man ana ett par bestånd av strandråg på stranden, strax intill Liljeholmsskolan och den tidigare undergången till Vätterstranden. Linnés notering om strandrågen är kanske det första skriftliga botaniska belägget i våra trakter. Det stämmer till eftertanke – nog är strandrågen ett historiskt minnesmärke att vara rädd om!

Men tillbaka till 1741! Linné har nu lämnat staden bakom sig och från Gränna seglar han nästa dag över till Visingsö.

Åtta år senare – den 8 augusti 1749 på sin Skånska resa – återkommer han till Jönköping. Än en gång tjusas han av stadens läge. Om sommaren, då Vättern ligger blank som en spegel, är Jönköping vackrare än någon stad i landet. Men i annat väder och vid andra tider mister staden sin behagliga situation!

Den här gången besöker Linné sin släkting, prosten Carl Tiliander, som sedan 1741 är kyrkoherde i staden. Visiten blir kort, Linné har bråttom. Han längtar hem till sin trädgård och oroar sig för de järnnätter som brukar inställa sig i Uppsala i mitten av augusti och som kan förstöra ”de mest delikate växter”.

Återigen följder han östra stranden. På hustaken ser han överallt taklök växa. De byggnader Linné nu far förbi är säkert landsbygdens gråa låga timrade stugor under torvtak.

Ett stycke utanför Jönköping växer så mycket rölleka att han aldrig sett dess mängd förut. Han hinner också besöka prosten Magnus Oxelgren i Skärstad där han antecknar att linet såddes av utländskt utsäde. Den 13 augusti är han tillbaka i Uppsala. Det har inte varit någon frost och till och med hans ömtåligaste indiska växter är bevarade.

Publicerad i Jönköpings-Posten 8 december 1995