Det svenska kräftkalaset

Ett stort fat med kylda kräftor och dekorerat med stora dillkronor – så tycker vi idag självklart att kräftor ska serveras. men så anrättades inte dess läckerheter i äldre tider. Kokboken Den Swenske kocken, tryckt 1837, ger en rad exempel på andra sätt att servera kräftor, till exempel som kräftpudding, kräftpastej, kräftsmör, kräftsås till höns och kalv, kräftomelett och stuvade kräftor. Kräftstjärten åts till spritärtor, blomkål, äggröra eller med olja och vinäger. Om man kokade kräftorna i lag serverades de varma och garneringen kanske inte alls bestod av dill utan persilja!

Här följer recept ur en handskriven kokbok som tillhört Hedvig Elisabeth Paulin (1716 – 1806). kokboken förvaras idag på Jönköpings läns museum.

Kräftpastej : Man lägger en god smördeg uti tårtpannan, kokar kräftorna i salt vatten, skalar dem, sedan tager man en gädda och kokar i lite salt vatten och plockar honom väl sönder och tager alla benen utur, lägg så i botten smör, peppar, muskotblomma och lite rivet bröd, sedan lägges varvat med de utrensade kräftorna och gäddan som sönderplockad är och några murklor, smör och de förmalda kryddorna, detta lägges varvat med några citronskivor, ibland slås ovanpå litet god köttsoppa och litet vin, sedan lägges lock på av samma deg som i botten och bakas i lagom eld.

***

De äldsta beläggen i Sverige för att kräftor använts som människoföda härrör från 1500-talets mitt. Då åts kräftor som en delikatess vid hovet. Troligtvis har dock kräftor långt tidigare anrättats som föda. På kontinenten var de vanlig fastemat under medeltiden. Kokböcker från 1500-, 1600- och 1700-talen innehåller väl utarbetade recept avsedda för de borgerliga och högre ståndens hushåll. Allmogen var mer reserverad mot kräftor som människoföda. Först vid 1800-talets mitt utvecklades kräftkalaset till en svensk festtradition. Med fat fyllda av kokta, kalla kräftor, brännvin, kulörta lyktor, allt helst dukat utomhus i den mörka, ljumma augustikvällen.



Lämna en kommentar

Om mig

Under ett arbetsliv som museikvinna har det blivit många texter. Det har handlat om allt från Carl Jonas Love Almqvist, krustänger, skarvsömskuddar till mormorstips och behovet av skönhetsråd i staden Jönköping.

Och ja, höll på att glömma, jag är etnolog, fil dr och har framför allt arbetat på Jönköpings läns museum och Västergötlands museum i Skara.

Idag är jag och min man bosatta i Brandstorps socken i Västergötland. Jag odlar min trädgård, ser till mina hönor och leker med barnbarn och lagottohunden Caesar och bolognesen Love. Och jag skriver fortfarande …