Anna Maria Claessons samlade texter

Under våra första år tillsammans diskuterade min sambo och jag ofta en sak – hur skall man vika ett lakan? Jag hade under barna- och ungdomsår med min mamma vikt lakanen i tre delar på längden, dragit dem räta och därefter fuktat dem med stänkflaskan och så vikt dem samman över ett bord. Sambon hade aldrig funderat på hur lakan skulle vikas utan tog till naturmetoden.

Jag lyckades aldrig förklara varför lakan skall vikas i tre delar etc., så med åren vann naturmetoden i vårt gemensamma hushåll.

Mamma och jag packade tvättkorgen med vår stänkta och vikta tvätt, bar den mellan oss till mangelboden, belägen i källaren under Konsum. När vi kom hem, tog mamma fram en speciell, lite slö kniv och med vant grepp krusade hon örngottsbanden. Så fick tvätten ligga utspridd på det stora bordet för att lufta och torka. Till sist fylldes linneskåpet. Särskilt noga lades örngotten in med de krusade banden vackert fallande över hyllkanten.

Mamma hade ingen krustång. Men den började användas vid sekelskiftet och var särskilt populär på 1920 – 1940-talen. Före tången fanns ett annat redskap, nämligen en räfflad bräda av trä med en likaledes räfflad träkavel.

Att krusa sina örngottsband hör, liksom örngott i sig, under 1800-talet till det borgerliga hushållet. Under 1900-talet förekom det säkert även i arbetarfamiljer. Men på 1960-talet blev kulörta örngott med en ficka som höll kudden på plats populära och krustången var definitivt överflödig.

Bilden på krustången finns på Östergötlands museum och är lånad via DigitaltMuseum.

Publicerat i Jönköpings-Posten 13 maj 1988.