Anna Maria Claessons samlade texter

Den här texten skrevs i samband med att Jönköpings läns museum förvärvat en gårdsklocka med följande ingjutna upplysning:

J. EKWURZEL EKEBERG 1856. Gjuten av C A Norling.

Ända sedan 1500-talet har klockgjutare verkat i Jönköping. Många är de kyrkklockor som tillverkats i staden. Den kanske siste klockgjutare var Carl August Norling (1818 – 1889) som år 1851 etablerade sig i staden. Verkstaden var belägen vid Östra Storgatan 71 och än idag finns Klockgjutaregatan kvar som ett minne av Norlings klockgjuteri.

Under 1700-talet blev det allt vanligare med gårdsklockor, så kallade vällingklockor. Den äldsta vällingklockan i museets samlingar är från gården Kettilstorp och daterad 1791.

Det svenska jordbruket rationaliserades kraftigt under 1700-talets senare hälft och införandet av dessa klockor var ett led i arbetstidens reglering. De stora gårdarna behövde många arbetare, statarsystemet byggdes upp och allt fler dagsverkstorp anlades.

Vällingklockan blev också en statussymbol för gårdsägaren. Kanske var det därför Johan Ekwurzel skaffade sin klocka 1856. Detta år övertog han Ekeberg i Ljungarums socken, en gård som fadern skapat på 1830-talet genom att köpa samman flera fastigheter. Tio år senare, 1866, då Ekeberg såldes på konkursauktion, uppgavs bostadshusen vara byggda för ståndspersoner.

Generationer av arbetare har diktat ramsor till vällingklockans klang och tolkar samtidigt klocksignalens innebörd. Bland de vanligaste var t. ex. denna:

Välling och sur sill / Välling och sur sill

Från Norrahammars bruk finns följande ramsa upptecknad:

Blå välling / sur sill / kasta hammaren / spring hem

Publicerat i Jönköpings-Posten 3 juni 1985. Fotografiet på en vällingklocka tillverkad av C A Norling kommer från Stockholms auktionsverks hemsida.

Källor:

Mats Rehnberg: Blå välling – sur sill. 1967

R. Lindstam: Klockgjuteriet – en gammal Jönköpingsindustri. Mäster Gudmundsgillets årsbok 1937.

Gustav Wikner: Glimtar från ”Liljeholmskvarteret” under 1800-talets sista årtionden. Mäster Gudmundsgillets årsbok 1941.