Anna Maria Claessons samlade texter

”Vart man eljest kommer i riket är det lätt att träffa tjänsteflickor som är från Småland. Men man ska aldrig råka någon sådan, som säger sig vara från Gnosjö, ej heller arbetsdräng därifrån. Ingen Gnosjöbo ger sig ut på tjänst. För alla finns det användning hemma.”

Så skriver konduktören F J Eneström 1912 i boken Gnosjöborna, deras hemslöjd, seder och lefnadssätt, skrock och vidskepelse m.m.

Men Gnosjö socken, belägen i Västbo härad, är ingen bördig jordbruksbygd som självklart försörjt de sina. Här har inbyggarna för sin överlevnad fått förlita sig på andra inkomstkällor. Hantverk, slöjd och senare småindustri har varit livsviktiga för bygdens folk. Man har utgått från hemtraktens råvaror; trä, järn och allt det som boskapen kunde ge i form av hudar, ull etc. Och Gnosjöborna klarade sig bra – omvärlden har genom århundradena förvånat sig över bygdens välmåga och födgeni. Gnosjöandan, den som är så omtalad, har djupa historiska rötter.

Åtminstone sedan 1700-talets första hälft är konsten att dra tråd belagd i Gnosjö och angränsande socknar. Råvaran, järnet, hämtades från Nissafors järnbruk. Med häst- och handkraft och från 1700-talets mitt med vattenkraft drogs det kluvna och sträckta järnet genom tonen (en stålskiva med koniska hål) till allt tunnare tråd.

Den framställda tråden förädlades på orten. Bland produkter som omnämns är hakar och hyskor, oxmått (kedjor som mätte oxarnas omfång), andra kedjor, krinolinspiraler, säkerhets-, knapp- och hårnålar samt strumpstickor. Allt detta tillverkades som saluslöjd.

”Låt oss följa denna skogsstig” skrev prästen Nils Sandblad när han berättade om förhållandena i Gnosjö på 1870-talet. ”Här ligger ju inne i skogen en trevlig hydda. – Frid vare desso huse! Men va gören I? Gamle farfar och morfar, hustru och barn, vad är detta? Jo, vi göra hakar och hyskor av järn- och mässingstråd och de mer förfarna göra kedjor, korgar m m.Vilken flit, vilken lust och färdighet! Hur går detta till? Vi får tråd av Peter i Lid och så göra vi arbetet och han betalar det, och skickar ut dessa saker om våren till Norrland, Göteborg och vart som helst. Ja, men det kan väl ej bli så mycket? Jo, så är det i hela socknen i nästan var stuga hos fattig och rik, den som inte gör annat på lediga stunder, så gör han hakar och hyskor eller oxkedjor och dylikt. Se så – nu förstå vi den allmänna välmågans orsak. En idog hand gör rikan.”

Publicerad i tidskriften Hemslöjden 1990 nr 6 samt i boken Tiotusen år, Småländska kulturbilder 1992, utgiven av Jönköpings läns museum