Anna Maria Claessons samlade texter

När åren gick och ingen friare hörde av sig, var det då underligt att en flicka blev orolig och började fråga sig om någon illvillig person i närheten försökt nedsätta henne?

Petter Johan Pettersson i Grönelid, som ägde en egenhändigt skriven svartkonstbok, visste hur man gjorde. År 1841 antecknade han i sin bok för varjehanda saker:

Att Sätta ner en flika

När Pigan setter ock har ett littet barn / så skal du si till at du får taga 3 hår afv hinnes hufvud / män det skall du jöra så att hon inte blifver dät varse / Så tager du de 3 hufvudhåren och vefvar om en knappnål / Så båra de hål i en eke bit och lägger nållen idät / ock sedan slår du en plutt uttanför i hållet

Sedan går du antingen en Torsdagsqväl sedan sollen är nedgången / äler en Söndagsmorgon innan sollen upgår / ock läger där eke bitten under en stor sten vid körkodörren / Så at när hon går i kiörkan att hon då går öfver den stennen / sedan blifver hon inte gift

män när du går fram å tillbaka skall du inte titta äftter dig / u skall inte säga dät för någon

Och bet inte detta, hade Petter Johan ytterligare knep:

ock säger hennes namn ock faderns namn / sedan / ”Du skall blifva ogift till dess jag tager dätta härifrån i guds fader ock sons ock den Helige andas namn ammen” / och Repeteras 3 gånger ock spottar i mällan var gång / dätta vinnes också om man insätter dät i Botten af en bäk som är rinnande / ty då blifver flickan så möket mer oroligare

Petter Johan följde traditioner kända i Småland under lång tid. Kanske hundra år tidigare skrevs nedanstående:

Om du en jungfru nedersätta will

Så tag en synål och 3 gl sting afwigt genom Kortelen och slå sedan i en ekestubbe. Hielper.

Men nu blev flickan orolig som en vårbäck. Vad skulle hon göra för att häva förtrollningen?

Prosten Daniel Nordin i 1820-talets Villstad kände väl till problemet och han visste hur hans sockenbor löste det:

Många dagsverken ha förspillts med att söka signare, eller så kallade kloka vilka låter betala sig, fast på eget sätt, under sken av oegennytta. Skall saken lyckas och den sjuke friskna, måste någon dess klädespersedel lämnas åt den kloka, icke såsom betalning, utan som ett medel för undergöraren. Ingen må betala den, men att lämna något bevis av erkänsla i dess kök eller åt dess barn, är icke förbjudet. Sådana kloke botar för allting, även för en flickas så kallade nedsättning, d. ä. då hon ej blifva gift.

Ordet nedsätta i ovanstående betydelse är belagt första gången 1704 i Växjö domkapitels akter enligt Svenska Akademiens ordbok. J. E. Rietz uppger i sitt Svenskt Dialektlexikon att ordet är småländskt. Men traditionen var känd både i Väster- och Östergötland, liksom i Skåne.

Det vanligaste tillvägagångssättet var att den nedsatte ”vigdes” vid ett träd, vid vatten eller allra värst vid eld. I den sistnämnda fallet fanns ingen bot. Som nedsatt blev man också ofta sjuk.

Så för vår småländska flicka i denna svåra belägenhet fanns ingen annan råd än att be den kloka Stina i Karshult om hjälp och som tack offra den nya granna sidensjaletten.

Publicerad i Tiotusen år. Småländska kulturbilder 1992, utgiven av Jönköpings läns hembygdsförbund och Stiftelsen Jönköpings läns museum. I boken finner du källhänvisningar.

är