Anna Maria Claessons samlade texter

I augusti 1900 far mellanpojken Bauer till Stockholm. För andra gången tänker John pröva in till Konstakademin. John är den yngste sökanden, endast fyllda 18 år. I ett brev hem till sina ”snälla föräldrar” berättar han:

Jag började genast rita Antik upp på Atelieren för att förbereda mig till Akademiprovritningen. I lördags inlämnade jag min ansökan, men pappa må tro jag har inte stort hopp att lyckas. Vi är rysligt många som söker, och därtill finns det endast två platser lediga. Jag är även detta år yngst bland de sökande.

Bland de många sökanden utvaldes tio för tre dagars provritning.

Jag har nu provritat i två dagar. Vi är tio provritande av vilka jag och Kampe är de yngsta. Vi har hållit oss väl med vaktmästaren och såg igenom samtligas portföljer. Jag hade inte väntat mig något sådant. Det var faktiskt en liten konstutställning. Där fanns konstverk, riktiga konstverk, som skulle lysa på vilken utställning som helst. – Jag känner mig i alla fall allt för omogen för Akademin. Det vore t o m nästan till min fördel om jag inte kom in. Endast min egenkärlek skulle skadas.

Men så den första september:

Tack för lyckönskningen. Det är roligt att kunna bereda Pappa och Mamma en glädje, åtminstone någon gång. Mig glädjer det just nu inte så mycket.

Jag var rysligt osäker på att lyckas, i synnerhet som jag hela första provritningsdagen inte kunde dra ett streck. Som väl var artade den sig dock mot slutet ganska bra så jag lämnade in den nöjd och belåten.

Vi var åtskilligt nervösa sista eftermiddagen. Vi (d v s Kampe och Lanner) träffades vid sjutiden å automaten och vandrade sedan med klappande hjärtan till akademin. Där fortgick dock sammanträdet allt fortfarande. Vi hörde att det var en hård dispyt, den hade redan räckt i 1,5 timme men brukar annars avgöras på mindre än en timme. Vi vandrade tillsammans till ölstugan i Centralpalatset och satte oss där att vänta. Vi skickade varje kvart en av oss till akademin för att se resultatet. Där satt vi 1,5 timme. Till sist kom Kampe tillbaka med andan i halsen. Han hade träffat Cederström och hört att han var klarad. Oss hade han inte kunnat fråga efter. Så gick vi alla till Akademin. Sammanträdet var slut och något anslag hade ej blivit uppsatt på grund av att sekreteraren var trött. Strax därefter träffade lyckligtvis Althin lektor Henriques och professor Lundberg på Drottninggatan. Han pratade med dem en stund och kom sedan med ett gemytligt småleende i sitt välmående ansikte fram till oss. Jag fick en våldsam hjärtklappning. Min portfölj hade väckt särskilt stor uppmärksamhet. Och jag var ett ögonblick så glad att jag kunnat hoppa ur byxorna. Vi var alla tre klarade. Det är underligt, glädjen lade sig snart. Jag tror aldrig man blir så glad vid ett hunnet mål som man blir ledsen vid en motgång.

Festa skulle vi ändå.

Det var en framgång kanske mer än att hålla på en studentexamen, som Althin sa.

Droska till Operakällaren där vi superade. Berns till kaffe och punsch och till sist vin hemma hos mig.

Vi höll tal och skålade för våra uppgående stjärnor på den svenska konstens natthimmel.

Ett arbetsår börjar och breven inleds allt oftare med samma standardfras:

På Akademin går allt sin jämna lunk. Morgonens antikritning för Kulle är rysligt tråkig. Händer, armar, ben, fötter och stympade kroppar kan man just inte rita under något vidare intresse. På kvällarna för Cederström däremot rita vi intressanta renässansgubbar. För närvarande ha vi modell, en rolig fiskargubbe. Prof Curmans föreläsningar i anatomi börjar också på att bli intressanta, men perspektiven är som vi förutsett tråkigt av bara katten.

***

Vi har nu Cederström om kvällarna och han är ganska hygglig att ge oss modeller. Igår slutade vi ett mycket intressant engelskt ynglingahuvud. Vi hade draperi förut så vi får nog återgå till gipsen ikväll. Jag skulle med nöje vara med om att kasta alla gipser i Strömmen.

***

På Akademin går allting sin jämna lunk med undantag för att vi idag för första gång fått dissekera. Det var ruskigt till att börja med, men man vande sig snart. Det är just inte trevligt att se en naken mager skomakare som just skurit halsen av sig.

Men inte alltid går allt sin jämna lunk:

Vid Akademin är en hel brassa sjuka så baron Cederström är vid dåligt humör av vilket jag fått uppbära rätt mycket. Gossarna tar sig friheten att rita gubbar på allt möjligt, tak, väggar, golv och papper. Baron har fått i sitt huvud att syndaren är jag. Upprepade gånger har han vänt sig direkt till mig med sin skällning. Igår hade Pontus Lanner dragit över sin studie och i stället ritat en karikatyr. Baron kommer in och frågar vem som gjort det. Ingen svarar. Baron kan bli arg, ibland med besked, och det blev han då. Han vände sig direkt till mig och började en lång svada om barnsligheter, allvarligt arbete och skämt i allvarligt läroverk. Jag trodde först karl skulle riva ögonen ur mig och sedan äta upp mig. När han slutade stammade jag fram att det verkligen inte var jag som gjort det. Jag fick bara ett hiskeligt ögonkast och upplysningen att han visste vem som gjort det. Efter lektionen gick jag ned och talade med honom men det förvärrade visst bara saken. Han tycks fortfarande tro att det är jag som är syndaren. Så är det att vara vid Akademin.

På vårkanten är det tentamen i olika ämnen:

I lördags hade vi examen i perspektiv inför läroverksnämnden. Jag var först framme och gnoddes, antagligen av misstag, på andra årets kurs. Jag redde mig i alla fall skapligt nog. Som väl är begriper inte läroverksnämnden perspektiv ett dugg.

Nu har jag bara anatomin kvar. Jag har hela bordet fullt med skelettdelar som jag gnor med härhemma.

Morgonlektionerna är som väl är slut nu. Det menar jag visst inte för att få sova om morgnarna, ty jag är alldeles rysligt morgonkry nu för tiden, tack vare det förfärliga körandet.

Här är fortfarande det härligaste väder. I söndags låg jag hela förmiddagen, d v s till kl fyra, ute på en bergsknalle i Lilljansskogen. Jag tror knappast jag någonsin sett himlen, marken och träden så vackra. Jag tror nästan jag blir landskapsmålare.

Allt är dock inte arbete:

Martin Kock är nu för tiden rätt ofta hos mig. Vi sitter om eftermiddagarna och filosoferar över livets mening. Vi är rysligt djupsinniga.

Långfredagen var jag hemma hos honom på middag. Endast och allenast sillsallad. Det lär vara en gammal plägsed att äta sillsallad på långfredagen.

***

I maj åkte vi, ett rätt stort sällskap akademister, både pojkar och flickor, med ångbåt ut till en liten ö i skärgården. Därifrån rodde vi till Lidinge värdshus och marscherade landsvägen till Djurgårdsbrunns värdshus, drack te och åt smörgåsar och promenerade sedan arm och arm hem till stan. Det var den härligaste första maj jag någonsin varit med om.

Terminens slut närmar sig, det första året vid Akademin är snart slut.

Vi gno nervöst här uppe. Igår var vi hemma hos prof Curman och gick igenom årets anatomiritningar. Jag klarade skivan riktigt bra. Jag har gett mig katten på att komma upp i modellen.

Under en veckas tid har jag gnott på fyra kompositioner till Ljungars saga. Ibland är jag nöjd och tycker de är bra, ibland är de bara strunt. Jag tror i alla fall de kommer att väcka uppmärksamhet på vårutställningen, om jag bara får dem någorlunda som jag vill ha dem. Gud vet hur jag ska hinna. Vi har tentamen på tisdag och jag är ännu osäker. Se, Mamma, det är så helsikes mycket och jag har skallen full av en mängd andra saker. Jag har så kolossalt lätt att glömma vad jag en gång pluggat i mig. En lycka är att min älskade lärare baron Cederström är i München.

Kommer jag inte upp i modellen i år, tror jag att jag skakar Stockholms gatdamm av mina spruckna skor och läggar mig ner i Småland. Det är både billigare och nyttigare än att gå och rota Antik. Man har svårt att bli en sann konstnär på Akademin.

***

Två dagars tentamen och examen i anatomi är nu lyckligt och väl överståndna. Mina fyra kompositioner är färdiga och upphängda. Djädrar i då! De är inte så dåliga.

Den 30 är högtidsdagen då man får höra om man fallit gubbarna i smaken eller ej.

Så äntligen, efter ett helt års slit med perspektivritningar, anatomistudier och gipsstatyer får John äntra sin cykel och ställa kosan hem!

Hemma på Sjövik, föräldrahemmet vid Rocksjön i Jönköping, förlöses vinterns längtan. Försommarens all ljuvlighet förmedlar John friskt och omedelbart i en serie akvareller. Det är studier av sommarmoln och det är sommarens fägring i form av mandelblom, förgätmigej, timotej, ärtvicker, blåklocka, vädd, maskrosor … Samma sommar målar John porträttet av Enne, en älskad lillebror.

Personer som omnämns i breven:

Caleb Althin (1866 – 1919) drev en målarskola som framför allt förberedde elever för Konstkademin KA.

Gustaf Cederström (1845 – 1933) Professor i figurteckning och direktör för KA:s läroverk. Mest känd för sin målning Karl XII:s likfärd.

Carl Curman (1833 – 1913) professor i plastisk anatomi vid KA. Badhusarkitekt, skulptör, tecknare och läkare.

Pontus Henrique (1852 – 1933) lärare i perspektivritning vid KA.

Pontus Lanner (1880 – 1944) akademikamrat med John Bauer.

Theodor Lundmark (1852 – 1926) professor vid KA.

Ivar Kamke (1882 – 1936) akademikamrat till John Bauer.

Martin Kock (1882 – 1940) elev vid Althins målarskola, senare känd arbetarförfattare.

Axel Kulle (1846 – 1908) lärare i figurteckning vid KA

Ordförklaringar:

Automaten – automatrestaurangen. Gästerna serverade sig själva med hjälp av en mekanisk försäljningsapparat. Den första automatrestaurangen inrättades i Stockholm 1899.

Brassa – en hel hög, en massa.

1988 köpte Jönköpings läns museum en akvarell av John Bauer föreställande hans lillebror Ernst, kallad Enne. Jag skrev då ovan artikel som publicerades i Jönköpings-Posten den 16 juli 1988. (Stavning och ordböjningar är moderniserade.)