Anna Maria Claessons samlade texter

från ett arbetsliv som museikvinna

Kungsringningens kors

Själaringningen för avlidna kungligheter skulle pågå fram till begravningen. Av praktiska skäl kunde det förr dröja länge mellan dödsfallet och begravningen, någon gång varade ringningen ett helt år. Den pågick varje dag, ofta under en halvtimme.

Kungsringningen var ett betungande uppdrag. Klockare och kyrkovärdar räckte inte till, i stället var ringningen ett uppdrag för alla sockenbor och det följde hemman och mantal. För att hålla ordning på vilken gård som stod i tur att ringa användes i Västergötland kungsringningskors.

När den gamla sockenkyrkan i Hornborga raserades 1822 (och ersattes av Broddetorps kyrka) tog Hornborga sockenmän hand om ”kungskorset” och de var också dessa som lämnade över korset till fornminnesföreningen när det tjänat ut sin roll.

1627, det äldsta årtalet på Hornborgakorset, står för Cecilia von Baden, Gustav Vasas dotter. Sexton gånger tycks korset ha kommit till användning.

Foto: Reg Fallah, Västergötlands museum

Publicerad i En makalös samling. Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 2005 – 2006.

Profilbild för annamariaclaessonteliacom

Posted by:

annamariaclaessonteliacom

Lämna en kommentar

Om mig

Under ett arbetsliv som museikvinna har det blivit många texter. Det har handlat om allt från Carl Jonas Love Almqvist, krustänger, skarvsömskuddar till mormorstips och behovet av skönhetsråd i staden Jönköping.

Och ja, höll på att glömma, jag är etnolog, fil dr och har framför allt arbetat på Jönköpings läns museum och Västergötlands museum i Skara.

Idag är jag och min man bosatta i Brandstorps socken i Västergötland. Jag odlar min trädgård, ser till mina hönor och leker med barnbarn och lagottohunden Caesar och bolognesen Love. Och jag skriver fortfarande …

Senaste inläggen