Anna Maria Claessons samlade texter

Den 13 augusti 1775 skymtade besättningsmännen ombord på det holländska skeppet ”Stavenisse” Japan för första gången och på kvällen samma dag ankrade man vid ingången till Nagasakis hamn. Ombord, utgivande sig för att vara holländare, befann sig den 32-årige förste kirurgen och botanikern Carl Peter Thunberg, bördig från Jönköping. ”Stavenisse” tillhörde holländska Ostindiska kompaniet och var en av de två holländska handelsfartyg som årligen tilläts ankra utanför Japan. Men Thunberg var inte i Japan för att handla, han hade ett särskilt uppdrag. Av holländska mecenater var han utsänd för att samla ”sälsynte Träd och Buskar” avsedda att odlas i de holländska trädgårdarna, växter som man förmodade skulle kunna uthärda Europas kyligare klimat.

Thunberg hade varit på resa i flera år. Efter avslutade studier för bland annat Carl von Linné i Uppsala hade han 1770 begett sig ut på en studieresa till Holland och Frankrike. Därifrån reste han vidare till Kap i södra Afrika där han vistades ett par år för att insamla växter men också för att lära sig holländska.

Sedan 1600-talets början hade det japanska kejsardömet endast tillåtit holländare och kineser att idka handel i landet. Japan var ett slutet land för västerlänningar och de utländska besöken var omgivna av många restriktioner. Det var omöjligt att resa i landet eller att på egen hand få kontakt med japanerna. Så mycket märkligare att en ung man från den lilla svenska staden Jönköping skulle bli den som beskrev Japans flora för första gången!

Trots alla svårigheter lyckades Thunberg över förväntan med sin uppgift. I en levnadsbeskrivning som Thunberg skrev på ålders höst berättar han om hur han ”utlurendrejade” Hortensia som ”nu pryder med sina praktfulla blomklasar nästan alla fönster”, vackra Lönnar, Thuja, Azaleor, Deutzia (uppkallad efter en av Thunbergs finansiärer) med mera. Och några år efter sin hemkomst utkom hans bok Flora Iaponica, en sammanställning av vad som då var känt om Japans flora.

Liksom andra Linnélärjungar som reste världen över förde Thunberg resedagbok där han antecknade det han såg och iakttog i det främmande landet. Syftet var nyttobetonat. Som han senare skrev: ”Att känna andra världsdelar och deras Inbyggare, är icke blott en nyfikenhet, utan länder oss oftast till mycken nytta i vår allmänna och enskilda hushållning.” 1700-talets resenärer hoppades hemkomma med nyttiga kunskaper till det egna landets gagn. Reseanteckningarna utkom 1791. Men tillbaka till den 13 augusti 1775!

Redan på ankomstdagen samlades alla bönböcker och biblar in och lades i en kista som spikades till och överlämnades till japanerna. Inga kristna böcker tilläts komma in i landet. Detta var den första händelsen Carl Peter antecknade som exempel på japanernas oerhörda misstänksamhet mot västerlänningar.

Varje morgon och kväll under den tid skeppets last lossades mönstrades och visiterades besättningen. Ingen skulle hemligen kunna ta sig in i landet eller smuggla något gods över gränsen. Det sista var högst aktuellt eftersom skeppets kapten nyligen avslöjats av japanerna. Så här berättar Thunberg: ”Kaptenen påklädde sig därför en blå med silver galonerad sidentygsrock, ganska stor och vid, uppstoppad och framtill för magen med en stor kudde försedd. Denne rock har i långliga tider blivit brukad, att därmed lurendreja kontraband-saker, emedan chefen och skeppskaptenen varit de endaste fria från visitationen. Kaptenen gjorde med denna fyllda rocken, gemenligen trenne resor om dagen ifrån skeppet till faktoriet, och var ofta med gods så tunglastad, att då han steg i land, måste 2:ne matroser, en under varje arm understödja honom. En ansenlig profit tillföll härigenom årligen skeppskaptenen.” Just vid Thunbergs ankomst hade japanerna upptäckt att de västerländska sjökapternas ofantliga tjocklek visst inte var naturlig!

Till japanerna lämnades också allt krut och alla vapen.

Strax utan Nagasakis hamn låg den lilla konstgjorda ön Deshima. Ön skildes från fastlandet med en vallgrav och omgavs av ett plank. Under 16 månader bodde Thunberg här tillsammans med tolv andra européer och ett antal slavar. Men innan människorna fick lämna fartyget avskeppades den 15 augusti alla kreatur, det vill säga de kalvar, oxar, svin, getter och får som medförts från Java. Det var nämligen svårt att få tag i kött i Japan där kosten till största delen byggde på vegetabilier. De här djuren var viktiga för Thunberg: ”Detta boskapsfoder examinerade jag dagligen 3:ne gånger och utletade därutur de sällsynta växter, som där funnos, till torkning för Europas Herbarier och dem jag icke själv ägde frihet” Men hur skulle Thunberg för övrigt kunna insamla ett botaniskt material när han var instängd på en liten ö av en längd av ett par hundra alnar?

Den 16 augusti fördes officerarnas kläder, möbler och matförråd, vin, öl i land. Den 4 september visiterades skeppet av japanerna. Kistorna undersöktes noga, sängkläder sprättades upp och fjädrarna omrördes, i smörbyttor och konfityrkrukor stacks järntenar, på ostar skars ett fyrkantigt hål, av äggen sönderslogs ett och annat. Så äntligen kunde Thunberg trampa japansk mark!

Tiden på den lilla ön Deshima blev långsam för en så rastlös och nyfiken man som Thunberg som dessutom var ointresserad av att fördriva tiden med tobaksrökning, visiter och ”galanta” japanska flickor. Hans officiella sysselsättning var läkarens och som sådan fick han snart goda kontakter med tolkarna. Som lärd man var de oerhört intresserade av hans kunskaper, och i gengäld förde de plantor till Thunberg. Hans, som han själv skriver, ” redeliga, vänliga och vänskapsfulla uppförande” vann tolkarnas och de japanska myndigheternas förtroende och han utverkade tillstånd att under en period få botanisera i Nagasakis omgivningar.

Höjdpunkten på Thunbergs Japanbesök var en resa till den japanska kejsarens hov i Edo (Tokyo). Nu hade Thunberg sin möjlighet. Lite förargad konstaterade han att japanen odlade sina åkrar så väl att inte ett endaste ogräs tilläts växa. Men i bergstrakterna var det bättre. Raskt ur bärstolen, upp utefter bergssidorna i ständig jakt på växter till det ”nyfikna Europa”. Flåsande efter honom kom de japanska officerare vars uppgift är att bevaka den ovanlige främlingen.

Thunberg skrev mycket uppskattande om det japanska samhällets ordning och om japanens hövlighet, ärlighet och goda hushållning. Men efter sexton månader hade han ändå fått nog av instängdheten. Och han längtade hem. ”Ingen ting kunde ändra min föresats, att återse min älskade fosterbygd” och efter sin hemkomst till Uppsala kom Thunberg att mycket sällan resa. Inte ens Stockholm kunde locka botanikern som hellre satt hemma i sin kammare och analyserade och beskrev alla de samlingar han hembragt under sin nio år långa livsresa. 1828, 85 år gammal, avled Carl Peter Thunberg.

Publicerad i Jönköpings-Posten i början på 1990-talet – oklart när … Men det var i samband med en utställning om Carl Peter Thunberg på Jönköpings läns museum.