I en serie små tuschteckningar skildrade poeten och bildkonstnären Harriet Löwenhjelm livet på Romanäs sanatorium, där hon avled våren 1918. 1915 skrev hon i dagboken ”Ritade Patienternas lif på Romanäs ala Olaus Magnus”.
Teckningarna är tydligt inspirerade av Olaus Magnus träsnitt från 1500-talet. Vi ska följa hennes vistelse via dagboksanteckningar – dagböckerna förvaras på Kungliga biblioteket – och de små teckningarna i Patienternas lif.
Ankomsten

Den 14 april 1914 anlände Harriet till Romanäs sanatorium. Som alla nyintagna patienter sändes hon omedelbart till sängs. Det var inte första gången Harriet besökte Romanäs. År 1908, långt innan sjukdomen hade konstaterats hos henne, hälsade hon på sin bror, Carl Löwenhjelm, som tjänstgjorde som lungläkare på det nyöppnade Romanäs sanatorium. Carl hade själv med sträng disciplin övervunnit sjukdomen och fyra år efter Harriets död skrev han: ”Det beror på den tuberkulöses karaktär om han skall dö eller överleva.” Harriets första anteckning i dagboken:
25 augusti: Gick i skogen och såg en mycket svart spindel.
27 augusti: Stod upp. Gick i skogen och hälsade på min spindel och diktade en sonnet. Jag badade på kvällen och läste The Holy Graal.
28 augusti: Gick i skogen och råkade rifva itu spindelns nät. På kvällshallen smädade vi varandras fel. Tyskarna hade minst en kryssare i Finska viken. Kejsar Wilhelm har skickat efter en bataljmålare. Natt.
29 augusti: Gick jag till spindeln som hade lagat sitt nät.
30 augusti: Förfasade mig ofta att tyskarna bränt rådhuset i Löwen.
Ligghallen

Minst två gånger om dagen skulle patienterna vila på ligghallen, om vintern väl insvepta i filtar och skinnsäckar. Sanatoriekuren innebar väl avvägd balans mellan vila och ansträngning liksom riklig föda – allt för att stärka kroppens motståndskraft mot bakterierna. Några andra botemedel mot tbc kände man inte till. Vissa tider skulle ligghallskuren ske i full tystnad, vid andra tilläts prat mellan patienterna.
17 september 1914: I ligghallen diskuterade vi sex timmars arbetsdag.
17 februari 1915: Frateniserade med Herr Hellström, där jag nästan gick öfver på de allierades sida och hade varma fötter på ligghallen.
9 mars 1915: Låg sen på hall med Kammarherrinnan, skar träsnitt efter middagen. Vi låg i mörkret i hallen och pratade.
9 februari 1917: Låg på loggian där fru Wikmark konverserade utan nåd och förbarmande.
17 juli 1917: Vi låg på hallen och fick skrynkliga kjolar.
Doktor Scharp

Wilhelm Scharp var överläkare på Romanäs under Harriets första tid. Scharp hade som så många andra sanatorieläkare själv haft tbc. På bilden syns han läxa upp ett par smygrökande patienter. Överläkaren hade en alldeles särskild ställning på sanatoriet, för patienterna framstod han som en allsmäktig Fader med makt att styra över liv och död.
Sanatoriereglerna var stränga. Minsta avvikelse – och patienten skrevs omedelbart ut. Harriet hade svårt att underordna sig alla rutiner, hon gick längre promenader än hon skulle, hon gav sig ut på skridskoturer på Sommens is och hon uppmuntrade tillsammans med andra patienter överträdelse av reglerna. Under en period var hon heller inte välkommen till Romanäs.
1917 avled Scharp i en hjärtsjukdom och Harriet kunde aldrig riktigt förlika sig med de läkare som efterträdde honom.
21 februari 1917: Scharp kom och grälade på mig.
7 juli 1915: Jag blef undersökt och sen hade Scharp och jag vårt rencontre som slutade med att jag fick stanna.
19 augusti 1915: Jag gick till Scharpen och anmälde mig till tuberkalin och han såg föga glad ut.
7 januari 1916: Lånade Scharpen Konsten att älska, fick ej hyra rum.
24 september 1916: Jag gick ut med Frida i skogen och vi var mycket rädda att bli ertappade.
22 december 1916: Scharpen genomlyste mig.
1 juli 1917: Målade på ett porträtt av Dr Scharp som Natan Beskow målat.
Kurpromenader

I sanatoriekuren ingick promenaden. Det avvägdes noga hur länge patienten fick vara ute och hur långt de fick gå. Viktigt var att patienten inte gick för fort så han blev svettig eller kortandad. Harriet hade svårt att följa reglerna, promenaderna i naturen var viktiga för henne, gärna bar hon bössan med sig över axeln när hon ensam vandrade iväg.
5 september 2014: Gick i skogen och mötte 5 dufvor + en huggorm samt Nordenstam, Ekholm och fröken Virgin på kråkjakt.
10 september 1914: Syster Lilly konfiskerade min bössa. Jag blef upprörd i själen samt förebrådde henne under tysta timmen och fick då veta att doktor Scharp förbjudit all jakt.
14 september 1914: Gick romansvägen och diktade en sonett.
15 september 1914: Det regnade och jag gick i skogen med mina gula kängor.
16 december 1917: Jag fick gå ut och gick runt huset.
Den sista tiden

Harriets motto i den sista dagboken som börjar den 7 juni 1917 var:
the world is so full
of a number of things
I am sure we
should all be as happy
as Kings
I augusti blev hon hes i halsen, hon fick feber och hennes mamma satt vid hennes sida under långa perioder. Brodern, lungläkaren, konstaterade att sjukdomen förvärrat.
Dagboken slutar den 4 februari 1918 och natten till den 24 maj avled Harriet Löwenhjelm.
I september 1917: Låg på balkongen. Mamma och jag lekte Indiska Oceanen.
13 oktober 1917: Kom Carl. Han och Rosen undersökte mig och bestämde att jag hade tuberkler i halsen. Carl tittade på alla mina ritningar och for.
3 november 1917: Målade ett höstlandskap.
25 december 1917: Blef rörd öfver julpsalmen och arg för att jag ej kunde sjunga med.
5 januari 1918: Det var utklädning på Sanatoriet. De kom och stockade sig kring min säng som feberdrömmar.
17 januari 1918: Blef opererad.
20 januari 1918: Hostade upp en sårskorpa.
4 februari 1918: Mådde illa. Sen kräktes jag och mådde illa.
Publicerad i Jönköpings-Posten i fem avsnitt från 30 oktober 1996 till 12 november 1996.
Tillsammans med Jönköpings Länsteater och Länsmusiken i Jönköping genomförde Jönköpings läns museum hösten 1996 ett projekt i tre delar. Det var en teaterföreställning och en utställning om Harriet Löwenhjelm samt en utställning, kallad Röster om lungsoten, som berättade om sjukdomen,om kampen emot den och om livet på sanatorium. I anslutning till projektet skrev jag några tidningsartiklar.

Lämna en kommentar