Anna Maria Claessons samlade texter

Det Bästas Bokval, Svensk Uppslagsbok A – Apostat, Svenska Turistföreningens årsskrifter, pocketdeckare, Angélique-böcker – blicken vandrar över svenskens bokinnehav som det avspeglas i Myrornas bokhyllor. I Jönköping kan man dessutom hitta oansenliga böcker med förbryllande titlar. Här står Kinas blodsdiplomati av missionär Edward Lund, utgiven 1896 på Halls Boktryckeri i Jönköping. Till förmån för Jönköpings Kristliga Ynglingaförenings byggnadsfond utgav Algot Rendahls tryckeri i Jönköping år 1900 I faror bland hedningar Missionär Argentos berättelse om sin flykt från Honan. Det tunna häftet lutar sig mot den inbundna boken Trettiofem år i Kina. Minnen och erfarenheter, skriven av August Berg och utgiven 1927 på Svenska Alliansmissionens förlag i Jönköping.

Det är lätt att förstrött glida förbi de där bokryggarna. Tråkig religiös uppbyggelselitteratur, propaganda för missionen, tänker jag, förutsägbar till innehåll. Nej, de är nog helt oläsbara! Men så griper handen tag i ett av de tunna häftena, jag bläddrar dröjande och nyfikenheten är väckt. Varför skriver man en bok som Kinas blodsdiplomati? Vem var Edward Lund? Hur kommer det sig att boken är tryckt i Jönköping? Omslagets pärmar saknas, häftet är sönderläst, men vem har läst det? Vad gav texten läsaren? Och hur kommer det sig att det finns så många skrifter om Kinamission på Myrorna i Jönköping?

Kinas blodsdiplomati kostar några kronor. Jag läser berättelsen om den drygt trettioårige missionären Anders Daniel Johansson från Tånnö socken i Jönköpings län, som jagades av tiotusen uppretade kineser från hus till hus i staden Sung-pu en het sommardag år 1893. Jag läser om hur han och hans kamrat räddade sig upp på ett hustak, utsattes för ett regn av stenar, tvingades hoppa ner och slutligen slogs ihjäl med torvhackor. Jag ser på bokens bild av det storstilade monumentet på graven i Hankow, och jag funderar över Anders Daniel som for över stora hav med en dröm: drömmen om att få bli ett Ljus i det hedniska mörkret. Med tanke på vad som sedan hände förefaller hans dröm naiv. Men samtidigt kan jag ana att sekelskiftets missionsvän i Jönköping oroades av historien om Anders Daniel. Det finns i texten en uppfordrande fråga som, även om den inte skrivs i klartext, riktades direkt till läsarens hjärterot. En fråga som måste ha skakat hans inre och som uppmanade honom att ta ställning. Anders Daniel var martyren som vattnade missionsfältet med sitt blod. Men vilket ansvar hade missionsvännen personligen för hedningarna i Kina?

Jag tar fram ett annat häfte och läser förordet:

Jag gick, och hvad jag såg och hörde, vill jag försöka att med några enkla penndrag måla för dig, som ännu ej varit därute på hedningarnas mark. Kanske skola mina svaga försök kunna ställa hedningarnes nöd inför dina ögon, hjälpa dig att gnugga sömnen af dem och stå upp och fråga: ”Herre, hvad vill Du, att jag skall göra?” ”Har jag något ansvar här, eller berör denna fråga ej mej?”… Gud hjälpe hvarje kristen att vakna upp och besinna sitt ansvar, innan det blir försent! (Sigrid Engström 1910:5).

Ja, missionärerna vittnade i de där skrifterna om den andliga nöden i hedendomens Kina, ihärdigt och pockande anmodade de missionsvännerna att vakna upp. ”Hednamissionen är den förnämsta uppgift som Gud pålagt den nu lefvande församlingen”, skrev år 1890 den anonyma författaren till Kom och hjälp oss! Ett upprop för Kinas millioner, också den tryckt av Herman Hall i Jönköping, och han fortsatte:

Huru länge skall ropet ljuda från hednavärlden: kom öfver och hjälp oss! Huru länge skola vi blott se dessa millioner, som försmäkta på vägen mot evigheten? Och hvarför? Emedan vi förhålla dem det enda medel som finnes till frälsning: Kristi evangelium. De äro alla dyrköpta, samma blod har runnit för dem och samma arf är bestämdt för dem, det återstår blott att kalla dem och Herren har uppdragit detta åt dig och mig (Kom och hjälp oss! 1890:16 –17).

Men hur kan det komma sig, frågar jag mig förundrat hundra år senare, att 400 miljoner hedningar – så många invånare beräknade man att Kina hade vid denna tid – var en angelägenhet för sekelskiftets missionsvänner? Jag anar att dessa anspråkslösa häften inte är så tråkiga och ointressanta. Så jag läser fler böcker, jag börjar t.o.m. systematiskt leta efter böcker om Kinamissionen.

En dag hör jag rösterna. Jag hör missionärer och missionsvänner, tillsammans talar de om missionen, deras röster blir en kör med varierande men samstämda stämmor. Jag hör ett sätt att tala om missionen, jag tycker mig höra en berättelse om mission. Frågorna blir fler. Hur lät denna berättelse? Hur var den komponerad? Vilka former tog den sig? Vilka föreställningar förmedlade den t.ex. om Kina, om hedendomen och om missionen? Vad hade denna berättelse för betydelse för ”trossen”, som författaren till Kom och hjälp oss! kallade de hemmavarande missionsvännerna? Hur påverkade missionens uppfordrande krav den enskilde missionsvännen?

På jakt efter berättelsen

Så kom det sig att jag utifrån några tunna häften i Myrornas bokhyllor ställde mig frågan: Varför blev 400 miljoner hedningar i Kina en angelägenhet för Jönköpings missionsvänner vid 1800-talets slut? Jag börjar med att ta reda på hur den berättelse såg ut som missionens intressenter förtäljde.

Jag lämnar Myrorna …

Jag söker efter det skriftliga material som gavs ut av missionsintressena, i första hand från den svenska Kinamissionens pionjärstadium mellan åren 1885 och 1905. Författarna var, visar det sig, missionärer, men också missionsföreståndare, missionssekreterare eller aktiva missionsvänner här hemma. Jag hittar många översättningar från engelska, tyska och de nordiska språken, och så småningom in på 1900-talet faktiskt från kinesiska! Utgivarna var vanligen religiösa förlag, mer eller mindre fristående från samfund, som Herman Halls boktryckeri i Jönköping, men ibland gavs en bok ut på eget förlag. De olika missionsorganisationerna etablerade även de en egen förlagsverksamhet. Eftersom det material jag söker är tryckt, blir min viktigaste ”arkivkälla” universitetsbiblioteken.

Biblioteket som ”arkiv”

År 1661 bestämdes i en kansliordning att landets alla boktryckare skulle leverera två exemplar av sina tryckta skrifter till Kungl. Maj:ts kansli. Uppmaningen var inte föranledd av omsorg om kommande generationers forskning, utan av en vilja att övervaka och kontrollera det farliga tryckta ordet. Ett exemplar förmedlades därefter till Riksarkivet, det andra till Kungliga biblioteket. År 1707 utvidgades leveransplikten av friexemplar till universiteten i Uppsala, Lund, Åbo och Dorpat. Nu var det inte så att tryckerierna alltid följde uppmaningen, ständiga påstötningar måste utgå till de försumliga. Vid den tid som intresserar mig, 1800-talets slut och 1900-talets början, var leveransplikten dock en etablerad institution. Men helt säker lär man inte kunna vara ens idag! Luckorna är sannolikt fler när det gäller småtryck av olika slag, som t.ex. pamfletter, årsberättelser och andra tillfällighetstryck. Men när jag tänker efter, så behöver jag inte fundera över källmaterialets fullständighet. Min uppgift är inte att göra en komplett förteckning över allt som skrivits om missionen i Kina, jag vill bara få svar frågan om de där 400 miljonerna hedningar!

På universitetsbiblioteket botaniserar jag i de gamla registren. Jag slår på på ord som mission, Kina och på missionsorganisationernas namn. När jag är mer kunnig om tänkbara författare, letar jag med hjälp av deras namn. Det kan t. ex. vara av intresse att veta om missionär Berg skrev annan litteratur av kanske etnografisk, botanisk, politisk eller religiös karaktär. Jag letar rätt på trycklistorna över under året tryckt material som Herman Halls Boktryckeri och August Rendahls Accidenstryckeri levererat till universitetsbiblioteket. En ansenlig litteraturlista växer fram. Jag börjar förstå att det skrivna ordet är ett viktigt arbetsredskap för missionären.

Missionsvännen i Jönköping köpte och läste dessa småskrifter och böcker, men var fick han ytterligare kunskap om missionen? På universitetsbiblioteken, men även i andra arkiv, förvaras periodiska missionstidskrifter. I Jönköping, lär jag mig så småningom, lästes t.ex. Sanningsvittnet, Trons segrar, Trosvittnet och Svenska Posten. Jag väljer att läsa två av av dem för att de har en stark regional anknytning. År 1894 började S. A. Arosén, f. d. baptistpastor i Jönköping, att var fjortonde dag ge ut tidskriften Trosvittnet. Tryckorten var först Stockholm, efter några år Jönköping. Ett par år in på 1900-talet övertogs tidskriften av den nybildade Skandinaviska Alliansmissionen med säte i Jönköping. Trosvittnet var en ungdomlig modern missionstidskrift som övergivit frakturstilen och som alltid hade fotografier eller litografiska tryck på första sidan. Artiklarna var korta och slagkraftiga, och nästan omgående fann Kinamissionen en vän i Trosvittnet. En äldre, lite tröttare kollega, men å andra sidan väl spridd i norra Småland, var veckotidskriften Svenska Posten, vars första nummer utkom 1873, utgiven av Herman Hall. Mycket material från Svenska Posten användes samtidigt i missionsvännernas tidning Jönköpings-Posten, också ursprungligen utgiven på Herman Halls förlag. Vid denna tid utkom Jönköpings-Posten med cirka 150 nummer om året. År 1892 innehöll drygt femtio av dessa artiklar om Kina! Jönköpings-Posten läser jag på mikrofilm på stadens bibliotek och på universitetsbiblioteket. Mot slutet av 1800-talet började religiösa organisationer att ge ut årliga kalendrar som utkom till jul. De kan heta Hans stjärna i Östern, På Konungens Bud eller Soluppgången. I dessa bidrog missionärerna med berättelser i ord och bild från fältet Årsskrifterna förekom i enstaka exemplar på Myrorna, men de finns även på biblioteken och i de etablerade organisationernas egna arkiv.

Offentliga brev och andra sätt att skriva om Kina

Under pionjärstadiet var kanske brevformen det vanligaste sättet att kommunicera med de hemmavarande. Breven, ögonvittnesskildringar från fältet hållna i en personlig samtalston, skrevs för offentligt bruk och sändes till hemortens tidning eller till missionstidningen. De kunde visserligen ursprungligen vara skrivna till en vän, släkting eller missionsansvarig föreståndare, men om dessa bedömde breven vara av intresse för en vidare krets publicerades de. Andra publicerade brev kunde vara skrivna för att läsas högt på missions- eller syföreningens möte.

Brevformen var som sagt vanlig, men i tidningar och tidskrifter förekom också notiser och artiklar ur internationell missionspress vilka behandlade olika missionsföretag, rapporter om missionsarbetet här hemma och i Kina, referat från möten och särskilt från möten med missionärer på hembesök, dikter, sångtexter och vittnesbörd och berättelser om händelser eller personer på fältet, gärna med en didaktisk knorr. Lite längre fram i Kinamissionens historia dök historiska översikter, biografier och memoarer upp. Men det publicerades också många artiklar om Kina över huvud taget, om politik, om seder, om ordstäv, om händelser, om naturkatastrofer… Den intresserade Jönköpingsbon måste varit väl insatt i Kinas historia, kinesiska förhållanden och i tidens stormaktspolitik!

Föreningsarkiv

Jag söker efter ytterligare röster. Var kan man t. ex. hitta tillfälligt tryckmaterial som enstaka blad och småskrifter? Jag börjar leta i missionsorganisationernas arkiv. Dessa finns, visar det sig, ibland kvar i samfundens egna lokaler, ibland har de överlämnats till en etablerad arkivinstitution som Riksarkivet eller ett museum. Lokala föreningar och länsorganisationer har ofta lämnat sina arkiv till de föreningsägda folkrörelsearkiven eller till lokalhistoriska arkiv. Det finns i landet ett tjugotal regionala folkrörelsearkiv med uppgift att samla in, förteckna och förvara föreningsarkiv. Ett hundratal lokalhistoriska arkiv kompletterar dessa. På en CD-romskiva kan man söka i den Nationella Arkivdatabasen (NAD) efter regionala arkiv.

En central organisation för Jönköpings missionsvänner var Jönköpings Missionsförening som grundades 1853. En bit in på 1900-talet slogs denna samman med Svenska Alliansmissionen (från början Skandinaviska Alliansmissionen), som ursprungligen bildats kring den yttre missionen, särskilt Kinamissionen. Det gemensamma namnet blev Svenska Alliansmissionen (SAM). SAM:s arkiv förvaras på Jönköpings läns Folkrörelsearkiv. Men nu dyker ett problem upp. Av en omfattande missionsverksamhet, som skulle ha resulterat i åtskilliga hyllmeter brev och annan korrespondens mellan missionsföreståndaren och missionärerna, finns i arkivet endast ett par kapslar med ett fåtal handlingar! SAM har, visar det sig, t. ex. när man byggt nya lokaler, hårt gallrat i sitt arkiv. Men jag hittar i alla fall årsberättelser som Jönköpings missionsförening, senare SAM, låtit trycka. I dessa kan jag följa hur intresset för Kinamissionen väcks i föreningen. Jag kan läsa uppsatser om den engelska Kinamissionären Hudson Taylors organisation och om hans missionsmetod. Jag kan läsa breven från Jönköpings första Kinamissionär – Edward Lund som skrev Kinas blodsdiplomati – till föreningens ordförande, och jag anar att stödet till Kinamissionen i begynnelse inte var oomtvistat i föreningen.

Ett par saker vet jag av erfarenhet att man måste ta hänsyn till när det ideella organisationers arkiv. Det finns inom t. ex. frikyrkorörelsen olika förhållningssätt till den egna historien. En del organisationer har väl tagit hand om sina arkivalier, medan andra, som exempelvis SAM, har haft en utpräglad ”här och nu”- attityd. Det är dagens arbete, d. v .s. dagens evangelisering, som räknas. Vad som föregått är man ofta ointresserad av eller rent av okunnig om. En annan faktor att ta hänsyn till är organisationernas ideella karaktär. Det är inte alls säkert att de olika funktionärerna över huvud taget lämnat sitt arbetsmaterial till ett centralt arkiv. Brev skrivna till pastorn behandlades kanske som privata brev? Få ideella organisationer på det lokala planet har eller har haft arkivansvariga. Uppbyggandet av ett arkiv har ofta skett på enskilda initiativ och av en tillfällighet.

I SAM:s källare

Jag tar kontakt med SAM. Finns Svenska Alliansmissionens förlags utgåvor på kansliet? Jag är välkommen att själv leta i källaren. Jag följs nerför trapporna och lämnas att ensam söka bland hyllorna. Jo visst, här finns ett helt rum med sparade exemplar av de böcker man givit ut. Inte alla, men en ansenlig förlagsproduktion genom åren! I nästa rum hittar jag osorterade arkivhandlingar som lämnats in av pensionerade funktionärer eller anhöriga till medlemmar i församlingen, förmodligen efter det att huvudarkivet levererats till Folkrörelsearkivet. I SAM:s källare blir jag medveten om ett annat material som bygger missionens berättelse: föremål som missionärerna tog hem för att visa missionsvännerna. Här finns små, små skor – en gång burna av kvinnor med bundna fötter – ätpinnar, exempel på kinesisk skrift, husgudar … Jag stöter också på ytterligare ett källmaterial: fotografierna. På en hylla står ett register med fotografier, ordentligt uppklistrade tillsammans med bildtexter på pappskivor. Det är bilder och texter som jag känner igen från publikationer jag läst. På en annan hylla ligger skioptikonbilder och diabilder som använts på missionsmötena. Men här finns även privata fotoalbum, där missionsvännen klistrat in fotografier av sin missionär eller sitt fadderbarn på barnhemmet i Salatsi. Några stora, vackert monterade fotografier, visar grupper av missionärer på konferens eller kristna kineser på bibelskola. Säkert har de en gång hängt på väggen i SAM:s kanslilokaler.

Ja, snokande i källare och på vindar kan ge mycket! Men vad gör man om man misstänker att intressant material kan ha blivit kvar i privata händer? Jag har själv använt två metoder. Det ena är efterlysning i lokala media – rikspress kan behöva utnyttjas – och organisationspress. Det är en metod som kan resultera i oväntat och spännande material, men också i fåfäng möda. Ett annat sätt är att via organisationen söka nyckelpersoner. Envishet och en lång rad telefonsamtal och brev kan till slut leda till rätt person. Men i många fall tvingas man acceptera att material helt enkelt förkommit under årens lopp.

På museet

Insamlade och bevarade föremål som ingår i missionens berättelse kan finnas i privat ägo, men jag tar mig till länsmuseet, en institution som liksom andra museer, kan innehålla både arkivmaterial och föremål av intresse. Jönköpings läns museum är min arbetsplats, och det är mig därför inte obekant att missionsorganisationerna, när en ny museibyggnad stod klar vid mitten av 1950-talet, erbjöds att bygga en permanent missionsutställning. En arbetsgrupp bildades som samlade in material, ordnade finansiärer till montrar och ställde samman föremål, text och bild. I utställningens mörker fanns t. ex. en afrikansk medicinman klädd i bastkjol. På golvet framför honom stod en öppnad fetischkorg innehållande ”besjälade kranier efter avlidna hövdingar”. Ansiktsuttrycket var, till alla besökande skolbarns skräckblandade förtjusning, förfärande. Vid mitten av 1970-talet hade en framställning som denna blivit generande. Jag var själv med och packade ner utställningen. I museets magasin ligger föremålen, här finns missionärerna dokumenterade och här finns fotografierna. Tjugo år senare inser jag Missionsmuseet är en del av missionsberättelsen.

Fotografiet som vittne

Under mitt sökande – från Myrorna till bibliotek, arkiv, SAM:s källare och museum – växer min insikt om fotografiets betydelse för missionens berättelse. Trosvittnet satsade på fotografier på första sidan. Den nyutkomne missionären lät alltid fotografera sig efter omvandlingen till kines. År 1899 köpte missionär Emil Jacobson en fotografiapparat i Amerika som han tog med sig till Kina. Publikationerna visade ofta fotografier från fältet. Fotografiet var ett sannfärdigt vittne och säkrade trovärdigheten i budskapet. Det fanns ingen gräns mellan privat och offentligt liv för missionären, inte heller när det gällde hans fotograferande. Missionärerna Otto och Elisabet Öberg använde flitigt kamera. Varje barn vid Salatsi barnhem avporträtterade de vid barnhemsgårdens tegelmur, och bilderna skickades till Sveriges missionsvänner. I SAM:s julkalender publicerades en bild av missionärsfamiljen Öberg samlad för en kaffestund i trädgården under blåregnet. En annan årgång visades det fotografi som Otto tog 1911 på de tre bröderna som bär en förskjuten nyfödd syster till barnhemmet.

En levande röst

Mitt skriftliga källmaterial behöver kompletteras, känner jag till slut, med den levande rösten för att få blod och färg. Jag behöver få hjälp med att läsa missionens språk, behöver ta del av missionsvännens tankar och ledsagas i förståelse av outtalade hänvisningar och betydelser. Därför söker jag upp en få kvarlevande Kinamissionärerna i Jönköping. Erik Wiberg vistades i Kina på 1930 – 1940-talen, och jag besöker honom vid flera tillfällen med bandspelare. Erik är en del av missionens berättelse. Till Erik kan jag ställa frågor. Hur är det med längtan efter äventyret? Är inte äventyrslusta en drivkraft för missionären? Jo, svarar Erik tryggt, det skadar inte med lite äventyrlig läggning. Erik fnyser när han talar om dagens unga som reser ut några månader eller år för att ”prya” på fältet. Kallelsen, säger han, kallelsen har tappat kraft. I dag är inte missionärens uppdrag ett livskall, och jag förstår att missionärsrollen, och missionens roll över huvud taget, har förändrats. Länge sitter vi, knaprande på chokladpraliner, och går igenom hans fotoalbum och samtalar.

Sökvägen Internet

Missionen är, lär jag mig snart, internationell. Täta kontakter upprätthölls missionsvänner emellan, i England, i Tyskland, i de nordiska länderna och framför allt i Amerikas svenskbygder. Många av de svenska missionärspionjärerna understöddes av svensk-amerikanska organisationer. På fältet i Kina möttes svenskar från moderlandet och från det nya landet. Publikationer kunde tryckas i Amerika både på svenska och engelska, och svenska missionärers böcker översattes till engelska. De svenskar som for till Kina tvingades inte bara att lära sig kinesiska, utan också engelska. Många missionärer vandrade mellan svenska, engelska och amerikanska organisationer.

Internet är idag en genväg till arkivinstitutioner i England och Amerika, detta särskilt som de religiösa organisationerna, framför allt i USA, snabbt anammat det nya mediet. Vad hände t. ex. med Olivia Ögren som skrev boken De sista flyktingame från Shan-si (1901), där hon berättar om sin dramatiska flykt undan boxarna år 1900. Jag följer henne under några år i början av 1900-talet då hon sjunger kinesiska sånger, spelar gitarr och berättar om Kina i Betaniakapellet i Jönköping. Hon är änka med två små barn, hennes man omkom under upproret. Hon vill tillbaka till Kina. Hon och hennes man hade lämnat sin tidigare svensk-amerikanska organisation och anslutit sig till Kina Inlandmissionen (KIM). Via Internet letar jag rätt på dennas nuvarande adress i England. Så småningom kommer svaret. Olivia Ögren lämnade KIM år 1904. I kyrkböckerna ser jag att hon utvandrade till Frankrike hösten samma år. Men i Jönköpingspressen antyddes att Olivia tänkte ta sig till Amerika. Frågan har ställts via Internet – kom Olivia över Atlanten, kom hon någonsin tillbaka till Kina?

Förvirring

Jag bygger min egen missionsberättelse. Jag excerperar och kopierar, jag fyller pärmar och mappar med publicerade brev, sånger, berättelser, notiser, artiklar … Det blir allt färre luckor i min ramberättelse. Jag börjar lägga upp ett register över missionärerna. Jag vet när Erik Folke reste ut, när Kina Inlandmissionens grundare Hudson Taylor besökte Jönköping, jag känner till detaljerna om morden i Sung-pu och jag vet vilka som blev martyrer boxarupprorets fasansfulla veckor.

Mängder av namn på svenska, engelska, norska, danska, svensk-amerikanska och amerikanska missionärer fladdrar förbi. Platser med svårlästa (dessutom med ständigt varierad stavning) likaså. Ur vimlet träder figurer fram: hjältemissionärer och missionärsbrudar, motvilliga mandariner och grymma rövare, tacksamma kineser och offrande missionsvänner. Berättelser återkommer, som historien om hur illvilliga rykten sprids om att missionärerna förgiftar brunnsvattnet, eller om hur missionärerna räddar den opiumförgiftade olyckliga unga hustrun, eller om hur det känns när hundratals nyfikna ögon kikar på en genom hålen i värdshusens pappersfönster. Ord återkommer, som t. ex. offer. Det talas om missionsvännernas offer, om missionärens offer och om hedningen som ett offer för hedendomen. Älska används flitigt: älskade missionssyskon på fältet, älskade missionssyskon därhemma, den nyutkomne missionären vill kunna älska kinesen. Döden är ständigt närvarande: hedningen dör i sitt opiumrus, den nyss omvände dör lycklig, den nyutkomne unge missionären dör i tyfus och kolera, martyren har dött för att vattna fältet med sitt blod. Här finns ensamheten i myllret, det trygga beskyddet i faran, ljuset i mörkret, värmen i kylan, fiskaren i människohavet, gråten i likgiltigheten, barmhärtigheten i grymheten.

Till slut känner jag mig som missionären som första gången sätter sin fot på Kinas jord: jag överväldigas. Kina myllrar och larmar, den väldiga draken är mig övermäktig. Men stopp! Jag måste hitta stigen i skogen igen! Det är dags att sluta samla in, dags att acceptera att mitt material räcker mer väl för mitt syfte. Det är dags att övergå till nästa fas i arbetsprocessen. Vad ska jag som etnolog göra med mina historier?

Ett bidrag till ökad förståelse

Först, varför och i vilket sammanhang skrev, fotograferade och samlade missionen in föremål? Till missionens kontext hör t. ex. den samhällsdebatt som vid seklets slut både ifrågasatte och bejakade svensk yttre mission, liksom den inomkyrkliga diskussionen om olika missionsmetoder etc. Man kan inte heller gå förbi kolonialismens och den växande imperialismens stora diskurs kring exempelvis infödingens karaktär eller Västerlandets självpåtagna världsherravälde. Men jag vill fundera över konsekvensen av den kanske mest självklara kontexten, nämligen att dessa texter skrevs för att främja missionens sak. Argumenten för missionens nödvändighet kunde vara olika, men det behövdes medel till verksamheten och det behövdes ständigt nya arbetare på fältet. Missionen krävde engagerade apostlar för missionens sak på hemmaplan. Missionär August Berg skrev i sina minnen från trettiofem års arbete i Kina:

Om dessa blad kunde bidraga till en förökad förståelse för missionsarbetets betydelse och ett stegrat intresse i form av insats av unga, helgade krafter för detsammas bedrivande, då ångrar jag att jag ej förr gav vika för vänners vänliga uppmaning att utgiva denna bok (August Berg 1927:10).

Budskapet hade således ett klart syfte: man skrev för att främja missionen. Missionens berättelse hade många avsändare – organisationer och enskilda – med olika åsikter om hur missionen skulle bedrivas. Men ändå ger missionsberättelsen uttryck för en samfälld grundsyn på missionens nödvändighet och nytta och ett intryck, åtminstone för en läsare hundra år senare, av en samstämmig godkänd missionsberättelse. Kan man verkligen använda ett material som har så tydlig intention, ja, rent av med karaktär av propaganda, för en etnologisk analys?

Ja, jag inser att jag inte kan skriva missionens i Kina historia, inte berätta om vad som ”egentligen” hände i Kina eller om kinesernas version av förloppet. Min uppgift är således inte att studera berättelserna som historiska dokument. Vad är det egentligen den godkända missionsberättelsen talar om? Varför skriver missionären som han eller hon gör? Vad var avgörande för den missionsvän som bekymrade sig om 400 miljoner hedningar i Kina?

Uppbyggelselitteratur eller något mer?

Jag tar fram en av mina texter. Det är ett brev skrivet till missionstidskriften Trosvittnet i början av år 1900. Klara Hall för pennan. Hon skriver om sitt livsprojekt i Kina, ett barnhem för utkastade späda flickor:

På grund av bristande tillgångar beslöt jag att ej emottaga flera barn. Förhållanden ha dock varit då jag omöjligt kunna hålla detta. Se här ett exempel: En dag kom min kinesiska hjälparinna in och anmälde som vanligt ett barn som de ämnade kasta ut. Jag tvekade, emedan, som sagdt, medel saknades för att underhålla flera. Mången gång har jag tyckt det vara bättre, att de ej låtit mig veta, när de ämna kasta ut något barn, än att sedan de låtit mig veta det, nödgas säga nej. Jag sade dock kvinnan, att hon kunde gå till föräldrarne och se, om de omöjligt kunde försörja sitt barn.

Om en stund ropade en grannkvinna – kineserna har också hjärtan – till min kineskvinna och sade, att de redan kastat ut den ifrågavarande lilla, anvisande åt hvilket håll och uppmanade henne att skynda dit och rädda barnet. Kvinnan fick gå dit så fort sig göra lät och fann barnet vid lif, men alldeles tyst och fullkomligt utan några kläder på den bara marken i bitande köld och stark blåst. Det var i januari detta år. Kineskvinnan upptäckte snart orsaken, hvarför den illa ej gaf ljud ifrån sig. Den onaturliga modern hade nämligen stoppat hennes mun full af bomull, så att hon ej kunde skrika; detta är ett mycket vanligt sätt. Hennes kropp var dock så stelfrusen att jag ej visste, hvad som var att göra. Lägga henne i varmt badvatten vågade jag ej och ej heller doppa henne i kallt, då hon ej var hvit, utan hon fick ligga omvirad på en ej allt för varm sofplats. Hennes händer och fötter blefvo till slut heta, men hennes mage förblef kall, och jag antog, att hon var fördärfvad. Först på kvällen anordnades ett slags ångbad, och lyckades det ändtligen att få hela hennes kropp varm. Påföljande dag voro dock hennes små händer och fötter starkt uppsvällda, och den lilla stackaren jämrade sig mycket. Jag fruktade, att hennes små lemmar skulle ”gå upp”, men genom kallvåta omslag häfdes dock svullnaden efter några dagar. Den lilla är nu utlämnad hos amma och frisk och kry.

En innerlig fridshälsning till alla dyra vänner, som gjort hvad I kunnat och till dem som ännu vilja göra något för de arma hedningame. Jag har verkligen en allvarsam kassabrist för hemmet. ”Det är saligare att gifva än taga.”

Eder i herrens tjänst förbundna

Klara Hall

P.S. … Skulle några enskilda personer eller församlingar önska ha några särskilda barn såsom sina och underhålla dem, skola vi, med glädje tillmötesgå detta… D.S. (Trosvittnet 1900 nr 10 – 11).

Klara Hall infriar mina förväntningar på religiös uppbyggelselitteratur. Hon skriver om hur den onaturliga hedniska modern utan samvetskval slänger ut sitt nyfödda barn i kylan för att dö. Hon skildrar sin egen samvetsstrid, när ekonomiska tillgångar egentligen omöjliggör att hon ingriper. Hon berättar om sin kamp för barnets överlevnad. Hon vädjar om stöd till de ”arma hedningarne”.

Är detta bara en schablonbild av hedningarnas grymhet och den kristne missionärens godhet? Nej, jag tror att det finns andra sätt att ta till sig Klara Halls ögonvittnesskildring. Just när jag skriver denna text, läser jag folkloristen Inger Lövkronas artikel om erotisk folklig diktning i boken Åtskilja och förena. Etnologiska studier om betydelser av kön. Artikeln inspirerar mig till en, förmodligen mycket självsvåldig, textanalys av mitt material. Efter eget skön tänker jag försöka tillämpa två begrepp som återkommer i Lövkronas artikel (Lövkrona 1996). Dessa är kontextualisering och intertextualitet. Klara Halls text blir min utgångspunkt.

Att bli ihågkommen där hemma

Mitt material består i huvudsak av skrivna texter, men jag funderar ändå på om inte ett folkloristiskt performansperspektiv skulle kunna vara användbart för mig. I detta fokuseras intresset på framförandet av folklore. Performansen kan ses som en ”process ur ett aktörsorienterat perspektiv”. Denna processinriktade syn på framförandet kallar man kontextualisering (Lövkrona 1996:112). Dessa tankar har uppmärksammat mig på det faktum att missionsintressenas godkända berättelse formades i en dialog mellan de på fältet och de där hemma.

Den nära kontakten mellan missionären på fältet och den stödjande missionsvännen var vid denna tid en tämligen ny företeelse. Förutom ett kortvarigt försök år 1845, dröjde det till år 1866 innan det första missionsfältet i svensk regi öppnades. Svenska missionärer på svenska missionsfält ökade markant missionsvännernas intresse. Förbättrade kommunikationer i form av ångsjöfart, telegraf, postväsende och press möjliggjorde nära kontakt mellan missionär och missionsvän. ”Jag får ta mycken tid vid mitt skrifbord”, skrev missionär Otto Öberg, och hans och andra missionärers brev cirkulerade bland de understödjande vännerna eller lästes högt på missionsmötet. Ett fotografi reproducerades som vykort och såldes. De hemsända kvinnoskorna förevisades på symötet. Vart sjunde år reste missionären hem och då förväntades han resa från plats till plats och berätta om sina erfarenheter och uppmuntra missionsintresset. Missionärens berättelse brukades således mycket konkret i missionsarbetet på hemmaplan, och det påverkade budskapets innehåll och form. Men missionens berättelse pådyvlades inte missionsvännerna utifrån eller från ett uppifrånperspektiv. Den utvecklades i ett samspel mellan en front eller aktörer på en scen – missionärerna på missionsfältet – och trossen, d. v. s. en publik av missionsvänner hemmavid. Jag ska i det följande ge exempel på hur missionsvännerna kunde påverka berättelsens utformning, men också, utifrån Klara Halls text, visa hur en skicklig missionär manövrerade en hemmaopinion.

Trossen

Missionären var nämligen beroende, bl.a. ekonomiskt, av missionsvännerna hemma:

Missionären måste, på samma gång som han verkar därute på hednafältet, äfven se till att hans arbete är ihågkommet i hemlandet, så att understöd i olika former kommer honom till del (Sigrid Engström 1910:8).

Missionsvännens förväntningar och föreställningar påverkade missionärens text. Av sin missionär förväntade man sig t. ex. försakelse. Missionären skulle vara den ödmjuke tjänaren som offrat ett bekvämt liv för att tjäna det kinesiska folket. Därför skrev missionären om ensamhet, om besvärligheter och förtretligheter, om saknaden efter hemland, föräldrar och vänner och om uppoffrande gärningar.

Missionären skulle samtidigt vara den modige hjälten och kinesernas lärare och ledare. Hemmapubliken krävde berättelser om dramatiska och spännande händelser och om exotiska upplevelser. Den ville bli berörd och få lära känna enskilda kineser. Missionsvännen ville se resultat av sin möda. Och missionären svarade. Han skrev om omvända, förvandlade, tacksamma kineser, om framgångsrika väckelser och avvanda opiummissbrukare. Men när missionsarbetet gick trögt, var det inte lätt för missionären att tillfredsställa sin publik. Det var ju inte, som de trodde hemmavid, att hedningen i Kina ropade efter hjälp, eller förebrådde missionären för att inte ha kommit tidigare med det glada budskapet. Då fick man ta till siffrorna: så många traktater utdelades, så många platser besöktes, så många evangeliedelar såldes, så många skolbarn kom till skolorna etc. … och missionsvännen hemma fick se resultat.

Missionärens framgång var beroende av trovärdigheten inför missionsvännen. Därför betonades att lögnen inte användes i missionsberättelsen. Men det fanns saker som inte de hemmavarande förstod och som kanske inte behövde omtalas. Missionsvännen tog inte den missionär till sig som tvivlade på uppgiften. De ville inte höra om misslyckanden eller om kinesiska avfällingar. Vissa saker kunde vara olämpliga att berätta. Om det skulle ha förekommit förföljelser av de kvinnliga missionärerna, med exempelvis en sexuell underton, omnämns de i alla fall aldrig. I begynnelsen, då missionen i Kina kritiserades hemma av dem som ansåg det farligt att skicka missionärer, framför allt kvinnor, dit, var skildringarna av våldet mot de ”främmande djävlarna”, västerlänningarna, sparsamma. Återhållsamheten måste dock pareras med en lagom dos farlighet och hjältedåd för att tillfredsställa missionsvännerna.

Missionären var visserligen en främling. Men helt skar aldrig missionären av livlinan till dem där hemma. Missionsvännen måste känna igen sig, måste få tänka: det kunde varit jag! Det borde kanske vara jag! Missionären blev därför aldrig kines. Han satte in glas i stället för papper i fönstren, lade träplankor på jordgolvet, tog ut kangen och ersatte den med en kamin. Han drack sitt kaffe på missionsstationen och lärde sin kock laga svensk husmanskost. Missionären fick aldrig glömma att han representerade den hemmavarande missionsvännen. Hemresorna var ett sätt att inte förlora förankringen i hemlandet. Det ständiga skrivandet ett annat.

Ibland tvingades missionären till och med att försvara sig mot kritik. Var det rätt att lämna landet under boxarupproret? Var det inte onödig lyx att ha tjänstefolk, åka på sommarsemester till Kuling eller låta transportera sig i bärstol? Missionsvännerna förväntade sig martyrskap och försakelse av sin missionär!

Fronten

Missionsvännerna hade sina förväntningar. Men missionären kunde från sitt håll påverka missionsvännen och förskjuta värderingar och åsikter. Om vi åter läser Klara Halls text, kan vi följa hur en skicklig missionär utnyttjar sin roll och situation för att fånga missionsvännerna. I brevet till Trosvittnet ansluter hon förstås till missionens stora kontext. Klara Hall vill främja missionen, men hon är också tvingad att försöka få stöd för sig själv som missionär och sitt eget missionsprojekt.

Klara Hall är kvinna och som sådan ifrågasatt av missionsvännerna hemma, både av bibliska och av andra skäl. Kina ansågs som ett farligt arbetsfält för kvinnor, men hennes svensk-amerikanska stödorganisation, som var mycket omdiskuterad i missionskretsar, bemannade missionsstationer med ensamma kvinnliga missionärer. Klara måste inför missionsvännerna motivera sin existens som kvinnlig missionär. Det gör hon på två sätt. För det första är hon försiktig med att utmana hemmaopinionen. Indirekt förstår vi att hon är ensam med endast en kinesisk hjälpkvinna på sin station. Hon kallar sig inte missionär, en titel som många hade svårt att bruka om en kvinna. Hon talar inte om några farligheter eller något ovänligt bemötande från kinesernas sida. Tvärtom ger hon intryck av goda grannkontakter. (Ett halvår senare mördas Klara Hall i boxarupproret!)

Hennes livsprojekt – att vårda utstötta flickebarn på ett barnhem – står heller inte i motsättning till vad en kvinna kunde göra här hemma. För det är inte en slump att Klara Hall har engagerat sig för de förskjutna flickorna. När hon och andra kvinnliga missionärer lyfter fram den kinesiska kvinnans nöd ser hemmapubliken hur oumbärliga de är. Varje missionsvän vet att en manlig missionär inte accepteras av de kinesiska kvinnorna.

Klara Hall skriver sitt brev vid en tidpunkt då barnhemmet är ifrågasatt, efter att tidigare ha uppmärksammats av missionsvännerna. Hon har beskyllts av en annan missionär för att vara en bluffmakare och för att stoppa insamlade medel i egen ficka. Hennes trovärdighet står på spel, samtidigt som hon är helt beroende av det svenska stödet. Så Klara skriver för sin existens som kvinnlig missionär, hon skriver för sin heder och för sitt livsprojekts fortbestånd. Mot den bakgrunden ska man läsa textens upptakt, där hon indirekt betonar att hon måste handla efter sitt samvete – underförstått efter Guds röst. Vem kan motsätta sig det?

Klara Hall spelar på alla strängar. Hon är en kvinnlig hjälte som gör det som missionsvännerna borde göra. Hon är tjänarinnan som offrar sig för att våra de mest utsatta. Hennes berättelse tillfredsställer missionsvännernas krav på dramatik. Det är en otäck berättelse. Ska armarna spricka? Ska barnet dö? Läsarna grips känslomässigt och varje förälder känner självklart för det nakna barnet utslängt i januariblåsten. Hennes historia är trovärdigt detaljrik i skildringen av bomullstussen som stoppats in i den lillas mun eller i beskrivningen av de uppsvullna lemmarna. Klara berättar inte i största allmänhet om den grymma seden att förskjuta flickor, hon låter läsaren personligen lära känna en liten kinesisk flicka. Och slutet är lyckligt! Det är en historia som passar att högläsas på symötet.

Samtidigt viskas de där pockande frågorna i undertexten till missionsvännen. Vad gör du, käre läsare? Ett bibelcitat passar, och det är dags att be om stöd. Kanske finns det de som ännu inte gjort något för de ”arma hedningarne”? Hon döljer inte sina svårigheter att få medel till barnhemmet och avslutar med ett konkret förslag om faddersystem. Vem vill inte, efter denna text, avstå av sitt överflöd för detta lilla flickebarn som nyss räddats från en säker död? Klara Hall har utformat sin text i dialog med en hemmapublik. Hennes text är också utformad i dialog med andra missionärers texter.

Ett körverk

Intertextualitet är det som binder texter samman vad gäller betydelser, allusioner och konnotationer. Intertextuella sammanhang är reciproka – en text ses inte som primär i förhållande till en annan utan texterna förutsätter varandra. Texterna ”talar” med varandra och ger betydelse åt varandra – en text kan bara förstås i relation till en annan text. Texterna bildar ett system av betydelser (Lövkrona 1996:112).

Missionens berättelse tenderar – dels genom sitt tydliga syfte att främja missionen, dels genom att det skapades i dialog mellan front och tross – att formaliseras, kanske rent av att utveckla fasta genrer. Men de enskilda texterna präglas av sin specifika kontext, av personligheter, händelser och historiska sammanhang. Detta gör kören flerstämmig.

August Berg reste till Kina år 1890, han understöddes av den ärevördiga och stabila Jönköpings Missionsförening. Innan han for ut, hade August arbetat på stadens apotek under flera år, han var Ynglingaföreningens ordförande och en omtyckt och aktad ung man i Jönköping. För August Berg var hjälterollen alldeles självklar:

”August, du måste skrifwa till ‘Posten’ nu”, hette det inom mig i dag. ”Ja, men jag har intet att skrifwa om, låt mig wänta litet.” ”Prat, du kan om du will, inga ursäkter!” Och så kom det sig att jag nu sitter med pennan i handen, för att för de käre wännerna därhemma nedteckna litet af hwad jag sett, ej på en dag, utan då och då, men nu, med fantasiens tilhjälp, sammanfogadt till ett helt.

”Gör i ordning frukosten tidigt i morgon bittida, ty jag will rida till X, hwarest det är marknad.” ”Hwad will pastorn äta?” ”Åh, koka ett par ägg, stek litet kött och laga i ordning lite hirswälling. ””Skall ske.” Efter att hafwa gifwit min trogne King-Pang (i dagligt tal, oss utländningar emellan, kallad ”K.P.”) denna tillsägelse, reglar jag ytterdörrarne och lägger mig till hwila. Påföljande morgon wäcktes jag af bälgen i köket som ”K.P.” drager för att wärma watten och snart är jag både klädd och mätt samt sitter på åsneryggen, försedd med en bokpåse. Hwilken skön och frisk morgon! Regnet som föll den föregående dagen har uppfriskat naturen och äfwen uppmuntrat landtmännen, hwars mod warit under noll. Rundt omkring på de wida fälten ser man plogar, harfwar och såningsmaskiner fastspända med hästar, mulåsnor, åsnor, kor och oxar i full sysselsättning. Man får ock ständigt se olika djurslag spända tillsammans för t.ex. samma plog. Oxe och häst, ko och åsna. Jag tycker själfwa naturen lärer mig det opassande häruti, men kinesen finner det helt naturligt. Där går wår granne Li och sår. Wi måste wäxla några wänliga ord med honom i förbigående. ”Chih-liao-san muh-iuh li chiao-iu”. (Församlingsmedlen Li, har Ni ätit Ert ris eller ej?) ”Chih-lioa.” (Jag har ätit.) ”Ni chih-liao Päh Mo-si.” (Har Ni ätit pastor Berg?) ”Chih-liao”: (Jag har ätit). (Obserwera att wårt swenska ”Ni” har samma ljudbeteckning i kinesiskan) (Svenska Posten 1892 nr 30).

Både Klara Hall och August Berg för en dialog med dem där hemma. När jag läser den självsäkre, och i sin roll som missionär trygge, August Bergs ser jag, trots – eller kanske tack vare – texternas yttre olikheter, ännu tydligare hur Klara Hall slåss för sin existens inför missionsvännerna.

Berg är Missionär hemma inför både tidningsredaktion och missionsvänner. Kineserna kallar honom pastor. Han är läraren, inte bara för kinesen utan också för missionsvännen. Tjänarrollen är inte uttalad hos Berg. Klara Hall talar om sin anställda kineskvinna som ”hjälparinna”. Berg har en ”trogen” K. P. som på hans tillsägelse snabbt och effektivt utrustar honom inför resan. (Här vågar sig Berg till och med på en lustighet, som skulle vara utmanande, men som för en missionär av Bergs klass tydligen accepteras av hemmapubliken. För Jönköpings missionsvänner var annars K. P. densamme som Karl Palmberg, Jönköpings Missionsföreningens ordförande, präst i Månsarp, en storartad predikant och vördnadsbjudande missionsvän som nog ingen hemma skulle våga skämta med.) Kallelsen har tvingat Klara Hall till Kina, hennes samvete har fått henne att ta sig an de utstötta, hennes kärlek till det hedniska Kina eller kinesen är betvingad av bibelord och en inre röst. August Berg, däremot, sitter på sin åsnerygg, ser med godmodig, patrialkalisk min ut över det kinesiska landskapet och de lantarbetande kineserna, och han älskar faktiskt Kina, K. P. och församlingsmedlem Li! Klara Hall skapar oro hos missionsvännen med realistiska berättelser och bibelcitat, August Berg småpratar en stund, berättar vardagshändelser ur missionärens liv, och det med sådan skicklighet att missionsvännen upplever sig vara på plats.

När Klara Halls berättelse kontrasteras mot den etablerade manlige missionärens text blir hennes kamp för accepterande ännu tydligare. Klara Halls text kan jämföras med andra kvinnliga självständiga missionärers texter eller med missionärsbrudarnas, d. v. s. kvinnor som reste ut förlovade med en manlig missionär, texter. De manliga missionärernas texter kan likaledes ställas bredvid varandra, olika samfunds missionärers texter jämföras, och missionens berättelse blir allt mer nyansrik.

När jag låter de olika texterna samtala med varandra är det inte bara mångfalden och nyanserna jag upptäcker. Jag ser att i missionens berättelse återkommer bestämda tekniker eller gemensamma sätt för att föra ut budskapet. Jag ska nämna några.

Det kanske tydligaste är kontrasten. Hedendom jämförs med kristendom, missionär med kines, den kinesiska kvinnan med den kristna, den svenska eller den västerländska kvinnan, Kina med Sverige eller Västerlandet och hedning med omvänd kines. Kontraster används vanligen för att framhålla missionens goda kraft i kampen mot hedendomens nöd och mörker. Men inte alltid. August Berg t. ex. framhåller det kinesiska samhällets familjesammanhållning och kinesernas förmåga att föda sig under de enklaste levnadsförhållanden som positiva kontraster till förhållanden hemlandet.

En annan teknik är att skapa hjältar och förebilder. Martyrerna, missionärer eller kristna kineser, är de mest tacksamma hjältarna. Men även de där hemma kan vara hjältar, t. ex. den fattiga gamla kvinnan som stickar yllesockor till missionsbasaren, det lilla barnet som varje vecka sparar en liten slant i missionssparbössan eller missionsvännen som reser tredje klass på tåget för att få medel över till missionen. Föräldrar som lägger sina barn på missionens altare, d. v. s. tillåter dem att bli missionärer, är exempel på hjältar.

En tredje teknik är att bevisa resultat. Det kan ske genom ett fotografi av den kristne kinesen, gärna kombinerat med en berättelse om hans omvändelse. Fotografier på nya kyrkobyggnader, missionsstationer, församlingsmedlemmar, martyrkyrkogårdarnas monument, missionärer i arbete; alla är de bevis på framgång och resultat. Men resultat kan redovisas i form av ett översatt brev från en tacksam kines eller ett föremål som en husgud från det kinesiska hem som kastat ut avgudarna.

Kontraster används som sagt ofta. Men man kan också välja att betona likheter. Vi är alla bröder och systrar. Kines eller svensk, man eller kvinna, barn eller vuxen, fattig eller rik, handikappad eller ej, bildad eller praktiker – alla är vi lika dyrbara pärlor. Kontrasterna lyfter fram det främmande, bakvända och exotiska, likheten betonar snarare det vardagliga, det jämförbara och relativiserar olikheterna. Kineserna binder fötterna på sina flickor, men är det inte lika osunt när den västerländska kvinnan klämmer ihop sin bröstkorg i en snörkorsett? Kinesen brukar tyvärr opium, men hur är det med superiet hemma?

En viktig teknik kan vi kalla särskiljande av hedningen från hedendomen. Det är kanske här missionen skarpast avviker från kolonialismens bild av infödingen. Visst finns det en tendens i missionskretsar till att schablonmässigt förse kinesen med negativa karaktärsdrag. Men för missionen är hedningen ett offer för en grym hedendom. En kristen kines kan därför lyftas fram som föredöme för missionsvännen hemma. Många fotografier över framstående kristna kineser publicerades i missionslitteraturen och missionsvännerna visste väl vilka den framstående pastor Hsi och Marcus Cheng var.

Många språktekniska knep används i missionsberättelsen. Ordvalet är särpräglat. Ord som offer, skuld, tårar, innerlighet och kärlek återkommer ständigt. Metaforerna är otaliga och ofta med biblisk förankring. Missionären är ett ljus i mörkret, martyrerna vattnar fälten med sitt blod, skörden vitnar, men arbetarna är få o.s.v. Ett fotografi kan ha ett språk som anknyter till bibeln. Är det en slump att den kvinnliga missionären låter avbilda sig på en åsna på väg ut till hedningarna med budskapet? Stereotyperna, som den motvilliga mandarinen, den girige köpmannen, den brutale äkta mannen, den fåfänga, den av andliga frågor ignoranta, hustrun etc. är många.

Hela tiden vädjar orden till missionsvännernas gemenskap med varandra, med missionärerna på fältet och med världsmissionen. Så byggs missionsberättelsen, ett samstämt, om än med många nyanser, sätt att tala om och se på missionen.

Missionens människa

Som en kör av många röster och stämmor, men ändå som ett sammanhängande verk. Är det så man kan se missionsberättelsen? Om vi fortsätter liknelsen: i ett körverk finns trots allt sammanhållande formspråk och genomgående klanger. Finns på liknande sätt i missionsberättelsen genomgående strukturer och betydelsebärande element? Ja, om jag lyssnar riktigt noga, hör jag att mission inte bara berättar om något som är eller har varit, utan också om något som borde vara. Jag kan höra att den oupphörligt lyfter fram bestämda dygder eller värden som lyser som ledstjärnor för missionsvännen; värden som t.ex. ärlighet, rättrådighet, mod, tålamod, fördragsamhet eller barmhärtighet. De övergripande värdena kan brytas ner till förhållningsregler, normer, för missionsvännen att ty sig till. Du skall t.ex. leva enkelt och flärdfritt, du skall lyda föräldrar, Guds röst och överhet, du skall giva och försaka (helst i tysthet och med glädje), du ska förlåta, överse och älska. Du skall inte ljuga, inte framhäva dig själv och aldrig tappa kontrollen över dina kroppsliga uttryck eller ditt humör. Dessa värden och normer påverkar hela din uppenbarelse. En missionsvän ger ett vaket intryck, har ett fast handslag, en ärlig uppsyn, allvarlig livshållning, rask gång – i alla fall i ungdomen – och ett rättframt och okonstlat beteende. Han är aldrig rädd, inte ens för smärta och död. Han är trygg, där han vandrar den rätta vägen. Det tycks som en särskild sorts människa formas i missionsberättelsen. Både August Berg och Klara Hall representerar Missionens människa.

Litteratur

Berg, August 1927: Trettiofem år i Kina. Minnen och erfarenheter. Jönköping: Svenska Alliansmissionens förlag.

Engström, Sigrid, 1910: På hedningames mark. Eller ett decennium i Kina. Stockholm: P. Palmqvist AB.

Kom och hjälp oss! Ett upprop för Kinas millioner. Jönköping: H. Halls aktiebolags boktryckeri. 1890.

Lund, Edward 1896: Kinas blodsdiplomati. Jönköping: Herman Halls Boktryckeri.

Lövkrona, Inger 1996: Suktande pigor och finurliga drängar. Erotisk folklore och konstruktion av kön i det förindustriella Sverige. I: Lundgren, B., Lövkrona, I. & Martinsson, L.: Åtskilja och förena. Etnologisk forskning om betydelser av kön. Stockholm: Carlssons.

Svenska Posten 1892 nr 30.

Trosvittnet 1900 nr 10 – 11.

Ögren, Olivia 1901: De sista flyktingame från Shan-si. Jönköping: Herman Halls Boktryckeri-Aktiebolag.

Publicerad i Metod och minne. Etnologiska tolkningar och rekonstruktioner. Red.: Magnus Bergquist & Birgitta Svensson. Utgiven 1999 av Studentlitteratur.