Anna Maria Claessons samlade texter

Det har börjat skymma då jag stannar bilen i Tånnö kyrkby. En man krattar i sin trädgård. Jag sträcker mig efter pressklippet ur Värnamo Nyheter som ligger i baksätet, öppnar dörren och stiger ur.

– Jag letar efter den här mannen, vet du var han bor?

Kratt-mannen lutar sig över staketet.

-Jo,jo, nog vet jag vem han är, säger han småskrattande.

Och så får jag en beskrivning av den smala vägen som slingrar sig förbi åkrar, välskötta, små gårdar och fortsätter långt, långt in i skogen.

-Du kan inte ta miste när du är framme!

Nej, det går inte att ta miste. Längs gärdsgården ringlar ett par stora ormar, på uthustaket ruvar en stork i sitt bo, en amazon med svärd vaktar den lilla, lilla stugans dörr. Det är nästan mörkt, den där aprilkvällen för drygt tjugo år sedan, då jag knackar på Albert Perssons dörr. Jag är på tjänsteresa, mitt uppdrag är att ”leta upp” och besöka blivande deltagare till Länsmuseets sommarutställning med naiv konst ”Även vi är målare …”. Mitt tips denna gång är den gamla tidningsartikeln ur museets arkiv som berättar om en träsnidare i Tånnö som skulpterar och målar sina egna möbler.

Så hör jag hasande steg bakom dörren, den slås upp. För en förmodligen förvånad Albert förklarar jag mitt ärende. Inte säger han mycket, men han öppnar dörren och släpper in mig i sitt lilla hem om två små rum. Mest minns jag i efterhand rummet med sängen – en enkel dyscha med ett diffust överkast, nattduksbord med lådans snidade handtag, hörnskåpets figurscen med gubbar marscherande med knyten på axlarna, karmstolarna med liggande nakna pinuppor på ryggstöden, klockfodralet, ljusstakarna – alla dekorerade med yppiga kvinnokroppar, lystna gubbar, hundar, rosor … och så rummets alla tavlor målade på masonit, utan ram. Tätt, tätt uppsatta för att minska draget.

Albert har ingen elektricitet. En fotogenlampas sken ger möbler och väggmålningar en varm, mjuk lyster.

Han berättar fåstavigt. 1904 föddes han i Kågeröd, Skåne. Pappa arbetade bland annat i Ekeby kolgruva. När Albert var 14, dog hans mamma och vid 16 års ålder började han arbeta på Lomma tegelbruk.

Under de svåra åren 1924 till 1932 var han under långa perioder arbetslös, men så tog han, som så många andra unga pojkar, värvning vid Smålands Artilleriregemente i Jönköping. Under finska vinterkriget 1939 – 1940 deltog han som frivillig.

Till Tånnö i Småland kom han 1950. Han fick arbete hos Södra Skogsägarna.

-Jag högg timmer, det var friskare än dom jädrans fabrikerna! Och se´n fanns det mycket trä i Småland och jag kunde ta så mycket som jag ville. Det bara låg där.

Stolen jag sitter på är en bastant pjäs. Sitsen har formats väl efter den sittandes bakända,de stadiga benen vindar år olika häll. Ryggstödet slår knut på sig själv, snidade beslag håller till synes samman konstruktionen.

-Men varför har du gjort alla dessa möbler?

-Moderna möbler håller ju inget!

Med yxa och kniv, berättar han, har han byggt sitt eget bohag från sängen till golvuret. Trädslaget är oftast björk, asp, al eller något annat lövträd. Alen är bäst, förklarar han, den spricker inte så lätt. Du har, säger jag, finurligt utnyttjat naturvuxna grenar. Jo, svarar han, och så visar han mig katten. Sekretären med sin stora gula, feta svanslösa katt på locket.

-Jag tog katten, tryckte henne mot locket, ritade runt med en blyertspenna och så skar jag.

Frodiga kvinnor – med tydlig släktskap med 1950-talets pinuppor – överallt omges jag av kvinnor, vita, svarta, i de flesta fall nakna. Kvinnor som har skålar på sina huvuden, kvinnor som flankerar klockskåp, kvinnor som behagfullt vilar på stolar och soffkarmar.

Men Albert har andra bildvärldar också. Ridande cowboys, älgar, vargar och det finns många minnesbilder från ett långt liv i skogen.Hans sätt att måla såväl möbler, prydnadssaker som tavlor har drag av folkkonstens milda färgskala, i alla fall som den ter sig idag. Färgerna är viktiga, förstår jag, då han visar mig ett klockfodral. En dag när han var ute i skogen, fick hans fästmö för sig att bättra på målningen. Fodralet målades i en ilsket orange lackfärg. Albert fnyser över tilltaget.

Under långa vinterkvällar satt Albert och täljde. Tiden gick fort. Nu, vid 70 års ålder, har han värk i händerna och kan inte längre tälja.

-Och förresten, när jag är pensionär, har jag inte tid att låta tiden gå så fort! Nej, Albert har lagt undan kniv och yxa, men målandet har han fortsatt med. Lusten finns kvar.

Jag är omtumlad av alla intryck och när jag kör hem i nattmörkret har jag ett litet väggskåp i baksätet. Tycker de andra på museet att Albert ska visas på vår utställning?

Jo, Albert var med på utställningen 1976. Och på många efter den. Vi lanserade honom som ”nyupptäckt naiv mästare”, vi lyfte fram hans andra namn, Albert Persson blev Albert Ernfrid Persson. Vad det för att få en mer säljande rytm i namnet – som den kände Primus Mortimer Pettersson? Länsmuseet köpte dessutom hela hans bohag. I bussen hem kände jag ett stygn av obehag. Fick man göra såhär? Köpa en människas livsverk för en bestämd penning?

Men Albert var klokare än vi. Nästa gång, några månader senare, besöker jag honom igen. Jag kommer in i stugan, stannar förvånad, den är fullproppad med snidade möbler och ting! Javisst, uthuset stod ju ytterligare möbler. Inte hade Albert gjort sig urarva för vår skull! Och där står en byrå så vackert målad att jag hisnar. Den snuvade han oss på!

Och så berättar Albert förtjust om hur häromdagen en stor amerikanare letat sig fram på den lilla skogsvägen. Och vem kliver ur? Om inte Big Bengt – skapare av vilda västerndrömmen High Chaparall – iklädd vidbrättad cowboyhatt.

-Vad ville han?

Jo, köpa hela stället. Stuga och allt och flytta till sin anläggning i Hillerstorp.

-Men det sa jag nej till. För han ville jag skulle sitta där i stugan och tälja. Som en annan apa. Nej, jag har slutat att tälja för gott, sa Albert, som strax efteråt flyttade till en pensionärslägenhet i Höganäs. Till stugan kom han tillbaka någon gång om sommaren. I januari 1991 fick jag ett telefonsamtal från Tånnö. Albert Persson hade avlidit 87 år gammal.

Källor: Förutom egna minnesbilder, intervju av Eva Londos 1987 (Jönköpings läns museum EU 994) samt Värnamo Nyheter 17 juli 1972. Foto: Göran Sandstedt

Publicerad i Jönköpings-Posten 18 juni 1998