Anna Maria Claessons samlade texter

Strax innan julhelgen 1906 beslöt Jönköpings stadsfullmäktige att bifalla en motion inlämnad av boktryckaren Gustaf Lundin. Boktryckaren föreslog att staden skulle köpa avbildningar och fotografier av ”Jönköping i äldre och nyare dager” för att bevara dem ”åt kommande generationer”.

Stadsfullmäktige anslog 500 kr och utsåg tre personer för uppgiften. Dessa var bokhandlare Emil Bergman, direktör Josef Lundin och Fornminnesföreningens sekreterare, ingenjör Algot Friberg.

Ett minnesalbum

Drygt ett år senare, i februari 1908, innehöll samlingen 200 nummer. Kanske var det då arbetsgruppen beslöt att ge en fotograf i uppdrag att dokumentera den samtida staden. Många av minnesalbumets fotografier, som samlingen kallades i pressen, förefaller nämligen att vara tagna den våren, de flesta under maj månad. Tanken var framsynt, för som Gustaf Lundin mycket riktigt skrev i sin motion skulle ”det uppsving, som samhället sedan några år börjat taga, … nödvändiggöra inköp af mark och äldre byggnader och dessas raserande för regleringar af gator och beredande af byggnadstomter m. m.”

Till slut omfattade samlingen 412 fotografier, antalet glasplåtar var drygt 18o stycken. Kostnaden för inköp av fotografier och plåtar, samt för fotografiernas uppklistring och textning, blev 356, 55 kr. För resterande medel, tillsammans med ytterligare 211 kr som stadsfullmäktige beviljade 1909, tillverkades två montrar försedda med inalles 60 skärmar. Minnesalbumet lämnades till Fornminnesföreningen, där de exponerades på föreningens museum, då beläget i en lägenhet vid Vedtorget.

Vem var fotografen?

Ja, vem var den fotograf som vandrade med sin kamera gata upp och gata ner våren 1908? Några enstaka bilder har bevisligen tagits av hovfotografen Hampus Holm, verksam i staden sedan 1890 och ofta anlitad av Fornminnesföreningen. Men det är knappast troligt att han är ansvarig för hela serien. Varför skulle en yrkesfotograf lämna ifrån sig sina plåtar och varför skulle han vilja vara anonym för eftervärlden?

Trots ihärdiga efterforskningar i såväl museets eget arkiv, stadsarkivet, landsarkivet i Vadstena som i privata arkiv har det inte gått att få veta vem som tog de flesta av 1908 års vyer. Han eller hon förblir namnlös.

Men i länsmuseets (Fornminnesföreningens efterföljare) historieskrivning tillskrivs dock bilderna friherren och majoren Erik Åkerhielm. Det finns inget som tekniskt eller motivmässigt motsäger det påståendet. På ett mindre antal bilder står också Åkerhielm angiven som fotograf.

Till minnesalbumet har dock en serie glasplåtar fogats som helt säkert tagits av Åkerhielm åren 1904 – 1905. Detta kan möjligen också tala för att han var den fotograf som under några majdagar 1908 dokumenterade staden.

Erik Åkerhielm

Den hjärtegode, vänfaste och i umgängessättet elegante Erik Åkerhielm – så har han beskrivits – kom till Jönköping 1898 när Andra Göta artilleri-regementet (senare kallat Smålands artilleriregemente) flyttade till staden från Göteborg.

Erik Åkerhielm var då tjugosju år och underlöjtnant. I juni samma år utnämndes han till löjtnant och den 7 oktober gifte han sig med Rosa Tigerhielm. Familjen bosatte sig vid Nya torget 5, i den så kallade Amerikagården. Ett par år senare flyttade familjen till en lägenhet i stenhusen vid Vedtorget. Fyra barn föddes i Jönköping: Öllegård 1899, Margaretha 1901, Elsa 1907 och slutligen Eric-Samuel 1911.

Familjen skaffade sig snart en vid vänkrets i staden. Då Fornminnes-föreningen grundades 1901 steg Åkerhielm in i dess styrelse. Drivande var han då föreningen arrangerade en basar 1902 på Stora hotellet till förmån för den egna verksamheten. Båda han själv och hustrun Rosa deltog i ”Menuetten”, som till eftervärlden bevarats på ett fotografi.

När minnesstenen över Söner av Småland restes 1907 i Stadsparken, hölls högtidstalet av friherre Åkerhielm och när Turistföreningen grundades i Jönköping i april 1908 inledde han med ett föredrag. Redan i juni hade föreningen en turistbroschyr klar, tryckt i 15 000 exemplar och på tre språk!

Men Åkerhielm engagerade sig också i sin nya hemstad genom olika förtroendeuppdrag, som i Skyttegillet, ja till och med som styrelsemedlem i ett lokalt möbelföretag: Eskil Jonssons Möbelfabrik som hade sin verkstad i Stora Limugnen. Förmodligen var det till detta företag han, enligt uppgift från efterlevande släkt, ritade möbelmodeller.

Mångsidig tycks han ha varit, friherre Erik Åkerhielm! Kanske hade han hellre arbetat som fotograf, författare, historieforskare eller konstnär? För allt detta och mycket därtill ägnade han sig ivrigt åt, vid sidan om sin yrkesgärning som major vid regementet.

Hans penna var flitig. År 1904 kom boken Småländska fideikommiss, 1910 medarbetade han i utgåvan av Svenska slott och herresäten och på tjugotalet i Svenska gods och gårdar. Han skrev ett antal historiska romaner, som Herbert Ulf till Österöö (1905) och Jungfru Gertrud (1909). Ett par av dem trycktes nya upplagor. Flera populära resehandböcker för turister har Åkerhielm som författare. Den första handlade om Småland och Öland och utkom 1908. Vätterns Turistförening engagerade honom för skriften Vätterlandskapen 1914.

Till Turistföreningens årsbok skrev han – och vid ett par tillfällen också hustrun Rosa – artiklar om egna fotvandringar, motorcykelsemestrar och om turistiska sevärdheter i landet. Kameran var alltid med. Rosa Åkerhielm berättar 1907:

Vi voro två unga, lefnadsglada människor, som skulle ”göra något” af vår sommar, d. v. s. de fjorton dagars semester, som ämbetet bestod.

Länge hade vår håg stått till Dalarna [… ]

Packningen utgjordes främst af karta, resehandbok, kompass och kamera med portativt mörkrum. Detta portativa mörkrum är helt enkelt ett äldre paraply öfverklädt med rödt och svart tyg så rikligt, att det räcker till sidor och golf, då man spänner upp paraplyet. Ett hål för hufvudet och två för händerna, sammandragna med kautschukband genom ”dragsko”, ett rödt fönster i taket – voilà tout! Och tänk, hur lätt att, då man spänt ner det, stoppa in det i ett fodral och fästa detta på cykelns styrstång.

Det ”nödvändigaste” packades därefter i cykelväskan, och en kappsäck med diverse ombyten skickades till Mora.

”Ständigt mötte oss vackra motiv och kameran var i flitig verksamhet”, skrev Rosa och gav ett exempel: ”Vår kamera fångade ett par små järnakullor, ett par glada färgklickar i den omgifvande grönskan.”

Och från en resa i Blekinge skrev hon skämtsamt och kanske lite ironiskt: ”Och medan fruntimmerna enligt gammal god sed dukade fram middagen, passade herrarna på att bada. När allt var i ordning, måste kameran fram och se på ståten. Vi tyckte den såg förfärligt hungrig ut, men med en resignerad knäpp drog den sig dock tillbaka till sin mörka ensamhet.”

Som fotograf hade Erik Åkerhielm säkert nytta av sin konstnärliga begåvning. Han var nämligen också en driven målare med pensel och oljefärger. Merparten av hans produktion var porträtt och landskaps-målningar. I Jönköping gjorde han dörröverstycken i officersmässens matsal och på väggen till lilla bassängen i det idag rivna varmbadhuset en strandbild av Vättern.

En olyckshändelse, i samband med att han ramlade av en häst, fick till följd att Erik Åkerhielm lämnade sin aktiva militära karriär. Familjen flyttade till Stockholm 1918, dock utan att bryta kontakten med Jönköping och Småland. Fyrtio år senare, 1958, avled Erik Åkerhielm i sitt hem Rosengården, Djursholm.

Erik Åkerhielms stad

412 bilder blev resultatet av Gustaf Lundins motion 1906. Många av dessa är avfotograferingar av illustrationer i olika tekniker från tiden före år 1900. Vi har valt att visa de vyer som fotograferades omkring 1908. En del har tidigare publicerats i Gunnar Lindqvists ”Jönköping – 1900-talets stad” från 1983, en bok som dock sedan länge är slutsåld. Förutom fotografier från 1908 (med någon komplettering från andra år) innehåller denna bok de flesta av Åkerhielms bilder från åren 1904 – 1905. En del av dessa infogades som sagt i minnesalbumet och många av dem har inte tidigare publicerats.

Till julen 1928 sammanställde den släktkäre Erik Åkerhielm till äldsta dottern Öllegård ett album med fotografier från barndomshemmet. Ur albumet ”Öllegård 1899 – 1920 har vi, tack vare vänligt tillmötesgående från Erik och Rosa Åkerhielms barnbarn, kunnat låna fotografier från familjens tid i Jönköping. Ett varmt tack för att vi har fått tillgång till dessa personliga bilder!

Ett album för eftervärlden

Signaturen Outis skrev den 7 februari 1908 i Smålands Allehanda att det var svårt att se det kulturhistoriska värdet i den samtida stadsbilden. Man levde faktiskt i ”en alltför obehaglig närhet” av det ”gammaldags pittoreska”. Men, som signaturen påpekade, samlingarna var ju tillkomna ”för, sena tiders barn, som kunna sitta i präktiga och i hygienskt afseende väl inredda hus mellan Vettern och Munksjön och betrakta den egendomliga tredubbla raden af hus med de långa än rätt breda och än löjligt smala gårdarna, som flankeras af Strandgatorna och genomskäras af ett par affärsgator”.

Och nu är det dags, vi sena tiders barn som i det tjugonde århundradet bor i våra präktiga och hygieniska bostäder, att börja vandringen genom Erik Åkerhielms stad. Vi begynner vid tegelbruket i Rosenlund och promenerar vidare genom Liljeholmskvarteret. Vid Vedtorget och Båtmansbacken stannar vi till, för här låg Erik Åkerhielms och hans familjs hemmakvarter. Den för hundra år sedan illa stinkande kanalen följer vi ner till Kålgårdsområdet. Först i våra dagar har stenstaden överflyglat områdets lantliga liv med dess knotiga äppelträd och välskötta grönsaksland. Vi kikar in på de löjligt smala gårdarna i öster, vi följer några trånga gränder ner till järnvägsbanken vid Vättern. Norra svängbron är på väg att byggas om och ofta får vi hasta över gatan undan de plingande spårvagnarna.

Genom Förstadens bebyggelse, förbi den ståtliga telegrafbyggnaden och det nybyggda tingshuset, följer vi till slut dalsänkan som senare skall kallas Friaredalen. Långt söderut, norr om Jordbron, slutar vår vandring intill de gamla stugorna vid Stora och Lilla Solberga.

Efter denna långa promenad genom Jönköping för hundra år sedan, skulle vi kanske vilja göra som Rosa och Erik, i sin uppsats ”Fjorton dagars semester”. I Turistföreningens Årsskrift 1907 berättar Rosa levande om framkomsten till målet, en liten fäbodstuga i Dalarna:

Då vi alltså åter mötte vår kära stuga, utvecklades genast en feberaktig verksamhet. En samlade ihop ett fång ved, en annan hämtade vatten i fjällbäcken, medan den tredje andaktsfullt plockade ihop kaffeutensilierna. När sedan elden muntert sprakade i den öppna spisen, ”kajsa” puttrade och vi fått torra strumpor på fötterna – våra enda skor låg i en krans på spiselhällen – då hade vi det obeskrifligt godt. Och när gudadrycken stark och doftande stod på bordet, kändes det lika öfverväldigande som en stor lycka.

Sedan folkade vi oss så bekvämt som möjligt omkring elden med fötterna uppe på spiselkanten, tände våra cigaretter och kände oss riktigt sälla, där vi halfdomnade och varma njöto vårt otium cum dignitate, emedan skymningen föll på.

Hundra år har flyktat. Ingen bär längre dricksvatten i hinkar, eld sprakar inte längre i kakelugnar och spisar och på cigarettpaketen varnas för att ”rökare dör i förtid”. Vardagslivet har blivit präktigt och hygieniskt – och Jönköping är en annan stad. De trånga gårdarna har rivits, gränderna byggts bort eller breddats till biltrafikens fromma. De låga trähusen har ersatts av betong och glas i flera våningar. Stadens trädgårdar och kålgårdar är bortbyggda. Spårvagnens gnissel, hovarnas klapper, barnens röster har tystnat. Men en del är sig likt och visst smakar en kopp kaffe fortfarande lika gott.

Förord till fotoboken Erik Åkerhielms stad – Jönköping utgiven 2004 av Jönköpings läns museum med stöd av Stiftelsen Grosshandlanden Johan Adolf Malmstens minnesfond för kulturhistorisk forskning och kulturmiljövård i Jönköping.