Anna Maria Claessons samlade texter

Här skallas; här vaktas; blåses i lurar; de kloke sökes; intet hjelper: öfver hundra lif, smått och stort, kor, ungfän och får tages inom året, i en enda socken, af vargar

rapporterade prosten Daniel Nordin i Villstad socken till hushållningssällskapet i Jönköpings län den 16 december 1821. Näst frosten var, enligt prosten, vargar Villstadbornas stora landsplåga.

År 1819 dödades nio vargar i Västbo härad enligt hushållningssällskapets statistik. Jaktmetoderna var desamma som på landskapslagarnas tid, det vill säga skalljakt och varggård. Dessutom förekom varggrop och jakt vid utlagd åtel.

Vargplågan var verklig för Smålandsbönderna, men de påbjudna skalljakterna uppfattades också som tunga pålagor. Att i brådaste skördetid släppa allt man höll för händerna då skallbudet kom var besvärligt. Och som prosten skrev 1819 till hushållningssällskapet i berättelsen om sitt pastorat:

och skallgången lyckas här så illa, att på 40 års tid blott en enda varg tagits.

Inte undra på att bönderna tredskades och skickade kvinnfolk, barn och orkeslösa när skallbudet kom.

En ny skallordning utarbetades för länet 1813 och började tillämpas året därpå i Villstad. Skallordningen ger en bild av hur ett vargskall gick till. I socknen utsågs en överskallfogde och fyra skallfogdar som omedelbart skulle underrättas då rovdjur märkts. Dessa utfärdade då åt två håll skallbud, och folket skulle omedelbart samlas under tystnad. Den som uteblev eller var försenad fick böta. Den som infann sig full, rökande eller bullrande fick böta dubbelt. De raskaste utsågs till garnkarlar, vilka på anvisad plats ställde upp varggarnen (näten). Skallfogdarna ordnade de övriga så att djuren omringades. Utmed garnarmarna med jaktlappar var avståndet mellan varje person 20 – 40 alnar. Skyttar ställdes ut vid garnändarna vilka med skott skulle driva djuret in mot garnen. När djuret snärjt in sig i garnet, dödades det av de ditintills gömda garnkarlarna med spjut, yxor eller järnbeslagna påkar. Detta skedde under tystnad och näten sattes snabbt upp igen i händelse det kom fler rovdjur. Skallet sattes igång med ett par skott och folket rörde sig framåt under skrik och buller, medan garnets och garnarmarnas folk höll sig tysta.

1823 skärptes skallordningen. För att inte ungdomen skulle ”skocka sig samman och rasa, som de gärna vilja, utställes skiftesvis en ung och en gammal person.” Ordningen blev militärisk med underskallfogdar, uppsyningsmän och mönstring av redskap, vapen och manskap. Skallfogden gavs rätt att likt en husfader aga de felande. Dessutom beslöts om utdelande av ytterligare skottpengar.

Kanske var det löftet om skottpengar som fick bonden Lars Pährsson att utföra sin bragd, skildrad i Årenhöga sockenstämmoprotokoll den 14 september 1823. Protokollet sändes till hushållningssällskapet.

§ 2. Anmält blef att Dannemannen Lars Pährsson uti Grytnäs Smedsgård den 3dje sistlidne Julii med blotta händern wid öpningen af ett gammalt Räfhide, fångade en lefvande ung Warg, hvilken han Lars Pährsson, ehuru illa biten uti högra handen och dess kläder af Wargen mycket sönderrifne; lilväl bar lefvande öfver 1/8 dels mil, till dess han kom hem till Smedsgård och fick hjelp att döda Wargen – och befants skinnet, som på Sockenstämma Bordet framlämnades och mättes med aln – att vara 1 aln och 9 tum lång och 9 tum bredt öfver Bogarne, frambenlingarne 14 tum långa och Bakbenlingarne 12 tum Långa. Församlingens Ledamöter åstundade att denna händelse, till vähl förtjent beröm för Lars Pährsson och såsom minne för framtiden skulle uti i Soknstämmo Protocollet införas.

Under 1820-talet tycktes antalet vargar öka i södra Sverige.

För några få tiotal af år tillbaka voro vargar, endast kända som kommande och gående gäster, men i sednare tider hafva de nästan årligen lagt ungar i skogarna

skrev lantmätaren J Allvin 1846. Jakten intensifierades. Vid 1820-talets slut och under 1830- och 1840-talen fälldes vissa år upp till 40 vargar i länet.

Men skalljakterna, som bådade upp hundratals deltagare, innebar ofta att vargen bara drevs över sockengränsen. Långt med effektivt i kampen mot vargen var människans omvandling av landskapet under 1800-talet. Nyodlingar, etablerandet av nya torp och boställen, framdragande av järnvägar och vägar, växande tätorter och framför allt förändringar i skogsbruket förvandlade landskapet och därmed livsvillkoren för vargen.

1864 upphörde allmogen skyldighet att delta i skalljakter och på 1860-talet sköts den sista vargen i Småland.

Publicerad 1993 i boken Tiotusen år, utgiven av Jönköpings läns museum och Jönköpings läns hembygdsförbund.

Jaktlappen från Norra Vedbo härad, Småland är fotograferad av Göran Sandstedt. Målningen från Nordiska museet skildrar skalljakt på Djurgården, Stockholm, år 1824.