Anna Maria Claessons samlade texter

Harriet Löwenhjelm skrev dagbok under många år. Den första kom till under en resa till Ceylon – hon var då 17 år – och den sista dagboksanteckning är daterad den 4 februari 1918, tre månader före hennes död. Harriets dagboksskrivande var inget som skedde i hemlighet. Dagboken var tillgänglig för alla på hennes nattduksbord. Varje kväll slog hon sig ner på sängkanten och nedtecknade med några få rader dagens viktigaste händelser. Ofta börjar hon med: ”jag stod upp”. Och efter att ha antecknat vilka personer hon mött, samtalsämnen, böcker hon läst och andra sysslor avslutas dagen med : ”jag lade mig”. Makligt lägger hon dag till dag. Men så avbryts det lunkande notisflödet av en nedklottrad teckning, några streck med blyertspennan på en yta av ett par kvadratcentimeter. Det kan vara en skissartad karikatyr eller lustig illustration, men ofta är teckningen, som det verkar, utan sammanhang med texten.

I dess små, små teckningar rämnar Harriets fasad av ironi och putslustigheter och hon släpper in oss i ett inre rum befolkat av nakna människofigurer fjättrade i bojor, bedjande på knä, gående med snuttefilten släpande efter sig eller liggande med den egna kroppen som bro över ett stup. En hopkrupen figur sneglar mot fyra, skuttande, livsglada streckfigurer. En figur baxar en stor sten uppför ett motlut. En annan sträcker bedjande ut handen efter månens skära.

Hennes figurer är fångar som har lämnats efter eller utanför. De rör sig i katastrofens gränsland, de ber om tröst, delaktighet, de tycks längta efter och be om något outtalat ouppnåeligt. Teckningarna uttrycker – mer än hennes övriga bildkonst – en öppen förtvivlan och längtan. Men förtvivlan inför vad, längtan efter vad? Varken dagbokens lakoniska anteckningar eller hennes sparsamma diktproduktion ger oss tydliga svar.

Många av teckningarna är gjorda 1911 – 12. Dessa år, strax innan sjukdomens skugga faller över henne, är tunga. Hon verkar vilsen och rädd för steget ut i vuxenlivet, hon söker en livsuppgift och hon letar efter ett eget konstnärligt uttryck. 1911 skriver hon till en vän:

”men min ärolystnad sträcker sig blott till att finna ett sätt, hvilket som helst, bara det är mitt eget, att kunna göra något färdigt.”

Den 12 april 1913 far Harriet till Hessleby sanatorium och genomlyser sina lungor. Läkarna konstaterar tuberkler. Den 22 maj ritar hon i dagboken en hand som griper tag i ett fängelsegaller.

”Jag är en fånge, kedjad bak ett galler, men fordom löpte jag som skogens mårdar”,

skriver hon något senare när sanatoriets dörrar slagit igen bakom henne.

I vår tid uppfattas Harriet Löwenhjelm i första hand som poet. Men själv såg hon sig som bildkonstnär. 1908 antogs hon som aspirant till Konstakademien. Tre år senare, 1911, blev hon vänligt avvisad därifrån som varande, enligt professor Oscar Björk, ”svår att undervisa”.

Och det är klart, en elev som vänder modellen ryggen förefaller lat, en elev som kommer för sent eller faller i sömn under de teoretiska lektionerna tar inte, i alla fall inte synbarligen, emot lärdomen.

På sanatoriet däremot verkar Harriet bli ivrigt verksam. Hon målar självporträtt, skär och trycket trä- och linoleumsnitt och ritar patienternas liv på Romanäs á la Olaus Magnus. Hon skriver: ”Gjorde en apa i träsnitt som jag beundrade kolossalt”. Tillsammans med kusinen Erik illustrerar hon Greven av Monte Christo och den 24 maj 1917 målar hon en tavla ”en verkligt modern tafla föreställande Susanna i badet och gubbarna”. Notiserna om bildskapande är i dagboken långt fler än de som berättar om hennes diktande.

Sommaren 1913 arbetar Harriet intensivt med en liten bok som hon ger ut i 50 exemplar på eget förlag. Det är ”Konsten att älska och Dess följder, hovsamt utlagdt i bild och text”. I samma bok ryms också ett par dikter och bilder under rubriken ”Konsten att jaga. Skildrad i bild och poesi”. Bokens små etsningar är av tidstypisk sirlig karaktär. De elva dikterna och de elva etsningarna utgör en helhet.

I barndomens lekar, ungdomens upptåg och sällskapslekar, i vuxendomens utkast till böcker, som den 1915 sammanställda ”7 sonetter till Nobla Damer och Döda Libertiner”, brukar hon sina båda konstnärliga språk – ord och bild. Sonetternas innehåll är förankrade i upplevelser på sanatoriet. Dödens ständiga närhet skapar en stämning av förgänglighet som ersätter den eleganta, sorglustiga tonen i ”Konsten att älska”. Visst finns det graciösa uttrycket kvar, men träsnittstekniken och dikterna har getts ett kärvare, mer renskalat uttryck.

I en bönbok sammanställer hon handtextade dikter och mjuka, allvarliga laveringar och akvareller med religiösa motiv. I ”Lilla Passionen” illustrerar hon bibliska motiv. En mänsklig, lite hjälplös Kristus bär upp de strama, torra laveringarna. I alla dessa utkast till böcker tycks det mig som om det är dikterna som illustrerar bilderna – i stället för tvärtom. 1911 sänder hon dikten ”Det skiner en sol / det blåser en vind” till en vän med orden: ”det är en förklarande text till ritningen som jag medsänder”:

Harriet är i sitt motivval som poet och bildkonstnär inspirerad av ord, allt från enkla barnramsor, talesätt och folkvisor till Bellmans sånger och Oscar Wilde … Bibeln läser hon varje kväll. Och favoritboken under många år är Tusen och en natt. Mytiska, spännande, exotiska, främmande ord tilltalar henne och sporrar hennes fantasi. Hon är också sin egen ordsmed och leker fram nya ord i språket.

Hösten 1917 börjar Harriet förstå att hennes dikter inte bara är tillfällighetsverser för den nära vänkretsen. Hon samlar de verk hon själv värderar i den så kallade manuskriptboken. I dagboken den 6 oktober 1917 skriver hon: ”Fann på att illustrera mina dikter”. I manuskriptboken har bilderna blivit illustrationer till dikterna.

Som bildkonstnär kastar sig Harriet mellan olika uttryck och tekniker. Det gör hennes svårfångad för en sentida publik. Hon vill till exempel prova det monumentala formatet och drömmer om att få göra kyrkmålningar. Men hon kan samtidigt undra:”skulle det inte vara roligt att göra färgrika miniatyrmålningar i bönböcker?” Och i ett brev 1912 tänker hon sig lite övermodigt bli mästare i det oändligt lilla.

Dagböckernas verk ”i det oändligt lilla” var inte tänkta för en stor publik. Men det är ändå i dessa små blyertsteckningar som Harriet kommer mig riktigt nära. Några få linjer formar figurer, människor – hos Harriet nästan alltid män. En rörelse, en frusen gest eller ett kroppsligt uttryck blir symbolen för förtvivlan, vantro, skam, trängtan, underkastelse, övermod …

Publicerad i Jönköpings-Posten den 21 september 1996.

Tillsammans med Jönköpings Länsteater och Länsmusiken i Jönköping genomförde Jönköpings läns museum hösten 1996 ett projekt i tre delar. Det var en teaterföreställning och en utställning om poeten och bildkonstnären Harriet Löwenhjelm samt en utställning, kallad Röster om lungsoten, som berättade om sjukdomen,om kampen emot den och om livet på sanatorium. I anslutning till projektet skrev jag några tidningsartiklar.