Anna Maria Claessons samlade texter

Midsommarveckan 2005 var jag veckans dagboksskrivare i Jönköpings-Posten. Jag hade då arbetat som museichef på Västergötlands museum sedan årsskiftet. Artikeln publicerades 1 juli.

Söndag 19 juni

Steg upp. En sommar för några år sedan satt jag på Kungliga biblioteket i Stockholm och läste poeten Harriet Löwenhjelms dagböcker. Varje dag började med ett korthugget: Steg upp. Och det är ju sant – men sällan noterat – att livets dagar ofta börjar så: Alltså! Steg upp. I min barndoms sommarhus nära Vätterns strand i Västergötland.

För fyrtiotvå år sedan vaknade jag på Gränna vandringshem. Vi var tre tonårsflickor som cyklade (och åkte buss) runt Vättern. Denna dag, läser jag i resedagboken, tog vi bussen till Jönköping, åt en rejäl middag hos tant Ruth och fortsatte sedan färden med Hjobussen. Från Baskarp hade vi sällskap av Dick och i Brandstorp vinkade vi åt Bertil och Lisbeth. Väl framme besökte vi ett kondis där jukeboxen spelade Ray Charles. Efter ett parti minigolf, var sin glass (jag tappade min) och ”efter mycket om och men”, gick vi till sängs på vandrarhemmet.

Harriet förde dagbok över livets vardagslunk och söndagen den 19 juni 2005 noterar jag: mannen sätter upp en brevlåda åt min syster som köpt stuga i trakten, på väg till stan affischerar jag för museets utställning ”50-talsliv” i fritidsbyn på Hökensås, vi städer bottenvåningen hemma, svavelpionen har svårt att överleva denna kalla vår, funderar på morgondagens föredrag för Rotaryklubben i Skara.

Måndag den 20 juni

Stiger tidigt upp för resa till Skara. Sätter upp en affisch på Ålleberg samtidigt som jag passar på att fika mitt te. På Rotary talar jag om museer som levande organismer, kanske kan Västergötlands museum liknas vid en vördnadsbjudande ek med rötter ner i 1700-talets skolmuseum?

Det tar tid att lära känna ett nytt museum, dess personal, verksamhet, samlingar och vindlande historia. Inte visste jag, då jag sökte tjänsten som museichef, att Västergötlands museums också vårdar en gruva, en slottsruin, en kyrkoplats, ett 1800-talskapell (eller är det ett lusthus?), ett museijordbruk och många minnesstenar över märkliga män och mytiska krigsslag!

Däremot var jag klar över att museet är ett av de mest föremålsrika i landet – och det lockade! För Rotarymedlemmarna berättar jag om en nybliven musiechefs svårigheter att hitta lysknapparna (museer är inte särskilt logiskt konstruerade) och om västgötska kungsringningskors och kinesiska damskor.

Hade glömt att ta med ett 50-talstyg till museicaféet och får anledning att överraska mannen. Sitter så i skymningen och sorterar handlingar från ett tidigare EU-projekt. Nöjd över att jag till slut hittar ut ur byråkratins labyrint, firar vi med ett glas vin på stan. När kvällskylan kommer, sveper restaurangens ägare omtänksamt in gästerna i filtar.

Tisdag 21 juni

Gack tidigt upp och for till Skara med musik i MP3-spelaren. Dagen handlar om behovet av gräsklippare, hur vi ska sköta torvtaken i friluftsmuseet Fornbyn när inte djurskyddsmyndigheten låter oss tjudra en get vid skorstenen, städning av toaletterna inför semestern, anställning av en ny receptionist, riddardubbning i Forshems kyrka, dokumentation av Rörstandsfabriken i Lidköping inför nedläggningen vid årsskiftet och lobbyarbete för utveckling av Veterinärhistoriska museet i Skara.

Vi både skrattar och suckar åt alla möten och sammanträden inför Mångkulturåret. På Västergötlands museum producerades, långt innan påbudet utfärdades, utställningen ”Vi har ju mötts förr”, om mötet mellan kristendom och islam genom århundradena. Vad blir resultatet av detta kungjorda Mångkulturår? ”Nu har vi dessutom fått Kvinnoåret – som ett extra plåster på såret.” Var det så vi sjöng på 1970-talet?

Den vänliga kassörskan på ICA, som på ett osvenskt vis talar personligt till alla kunder, upplyser mig om att jag får tre passionsfrukter till samma pris som två. Hämtar den tredje, vi ler åt varandra. Jag påminns om det motto som för närvarande följer mig: Människan har fötter – inte bara rötter. Är inte historien ett bevis på detta?

Onsdag den 22 juni

Kliver upp. I Varnhem hör jag ett föredrag av professor Dick Harrison. Antecknar: Allt hände här, här i Göta rike på ömse sidor om Vättern! Det var här den världsliga makten institutionaliserades under några årtionden på 1200-talets mitt, det var här allt det dramatiska hände som förebådade dagens Sverige: skatteväsende, städer, borgbyggen, lagar, fältslag, uppror, människoöden; historien skakar om oss som samlats i Varnhemsgårdens samlingssal för att diskutera medeltidsturismens målbild. Och intill oss, i Varnhems klosterkyrka, vilar sedan 1266 Birger jarl, portalfiguren i dramat.

På eftermiddagen ringer ägaren till en av Västergötlands största gårdar. Jo, en medarbetare, som under hela sitt liv arbetat på gården, fyller jämt. Kan vi tänka oss att presenten blev ”en heldag på Västergötlands museum”? Oj, vad kul! Det blir ett innehållsrikt program bakom kulisserna med många överraskningar.

Samtalet får mig att tänka på brunnen i Fornbyn. När det blev känt att museet inte hade råd att renovera den, kom prompt på posten ett kuvert med sex tusenlappar. Och nu är den nya brunnen på plats. Smålänningarna är generösa givare till bistånd i tredje världen. Västgötarna måste vara unika med sin stolthet över och givmildhet till hembygden. Och jag konstaterar nöjt: Västergötlands museum verkar ligga dem varmt om hjärtat.

Jag cyklar en tur i kvällsvärmen, vid Händene kyrka går jag en rundtur på kyrkogården. Det sägs att i Västergötland (eller var det Skaraborg) finns lika många kyrkor som årets dagar.

Torsdag den 23 juni

Tar mig ur sängen med möda. Dagen blir lång med anställningsintervjuer och sammanträden. Vi avslutar arbetsveckan med att bestämma oss för vem som ska bli vår nya receptionist och butiksansvarige. Skickar en sommarhälsning på mejlen eftersom min semester börjar nu. Som ny chef träffade jag varje medarbetare för personliga samtal. Jag fick många goda råd. Det gäller att lyssna, skapa delaktighet, se alla, vara tydlig, vara synlig och få alla att arbeta för ett museum. Ett råd har jag särskilt tagit till hjärtat: Fortsätt skratta! Jag är nämligen sedan länge övertygad om att skrattet är livsviktigt.

I Jönköping möter mig också den yngste sonen som i sommar ska arbeta på Coop.

Midsommarafton 24 juni

Vaknar och får te på sängen. Midsommar firar vi i Brandstorp. Sill, färskpotatis och jordgubbar hos våra gästfria grannar, majstången reses av starka armar, små grodorna, kaffe, allsång och västgötahistorier i hembygdsgården och avslutning i kyrkan. Vi sjunger Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig. Som vi sjöng på mammas begravning i vintras och som en gång ska sjungas på min. Ehuru svag i tron, ger mig Lina Sandells mjuka rader förtröstan och hopp om nåd.

För många, många år sedan sjöng min mormor Mandis i Brandstorps kyrka och ofta har tankarna gått till henne då jag promenerat på Skaras kullerstensgator denna vinter. Hösten 1889 och våren 1890 gick Mandis på det privata småskolelärarinneseminariet i Skara. Hennes storasyster (som jag är döpt efter) avslutade samtidigt sitt sista år på sin utbildning som folkskollärarinna. De kom båda från ett enkelt mjölnarhem, uppoffringen måste ha varit stor för att två av flickorna skulle få studera. Nyss fyllda sjutton fick Mandis plats som ambulerande lärarinna i Gränna landsförsamling. Och nu skriver jag detta i det hus som hennes storasyster lät bygga 1932 efter en lång lärarinnegärning i Västmanland. Trådarna spinns mellan då och nu, mellan där borta och här hemma. Det slår mig att museitjänstemannens jobb inte handlar om gamla föremål. Egentligen består det av möten med människor – möten över alla gränser, generationer, kön, kulturer, klasser och faktiskt över den gräns som ingen kan passera, dödens gräns! Vi har ett unikt uppdrag att förvalta, vi museifolk. Det är att vara de dödas försvarsadvokat. Vi får inte låta dem försvinna i glömskan. Vi kan ge röst åt de som varit före oss, vi kan av skärvorna återskapa liv. Dagens förfärande människohop kan inte leva utan minne. Hur skulle vi då kunna skapa mening, ställa kritiska frågor om vår samtid och reflektera över oss själva. Kan vi utan minne bygga ett civiliserat samhälle?

Midsommardagen 25 juni

Gårdagens osannolikt vackra midsommarväder har övergått i regn. Stiger trots det upp. Förmiddagen är stilla, alla vilar efter midsommaraftonens festligheter. På eftermiddagen visar jag min vanligen Londonboende syster hur svenska ogräs ser ut. Vi planerar för uppbrottet. Mammas lägenhet i Lund ska röjas ut i helgen. I morgon bitti far vi tillsammans ner för att packa, på måndag kommer mannen och sonen med en hyrd lastbil. Livet vänder blad. Hoppas jag hinner träffa Videungen, detta lilla barnbarn som tyvärr kommer att tala skånska istället för västgötska!

Bilder:

Västergötlands museums byggnad invigs 1919 av prins Carl och prinsessan Ingeborg. Museets historia går dock tillbaka till 1860-talet, men dittills i hyrda lokaler.

Västergötlands museibyggnad firar 100 år 2019 och jag gratulerar museet från Västergötlands Fornminnesförening. Bakom står museistiftelsens dåvarande ordförande Roland Andersson.