Anna Maria Claessons samlade texter

Hösten 1992 öppnades Jönköpings läns museum efter en omfattande om- och tillbyggnad. Jag var ansvarig för den nya kulturhistoriska basutställningen Tiotusen år tillsammans med arkeolog Kristina Jansson. Gunnar Söderström var ansvarig formgivare.

I mars 1993 blev det en diskussion i Jönköpings-Postens spalter mellan lektor Sigvard Lindqvist och mig om utställningen som enligt honom hade många fel och framför allt var marxistisk. Rubrikerna på artiklarna var bland annat Kan en gryta tala? Vad en gryta inte talar om och Talande grytor utan öron …

I nedan text förklarade jag tankarna bakom utställningen.

– Du känner nog igen dig, Algot Friberg. Där är stolen från Åsenhöga du köpte av Herman Modén och listerna med Värendskvinnornas fältäcken. Och Tegnérs hårlock och din egen Elins små skor.

– Men var är Piksborgsfynden, muttrar du.

– Nja, du förstår att eftersom Piksborg inte ligger i vårt län, så är de lämnade till Växjö museum. Och det första föremål du skrev in i museets katalog: ”ämne till redskap av flinta från Skåne”, var som du nog inser svårt att ställa ut. Vad skulle länsborna tro om vi i en monter lade fram föremål från Skåne? Nu i dessa EG-tider då den regionala särarten ska letas fram? Men vi har gjort en hel vägg med stenyxor, ser du den? En yxa från nästan alla socknar i länet. För säg ”museum” och någon svarar stenyxa.

– Ja, ja, säger du , handens arbete och redskapet varmed människan omformade naturen efter sina önskningar är den grund allting vilar på.

– Men vad drev dig, Algot – ingenjör, egenföretagare, amatörarkeolog, naturforskare – att uppsöka, samla, vårda, forska och bilda fornminnesföreningen? Och vad sa din hustru när du kom hem och hade köpt en hel kyrka?

– Hanna? Asch, hon var ju lika intresserad som jag. Men drivkraften, sa du? En strävan efter harmoni och jämvikt talade landshövdingen om på det där mötet 1901, då vi bildade Norra Smålands fornminnesförening. I en tid av upplösning, ständig förändring, utplåning av det gamla samhället och dess värderingar, rastlöshet, sökte jag kanske ordning i kaos och förståelse för människan och hennes olika strävanden. Och i de bevarade föremålen såg jag människan. Nyfikenheten drev mig att försöka tolka. Ja, jag ser att ni idag på museet också försöker ordna och tolka. Kanske inte på mitt sätt, men ni låter i alla fall människorna möta föremålen – i det liknar ni mitt sätt att arbeta.

– Algot, idag innehåller museet över 100 000 föremål. Lagade lerfat, stenar med oförstådda budskap från bronsåldern, almanackor med uppgifter om hur många korvar den slaktade oxen Baron på Åsen gav, mjölbingar med råtthål, haklappar med vällingfläckar, slitna träskor och oanvända sidenskor, smycken av fiskfjäll och av järn, fotografiet av Jettans grav i Hannover, den amerikanska gruvarbetarens mössa, Honkens ishockeyhjälm … Tusentals föremål, materiella spår av människors liv i vårt län, föremål som speglar näringsfång, sociala förhållanden, tankesätt.

– Människor dras till föremålen. Det var sån´t problem på den tiden allt låg på öppna hyllor. Tänk vad jag slet för att ordna lokaler för att kunna visa allt vi samlade in. Stugorna i Stadsparken räckte ju inte till.

– När vi nu idag skulle bygga en ny kulturhistorisk basutställning lät vi föremålen styra oss. Vi försökte få dem att tala själva, till oss och med varandra. Föremålen är inte, som på många utställningar, illustrationer till fackmannens tillrättalagda historia. Vi serverar inte besökaren en färdig måltid. Ja, jag vet att en och annan vill ha historien redan tuggad, precis som spädbarnen förr serverades maten. Och visst, det är svårt att släppa förväntningarna och öppna sinnena, tänka om och rent av själv …

– Men fungerar det, hur reagerar besökarna, frågar du. Hör jag misstro i den röst?

– Ja, de som jag och museets värdar möter är för det mesta glada över mängden och mångfalden av föremål, över generositeten, över skönheten, över det oväntade, respektlösa och ibland roliga. Glada över att de får ha ett förhållande till tingen, minnas, undra, upptäcka, känna igen. Diskutera med varandra, ibland får vi frågor om något man vill veta eller påpekanden om texter som saknas eller borde synas tydligare. Och då försöker vi ändra och förbättra. Nu arbetar vi med de faktapärmar som ska komplettera utställningen och med nästa årsbok som i sin helhet handlar om det nya länsmuseet och dess utställningar.

Jag samtalar ofta med Algot på det här sättet. Det är Algots bestämda handstil i museets handlingar som inbjuder till det. Jag tror att Algot skulle ha känt igen sig idag på museet. Han skulle nog förstått det perspektiv och arbetssätt vi valt. För honom hade det varit självklart att en basutställning skall växa fram ur Jönköpings läns museums egna samlingar och egna förutsättningar.

Man kan göra utställningar på många sätt – och alla kan ifrågasättas. Men man måste också ha klart för sig utställningsmediets möjligheter och begränsningar.

Museet arbetar med Jönköpings läns historia i många former: böcker (till exempel de om Linnélärjungen Gyllenhaals resa till Visingsö 1775, Den blå timmen, Jönköpingsdikt genom tiderna), småskrifter, föredrag, rådgivning, forskning, tillfälliga utställningar (som nu det årslånga projektet Den svenska historien).

Basutställningen, som alltså tar fasta på de fysiska spåren, är en av många tillfällen att fundera över hur 300 generationer länsbor har levt sina liv.

I dialog med besökaren önskar vi att utställningen skall leva och förbättras. Därför har vi byggt för förändring. Tänk när stångjärnshammaren fick lyftas in i gamla museet innan taket fanns på plats, det var ingen utställning man ändrade på i brådrasket. Så stod den också i 35 år! Det är svårt att bygga om en traditionell utställning med fasta miljöer. (Därmed inte sagt att de inte har sina pedagogiska förtjänster.)

Vi har byggt i kronor räknat en billig utställning, helt i småländsk anda till politikernas och skattebetalarnas glädje. Det har varit möjligt tack vare den kreativa och duktiga personal som finns på museet idag! Det ger oss också frihet att förnya.

Den nya basutställningen har också vuxit fram ur en önskan att förmedla den spänning, nyfikenhet, glädje och oro som driver mig i mitt dagliga värv. 90 år efter Algot i en tid som inte är så olik hans. Oro, ja det finns en röd tråd i utställningen som speglar den oro jag känner inför vår framtid. Vi levde en gång i en värld där människan var en del av den omgivande naturen. Våra tiotusen år här i detta län och på jorden över, är en historia om utveckling mot o-natur (uttrycket är den finske filosofen von Wrights). I vårt utnyttjande av råvaror och energi, vår materialanvändning, vårt produktionssätt, i våra vanor, seder och tankar har utvecklingen hela tiden gått mot o-natur med allt mer uppenbara ödesdigra konsekvenser – hur kommer det gå för oss? Algot ville få ordning i sin tids kaos genom studier av historien, jag vill också försöka förstå vår samtid. Varför har det blivit så här? Kan vi påverka vår framtid?

Publicerat i Jönköpings-Posten 24 mars 1993.

Foto på yxvägg och Algot från Jönköpings läns museum via Digitaltmuseum.