Anna Maria Claessons samlade texter

Några vackra blomakvareller inbundna i en bok med titeln ”TILL MINNE af Otilia” väcker min nyfikenhet. Vem var Otilia? Ja, i gulnande arkivhandlingar och i kyrkböckernas torra anteckningar finns spåren efter en ung flicka.

Hon hade blå ögon och en vacker sångröst, det är omvittnat. Men det är så mycket jag inte vet. Hur lång var hon? Var hon tanig eller kraftigt byggd? Vad hade hennes långa hårlockar för färg? Allt det där vet jag inte, men jag kan ändå se henne sitta böjd över bordet vars yta skyddats med papp. Hon är klädd i en smårutig bomullsklänning i blått och vitt.

Ljuset som faller in genom fönstret silas genom de vita gardinerna. Bläckhornet, pennan, de tunna färgerna, penslarna, vattenglaset, det vita arket. Koncentrationen som ger en liten rynka mellan ögonbrynen, det gäller att inte darra på handen Hon måste stilla sig, tänka sig för, studera detaljerna, vila i motivet.

Det är ingen riktig citron som ligger framför henne, utan en uppslagen planschbok. Men visst har hon sett citroner i verkligheten, trots att hon bor i en snörmakarefamilj i en svensk småstad. Och hon har smakat både citronkaka och citronmjöd som mor Ulrica har i sitt recepthäfte. Under den färdiga bilden skriver hon så: Otilia Stenberg 1837. Handstilen är jämn och vårdad som den ska vara hos en flicka med god uppfostran. Avlägset hör hon hönsens skrockande, väverskornas ljusa röster och surret från vävstolarna.

Men hur hade hon det? Var Otilia en gladlynt flicka? Sprang hon över gården ner till bryggan med de tomma vattensåarna dinglande i oket? Hoppade hon på ett ben nerför trappan från garnlagret på vinden? Slängde hon käft med gesällerna i snörmakeriet? Grät hon när pigorna i köket sjöng sorgliga visor om ond död och olycklig kärlek? Fanns i hennes unga liv förväntansfulla funderingar? Undrade hon över världen därutanför inkörsporten? Längtade hon till det land där citronerna växer?

Utanför fönstret virvlar vardagslivet på snörmakarens gård. Väverskorna, gesällerna, pigorna, jungfrun, fru Brita, systrar, mor och far, alla har de händerna fulla. Johan på Gestra har kommit för att göra upp räkning. Sjöborg ska betala hyra för kålgården vid Väderkvarnskärret. Ett par av spinneriets arbetare hämtar ull, några dagar senare ska det färdiga garnet lämnas in. Kunder till snörmakeriet och väveriet kommer och går. Det är landshövdingen, brukspatroner och löjtnanter som beställer epåletter, plymer och stöveltofsar, det är fruar som önskar fönsterband, gardinsnoddar, en färggrann sjal eller en teduk av linne, det är sadelmakaren som vill ha möbelsnören och knypplade tömmar.

Vid middagsbordet talas om Smålands Dragoner, Wendes Artilleri och de Skånska Husarerna, det gäller att hålla isär snoddarnas färger. Far, snörmakaren Gottfrid Stenberg, skriver upp de olika kombinationerna. Han talar ofta om Stockholm, Örebro, Malmö, Göteborg, Ängelholm, överallt i landet har han affärskontakter. Gesällerna kan ibland berätta om hur det är i Hamburg och Köpenhamn. Och mor diskuterar dagligen med sin äldsta dotter mönstren på de holländska dukvävarna och de turkiska golvmattorna.

Mor och Otilia står nära varandra. Båda älskar de blommor och båda tycker de om att teckna. Mor uppmuntrar Otilias artistiska talanger. Men hon vill också lära sina döttrar allt om vävnadskonsten, precis som hennes mor, prostinnan Anna Christina Colliander, en gång fostrade henne till erkänd färdighet.

Otilias liv kan inte ha saknat dramatik. Som den där sommaren för tre år sedan – hon var bara nio år – då solen strålade från en molnfri himmel vecka efter vecka och träden började gulna redan vid midsommar. Vilka fasansfulla historier berättade inte de allvarliga rösterna i köket. Om den farsot som skoningslöst härjade i staden, om de vita lakanen som hängde för fönstren, om brädlapparna med ordet Kolera spikade över portarna i fattigkvarteren. Om fulla likvagnar, om familjer som utplånats och om stackare som blev blåa i ansiktet och strax därefter dog.

Far fick gång på gång ta på rocken och bege sig till något av de usla hemmen på maderna. Det måste upprättas bouppteckning även efter den fattigaste. Flickorna lämnade inte gården på flera veckor och ingen utifrån besökte dem heller.

Men lukten kom de inte undan, lukten av bränd tjära och svavel från eldarna i grytorna ute på gatorna. Otilias halvsyster Mathilda, som är elva år äldre, skrev ner ett recept mot kolera som doktor Lindbäck ordinerat: ”Kamfert gives 2 á 3 gånger 5 droppar i sänder med 15 minuters mellantid (af lika vigt delas kamfert löst i sprit)”. Som tur är behövde de aldrig använda medicinen.

Kanske var gårdens långa ekbrygga ut i Vättern den enda plats där Otilia fick svalka denna varma sommar. Vattenytan låg öde, inga skepp vågade sig till staden. Långt därborta skymtade Visingsö som en hägring.

”TILL Minne af Otilia” är präglat på pärmen. I boken har hennes teckningar och akvareller, men också utskurna schabloner och schablonmålningar bevarats; rosor, förgätmigej, violer och andra blommor, fåglar, gitarrer, främmande träd och hus.

Kanske var det Otilias make som efter hennes död i barnsäng 1862, endast 36 år gammal, på detta sätt ville bevara flickan med de blå ögonen och den vackra sångrösten.

Idag förvaras boken i Jönköpings läns museums arkiv.

Publicerad i Jönköpings-Posten 6 augusti 2002