Anna Maria Claessons samlade texter

Den 18 december 1906 vigs konstnärsparet John Bauer och Ester Ellqvist i Ersta kapell. Därefter äts en gemensam supé i Esters föräldrahem på Norrtullsgatan 27 A i Stockholm.

Under den gångna våren har John letat efter Stugan. Med några smörgåsar som enda skaffning har han cyklat iväg tidigt på morgnarna. Alla väderstreck har han genomkorsat, alla socknar utmed vattenstränderna i Jönköpings omnejd har han besökt, på smala stigar och oländiga vägar har han lett sin cykel. Först mot midnatt, då månen står stor och blek, är han hemma hos föräldrarna igen.

Han vet precis hur han vill ha det:

Jag vill ha dej och en stuga med en sjö med is på och skridskor och segel om vintern och om sommaren vill jag ha en kanot i sjön och dej och ett bra badställe och en björkbacke, där småfåglarna skall sjunga – men ingen katt!

Den 14 maj besöker han sin vän, konstnären Pelle Malmborg, som bor på en udde ”vid världens vackraste sjö”. Förtjust berättar han för Ester om den lilla, enkla stugan, där Pelle bor med hustru och ”liten, liten dotter”. En sådan stuga ska du och jag äga.

Vilken tur och vilken lycka, på höjden ovanför Pelles hus, i en tallbacke med utsikt över sjön Bunn, finns en ”liten, liten” stuga att hyra!

Pappa Joseph, som håller ett hårt grepp om Johns privata ekonomi, godkänner stugan vid ett besök. Och John kan äntligen börja planera för husrenovering och bröllop. Det är mycket som skall göras innan Ester kan komma ner.

Målarna är i vägen för snickarna och snickarna i vägen för målarna, glasmästarna, muraren och skurgumman, skriver han till Ester.

Huset är en tillbyggd torparstuga. På bottenvåningen ligger ”femmeterskvadratdagligstugan” – rummet som för John är hjärtat i Stugan. Dess väggar målas gula, framför fönstren hänger han glest vävda rutiga gardiner. Trägolvet täcks av en stor gul matta, som John köpt i Norrköping för 35 kronor, och av elva meter orangefärgad randig gångmatta. Framför den öppna småländska spisen lägger John en av sina renfällar, minnen från Lapplandsresan 1904.

Möbler tar han med sig från ateljén på Sjövik i Jönköping. Det är soffa och stolar i bondrokoko samt en gungstol, allt vitmålat enligt tidens inredningsideal. Av mamma tigger han ett pelarbord att ställa framför fönstret och hos snickaren i Jönköping beställer han ett stort skåp. Det ska vara vitt utanpå, men blått invändigt. På väggarna hänger verk av både John och Ester. På nedre våningen finns också köket och en ”jungfrubur”.

Mot sjösidan, utmed husets hela längd, löper en glasveranda. John längtar redan till våren och stundande brevskrivning vid verandabordet. Trappan till övre våningen vill han måla blå. Däruppe ryms var sin sovhytt.

Esters är blåmålad och John frågar:

Vad för färg vill du ha på gardinen till ditt rum? Tror du inte att gult skulle vara mycke vackert mot det blåa? Något varmt måste finnas i det rummet. Vill du att jag här skall köpa hemvävda blåa mattor till ditt rum? I något av hemslöjdens mönster som sammanlagt verkar hel matta. Annars kan du själv i Stockholm välja dig en vacker imiterad orientalisk matta (blå). Rummets rektangelyta är ungefär 2,10 x 2,50 meter. Du skall få närmare mått sedan.

Över sängens kortände hänger Johns akvarell ”Ett gammalt bergstroll”, samma bild som hängde över Johns säng på ateljén vid Sjövik. I Johns rum står den gamla ekbyrån, också den från ateljén. Frontespisrummet inreder han till arbetsrum. På det stora bordet framför fönstret, där kikaren alltid finns till hands, står tuschflaskorna, den lilla krukan för vatten och en tallrik att blanda färgerna på, där ligger penslar, färger och använda och oanvända pappersark. Lyfter han blicken ser han ut över sjön Bunn med dess arkipelag.

Ester hör sig för i Stockholm om priset på en spinett. Utan musik kan inte John leva. Men han har sin gitarr och sitt handklaver, spinetten får vänta ett tag. Priset är för högt för smålänningen.

Det blir nästan som han föreställt sig. I ett brev till konstnärsvännen Carl-Edward Bergström berättar han:

Det förvånar naturligtvis inte alla, men det är sannerligen märkeligt vad tiden går fort när man pysslar i ett eget hem. Den s. k. trevnaden vid den egna härden är inget tomt prat. Det är en känsla att sitta och stirra i glöden när det är vinter och kallt så det smäller därutanför. Vi har haft snö och snötyngd skog, kallt och stjärnklara nätter, och rimfrost och månljus och allt möjligt vackert en vinter kan ge. I spisen har brasan brunnit och Esther har gått omkring och sett rar ut. Jag har strövar ute mycke och häpnat över hur vackert allt kan vara … Gud vad stjärnorna tindra och spraka. Isen råmar och jorden är svart. Fru Esther ligger i sitt blåa rum och läser Strindberg.

I ett brevutkast till redaktören för tidskriften Varia beskriver John sin nya hemtrakt. Det är lätt att se sagofigurer bakom varje träd, påstår han:

Vi har långa åsar, storskog och stup och kummel. Men vi ha också ljusa björkdungar, buktiga ängar och rika fält. Och så luften från Vättern och den vida horisonten.

Skogen grågröna dunkel och väldiga stenblock, sjöns lövträdljusa övärld, Valaklevens topp med dess vida horisontlinje och så Ester, Stugan och den värmande brasan, de vackra rummen, hunden Spinken – ja, vintern 1907 förverkligas Johns drömmar.

Ingen katt ville han ha i sitt hem, skrev han före bröllopet. Men Ester tycker annorlunda och ”kisse” flyttar in. Ormen i paradiset? På en efterlämnad papperslapp finns några rader som John klottrat:

Jag drömde i natt någonting så besynnerligt att jag vaknade i kallsvett och helvetisk fasa. Det var om dej jag drömde … Esther, du var en katt!

Redan 1907 tillbringar han sommaren på Sjövik för att få arbetsro. Ester reser, som hon skall göra alla kommande somrar till skärgården och havet. Året därpå, våren 1908, stänger de grinden till sin lustgård. De är på väg ut i vida världen, en drygt årslång studieresa till Tyskland och Italien ligger framför dem. De skall aldrig återvända till Stugans paradis.

Publicerat i Jönköpings-Posten den 25 juli 2002 i serien I John Bauers fotspår.

Alla bilder är hämtade från Jönköpings läns museum via DigitaltMuseum.

Stugan finns fortfarande kvar och är belägen på Torstorps gård vid sjön Bunn. Efter Italienresan återvände familjen till trakten. De hyrde då Pelle Malmborgs villa Björkudden som de 1914 köpte.

Om någon undrar varför jag omväxlande skriver Ester och Esther, så beror det på att Ester själv vanligen skrev sitt namn utan h, medan John gärna lade till den extra bokstaven.