Anna Maria Claessons samlade texter

Den 4 december 2003 skrev jag följande öppna brev i Jönköpings Posten till Jönköpings tre styrande kommunalråd: Åke Johansson (C), Peter Persson (S) och Per Larsson (S). Brevet handlade om gamla Rådhusets framtid. (Foto från Jönköpings-Posten på Åke och Peter.)

För ett år sedan tyckte jag det gått för lång tid. Innan något hände, menar jag. Skulle Jönköpings vackraste och viktigaste byggnad bara stå där tillbommad för stadens invånare? Jag tänkte förstås på gamla Rådhuset.

Då ringde jag Åke som sköter våra skattemedel och han hänvisade frågan vidare. Jo, det pågick hemliga förhandlingar med en intressent, berättade tjänstemannen på Tekniska kontoret. Hemliga och känsliga förhandlingar, så jag fick inget veta. Men snart, snart skulle allt bli offentligt.

I januari i år berättade tidningen om att förhandlingarna fortfarande var toppenhemliga. Men Per, som har hand om husen i sta’n, talade om att gamla Rådhuset skulle vara öppet för allmänheten och att det inte fick byggas om hur som helst. Det har ju ett ”värde”, som han uttryckte det. Och tillade något som jag nog tänker mig var viktigt: det fick inte kosta för mycket att anpassa huset till en verksamhet.

Året har gått och jag ringde Åke med penningpåsen igen. Som hänvisade till tekniske direktören Lars Åke Holmkvist och han berättade att ingenting hade hänt och ingenting nytt kunde siktas i horisonten heller. De toppenhemliga förhandlingarna hade tydligen runnit ut i sanden.

Stackars Rådhus! Du är vackrast bland stadens byggnader och sedan århundraden är din historia sammanflätad med Jönköpings styrande och dess invånare. Här har viktiga beslut fattats, fångar har fängslats och dömts, kungar har gästat dig, konserter har spelats och freden firats. Bland dina hyresgäster fanns under årens lopp stadskällaren, länssparbanken, brandvakten, frimurarlogen och telegrafen.

Tänk när ”runden” utgick från din port på helgdagsaftarna! Då marscherade stadstrumslagaren, stadsmusikanterna med sina blåsinstrument och karlarna ur brandvakten genom staden. Vilken syn och vilket ljud!

Härjande bränder har du upplevt. Stadens invånare har försakat för din skull och ur askan har du åter rest dig. När de styrande flyttade 1914 till läroverket vid industristadens nya centrum i Rådhusparken, blev du museum. Men efter 1955, då det nya museet stod klart, ack, vad din framtid har stötts och blötts.

Stadsmuseum, ungdomshus, konsthall, representationslokal, vinrestaurang, hemslöjdsbutik, allaktivitetshus, turistinformation, lokal för studieförbund, förslagen har varit många. Men inte förrän 1976 blev din framtid mer utstakad. Debatten var hård då Jönköpings Lokalradio skulle flytta in i dina gamla rum.

I kommunfullmäktige sades mycket gott om dig då. Nog kunde väl ett land som haft fred i 160 år, tyckte Ingrid Nilsson (VPK) ha råd att bevara en så unik och värdefull byggnad. I andra krigshärjade länder insåg man ju värdet av att ha rötter i det förgångna då man byggde för framtiden. Och Göte Jonsson (M) menade att du var en unik byggnad som varit knuten till Jönköpings stads historia sedan 1600-talet och att vi genom dig hade ”förutsättningar att skapa kommunens identitet”. Folke Skånmark (FP) ansåg att det var ett kulturellt fattigdomsbevis att inte prioritera en klenod som vårt gamla Rådhus!

Ja, nog är det synd om dig, gamla Rådhus. Du är en klenod och kunde ha varit stadens stolthet. Du borde vara medborgarnas eget hus. Om bara herrarna som nu huserar i din yngre Rådhussyster brydde sig. Åke, sägs det, knyter hårt åt penningpåsen. Per har hittills inte, vad jag märkt, visat något intresse för Jönköpings historia och kulturbyggnader. Men hur är det med Peter då, som har ansvar bland annat för kulturområdet. Nej, Peter tiger visst han också.

Många kommittéer har tillsatts genom årens lopp. Resultaten har varit klena. Och det är klart, om det inte får vara ”kostsamt” att anpassa huset till en verksamhet – det var ungefär så Per sa – då är det inte lätt att hitta kreativa lösningar. Och är det inte där skon klämmer, Åke, Peter och Per?Men kanske är det snålheten som bedrar visheten, pojkar? För inte är det väl egentligen idéerna som tryter. Jag är övertygad om att stadens invånare – jag kan tala för mig själv – har flera bra förslag på hur vår vackraste och mest anrika byggnad skulle kunna bli ett medborgarnas hus.

Tiden gick och pojkarna teg. Så den 19 februari 2004 tog jag åter upp frågan om gamla Rådhusets framtid.

En av demokratins grundpelare är det offentliga samtalet. Ett samtal som föddes under 1700-talet på caféer och ölhallar och som fortsatte i den unga tidningspressen på 1800-talets mitt. Ett samtal som mot seklets slut utvecklades till en diskussion i alla samhällsklasser genom folkrörelsernas möten och studiecirklar. Ett samtal som innehöll, och fortfarande innehåller, lyssnandet, argumentationen, den engagerade debatten och till och med det högröstade tilltalet. Ett samtal som var och är demokratins grogrund och näring.

I en debattartikel den 4 december ställde jag frågan till ansvariga kommunalråd, Åke, Peter och Per, om gamla Rådhusets framtid. Med stigande förvåning har jag noterat de tre kommunalrådens tunghäfta. Vad har hänt med Åke som alltid raskt besvarat insändare om slöseri med skattemedel och var har Peter tagit vägen som med hetta strider för sina frågor i kommunfullmäktiges debatter? Varför denna tystnad?

Jag har funderat över möjliga förklaringar. Den första är den mest välvilliga: kommunalråd har naturligtvis alltid mycket att göra. Nu har de dessutom knäckt nötter och dansat runt granen. De har helt enkelt inte haft tid.

Men en annan, mer oroande, tanke tränger sig på. Är det så att våra tre råd som företräder den politiska majoriteten inte vill delta i det demokratiska samtalet. Men det är väl inte möjligt? Då återstår en tredje förklaring: det finns ingen plan för gamla Rådhusets framtid. Därför vet de inte vad de ska svara.

Det var på kvällen klockan tio den 22 november 1785. Stora klockan klämtade i Kristine kyrka, två tunga kanonskott från tyggården tillkännagav eldsvåda. Förskräckta borgare drog upp gardinerna. Ett starkt ljussken avtecknades mot den svarta kvällshimlen. Det växte i styrka och snart höjde sig en stor rökpelare över bebyggelsen på Smedjegatan. Rädda människor strömmade ut ur portarna, klädda i all hast på det mest bisarra vis. Så hördes sprutornas skrammel och det dova ljudet av basuntrumman. I hast organiserades släckningsarbetet.

Var vinden hård den där kvällen? På tolv timmar lades 43 gårdar i aska. Rådhuset skadades svårt, taket med sitt torn var fördärvat och av de vackra flyglarna återstod inte mycket.

De var inte första gången stadens borgare drabbats av katastrofer. Plundrande fiendehärar, eldsvådor, pest- och koleraepidemier, översvämningar, vad allt hade man inte fått uthärda genom århundradena! Stadens rådhus hade eldhärjats minst fyra gånger tidigare, nuvarande byggnad skadades svårt vid den förra storbranden 1716. Gång på gång hade borgare och bönder i Jönköpings omland byggt upp sitt Rådhus. Så skulle de göra också denna gång.

Hur kommer det sig att stadens hårt prövade och utarmade invånare genom århundradena gång på gång efter katastrofer lika 1785 års brand förmått att återställa, ordna och vårda sitt Jönköping? Och hur kommer det sig att tre kommunalråd 2004 inte vet hur stadens vackraste och historiskt mest betydelsefulla byggnad skall användas?

Så, den 1 mars, fick jag ett svar av kommunalråden. De medgav att det inte fanns någon plan för hur Rådhuset skulle användas och menade att ”tills vidare får vi nöja oss med att gamla Rådhuset finns och genom sin vackra exteriör kan glädja kommunens invånare och andra flanörer”.

Gamla Rådhuset kom därefter under några år att användas av Svenska kyrkan och sedan maj 2023 inrymmer huset en smörgåsrestaurang.

Som inspiration till beskrivningen av branden 1785 använde jag en skildring av branden 1790 som nedtecknades av Ludvig Borgström.