Anna Maria Claessons samlade texter

Det museiuppdrag som påverkat mig mest var de turnéer jag gjorde på Jönköpings läns långvårdsavdelningar i mitten på 1970-talet. Jag kom till avdelningen med små vandringsutställningar, samlade de patienter som kunde till en visning och gjorde därefter ett antal intervjuer med de äldre. Fortfarande jag jag höra röster och komma ihåg meningar från oförglömliga möten. Nedan text var en bearbetning av många berättelser jag samlade in på temat Drängar och pigor berättar:

Att ”tjäna bönder” – att vara dräng eller piga det var förr det vanligaste yrket. För ungdomar från småbrukarhem, statarhem eller torpstugor fanns inget annat att välja på. Fabriksplatserna var för få, framför allt för kvinnorna. Även böndernas barn tog ibland plats hos andra om gården inte försörjde alla vuxna. Vuxna barn ersatte också anställda pigor och drängar. På så sätt kom arbetsuppgifterna att vara ungefär desamma för husets barn som för den anställde drängen eller pigan. Det sociala avståndet mellan tjänstefolkets och husbondfolkets levnadsvillkor var inte så tydliga på landsbygden.

Ännu längre tillbaka, till exempel på 1700-talet, talade man oftare om gårdshushållet än om familjen. De anställda räknades som husets folk. Man åt tillsammans ur ett gemensamt fat och alla sov tillsammans i storstugan. Men under 1800-talet steg de jordlösas antal och de sociala klyftorna ökade. Husbondfolket flyttade in i särskilda sovrum och seden att äta tillsammans försvann. Men arbetet utfördes, åtminstone på de små och normalstora gårdarna, fortfarande gemensamt.

Konfirmationen var förr en gräns till vuxenvärlden. Det var nu pojken fick långbyxor och flickan satte upp håret och tog på sig långkjol. Och det var nu man skulle försörja sig själv. Visst fick många börja arbeta tidigare. Många barn gick bara i skolan några månader per år eller varann dag. Under den övriga tiden hjälpte de till hemma eller deltog i slåtterarbetet, tog upp potatis, gallrade rovor eller vallade kor hos andra bönder. Flickorna kom ofta ut som barnflickor i 10 – 11-årsåldern mot kost och logi och kanske ett klädesplagg eller några ören i lön.

Efter konfirmationen tog man plats på riktigt. Förr städjades ofta tjänstefolket på höst- eller vårmarknaderna. Dit kom bönderna och sökte efter arbetskraft. Efter ackordering om lönen, betalades en städja, en summa pengar som förskott på lönen. Då kunde arbetsgivaren vara säker på att drängen eller pigan dök upp. Den stora flyttdagen var 24 oktober, men även den 24 april. Då anställdes nytt folk och drängen eller pigan bytte arbetsplats. Anställningstiden var för det mesta ett år. Omkring den 24 oktober hade man en ”frivecka”, det vill säga om man bytte plats. I annat fall fick man kanske lite ledigt för att kunna gå till marknaden.

De flesta stannade högst ett par år på varje ställe, sen ville man byta och pröva om det inte gick att få en bättre plats.

Lönen var inte stor. Förutom kost, logi och från början lite klädespersedlar betalades en dräng vid 1900-talets början mellan 30 – 50 kronor/ mån och en piga cirka 15 kronor/mån. Drängen hade alltid mer betalt trots att pigans arbetsdag var längre. På 1950-talet var pigans lön uppe i 30 – 40 kr i månaden.

Tjänstefolket löd under Tjänstehjonsstadgan som avskaffades först 1926. I denna reglerades noga hur tjänstefolket skulle uppföra sig, men den föreskrev också hur arbetsgivaren skulle ta hand om sitt tjänstefolk vid sjukdom och den såg till att trotjänarna skulle få sin ålderdom i viss mån tryggad.

Kosten då? Ja, de flesta brukar säga att maten var bra. Det var ju samma kost som husbondfolket åt. I stan kunde det däremot vara annorlunda. Pigan i stadsfamilj, jungfrun, fick äta i köket och hon fick ofta sämre mat. Det var status att ha jungfru och många familjer kanske inte egentligen hade råd med det – något som gick ut över jungfruns kosthåll. Frun behöll nycklarna till skafferiet och tog fram bara precis vad som behövdes för dagen!

Bostaden, hur var den? Pigans sovplats var oftast i kökssoffan. Var det två pigor fick de dela soffan. Någon gång hade pigan eller jungfrun eget rum, men var man fler jungfrur delades rummet. Drängen sov i drängkammaren. Några personliga ägodelar hade man inte. Det enda man medförde var en kista, som sedermera ersattes av en byrå, där man förvarade de egna kläderna.

Arbetet var tungt och slitsamt. Drängen gjorde alla de vanliga jordbrukssysslorna som sådd, skörd, slåtter, tröskning, skogsarbete, gödselkörning med mera. Han skulle också sköta hästen. Pigan skötte korna och smådjuren och hon mjölkade. Hon deltog i innearbete som disk och städning. Hon var med vid de stora höst- och vårtvättarna, slakten och korvtillverkning, smörkärning och ystning. Hon skulle kunna spinna, sticka och kanske även väva. Pigan behövdes också i utearbetet. Vid slåtter och skörd gick en piga bakom varje man som slog med lie. Hon var med vid potatissättning och då rovorna gallrades.

Jungfrun i staden skulle tända kakelugnar, städa, laga mat, diska, sköta småbarnen och utföra olika sysslor i hushållet.

Arbetsdagen var lång och arbetstiden var aldrig reglerad. Dagen började vid 6-tiden, då pigan gick upp först för att laga i ordning morgonkaffet. Arbetsdagen var slut då arbetet var slutfört. För drängens del var det vid 7-tiden. Pigan hade då kvällsmålet och disken att tänka på. Hennes dag var slut vid 6 – 9-tiden.

Sommartid kunde arbetsdagen bli ännu längre. På 1930-talet beräknades arbetstiden (förutom raster) vara mellan 11 – 15 timmar lång för en piga. Jungfrun i staden kunde ha ännu längre arbetsdag. Om herrskapet hade gäster, var hon tvungen att vara uppe för att servera och diska efteråt.

Fritiden var inte heller reglerad. Skulle man bort en vardagskväll fick man be om lov. Om söndagen skulle arbetet vila, men för pigans del skötte sig inte matlagning och disk självt och korna måste mjölkas som vanligt. En stund för att gå till kyrkan beviljades i allmänhet. Nöjena på landsbygden bestod i ett besök i kyrkan eller missionshuset eller en lek- och dansstund utomhus till dragspel (som förresten ofta kallades piglock). Vanligt var också att pigan eller drängen gick eller cyklade hem till sitt barndomshem en stund på söndagen. Semester förekom inte.

På stora gårdar och i förmögna familjer hade man tjänstefolk med olika rang. Överst bland pigorna stod kokerskan, men det fanns även husor, köksor och barnjungfrur – alla med olika lön, social status och arbetsuppgifter. På landsbygden skilde man mellan stordrängen eller storpigan och lilldrängen eller lillpigan. Lilldrängen och lillpigan var yngre, inte så starka och kunniga och fick också lägre lön. Sämst lön hade de ogifta mödrarna som medförde sitt barn. På de flesta gårdar fanns dock bara en dräng eller piga och de flesta stadsfamiljer hade bara råd med en ensamjungfru. I lantbruket arbetade många tillsammans, men ensamjungfrun var isolerad, utan jämnåriga arbetskamrater och bunden av barnpassning och hårt arbete.

Någon större trivsel i arbetet upplevde nog inte pigan och drängen. I en undersökning från 1930-talet omtalar många att man vill byte arbete. Den låga lönen, arbetstiderna, den ringa fritiden och bostadsförhållande var orsak till detta. Pigan på landet ville också lämna det tunga utearbetet och mjölkningen. Ofta sökte de efter några år komma till en inneplats som jungfru eller till något helt annat arbetsområde. Att vara dräng eller piga, det var vanligen ett arbete för ungdomar under några år. Vid giftermålet slutade man som regel.

Pigan tog då hand om egna barn, ibland kanske hon gick bort som hjälpfru vid byk och slåtter. Drängen sökte sig över till något arbete som gav mer betalt, så att han kunde försörja en familj.

Många lämnade också yrket för att komma från känslan av mindervärdighet. Nedsättande uttryck som ”pigfasoner” och ”pig-romaner” talar sitt språk. Trots att man försökte höja yrkets status genom att döpa om pigan till hembiträde och drängen till lantarbetare, övergav fler och fler yrket i takt med jordbrukets och hemmens mekanisering och samtidigt som nya arbetstillfällen yppades i exempelvis industrin, offentliga sektorn och handeln.

Texten är en omarbetad version från en stencilerad broschyr som gjordes till utställningen Drängar och pigor berättar. Den bygger på samtal med patienter på länets långvårdsavdelningar som samlades in under vintern 1977 – 1978.

Fotografiet ovan föreställer troligen Emma Klang, syster till min mormors mor. Emma föddes 1852 i Hassle socken vid Vänern. När fadern dog, Emma var då fyra år, tvingades familjen flytta till fattighuset. Tjugo år gammal tog hon pigplats i Hova, sedan flyttade hon till Brandstorp. Under 31 år var Emma piga på Skämningsfors säteri. Först 1908, 56 år gammal, lämnade hon sin pigplats och försörjde sig sedan som stickerska och genom tillfälliga arbeten. Och 1913 infördes ju allmän pensionsförsäkring, om en liten och ännu mindre dessutom för kvinnor …