Anna Maria Claessons samlade texter

När jag klättrat uppför den branta backen, banat mig igenom snårig ungskog och regnvåta ormbunkar, får jag lön för mödan. Våglinje efter våglinje, mil efter mil av mörkt grön, mot horisonten blånande, barrskog, här och var insprängda ljusgröna myrland och över denna storslagenhet den välvda skyn. Det var denna vy han mötte på Husberget.

Skogen stod snötyngd en januaridag 1905. Hårda vindar skakade trädkronorna. På skidor hade den 23-årige John Bauer tagit sig genom storskogen och upp på berget. Det var här han fann den: en grå timrad stuga, öde och förfallen, belägen strax under himlen med en milsvid utsikt från gårdstunet.

John vilade på stavarna, han beskrev redan i tankarna stugan för Esther, sin älskade i Stockholm: Visthuset är sammanbyggt med stugan, men det måste jag täta väggarna på. Sen river jag halva taket och sätter glas istället. Där ska jag stå och måla och du ska sitta i stugan och sy …

Han placerar ut sina möbler, mäter om bokskåpet får plats. De kan ha hans nyinköpta vita kälke i skjulet här uppe och när han kommer ridande hem som en prins till sin prinsessa, spänner de hästen framför den. Sen kör de för nöjes skull genom skogen så snön ur och bjällrorna klingar. Men när det börjar skymma sitter jag vid spisen och läser och du ligger och stirrar i glöden och längtar till människorna – kanske till Strandvägen.

Ja, drömmarna om ett eget hem är bara såpbubblor som trillar sönder när verkligheten får säga sitt. Esther älskar havet, människorna och staden – inte storskogen. Och inte är det möjligt att Esther nöjer sig med något så litet och enkelt? Hur skulle det gå då han reser bort och hon måste vänta i stugan som en fattig torparänka. Och hur ska han, en ung konstnär som dessutom saknar kraft och mod att arbeta, kunna försörja en familj?

När solen går ner är himlen gul som metall mot den blå snön. Han vänder hemåt. Kölden biter i nästippen, ögonen rinner och stjärnorna blixtrar. och han sänder en medlidsam tanke till alla herrarna i Stockholms rökfyllda kaféer, för John trivs så väl i sin vackra storskog. Han trivs med de milslånga skidturerna och med drevjakterna tillsammans med hundarna Polka och lilla Wira och brodern Hjalmars jaktlag.Han fäller timmer och förundras över hur vacker en fallande fura är. Han skottar snö, fodrar djuren och hugger ved.

En kväll stoppar han huvudet under isen som täcker ån intill gästgiveriet där han bor. Man kan göra det utan att väta huvudet, ty vattnet forsar fram mycke långt inunder., berättar han för bäste vännen i ett brev. Han är intagen av isens skönhet från undersidan, som kristall tycks den. Och därnere härskar näcken.

Med ord kan han måla naturens färger: Gud vad det är vackert, när solen går upp. Du förstår åsarna ligga snötyngda, blåa och kalla. Andra lysa röda. Så stiger solen, så färgar den varmare och närmre kommer ljuset på åsarna. Slutligen lyser det också de snötyngda, högsta topparna på närmaste skogen. Så kommer dagen av idel ljus och söt skönhet. Vitt, vitt i alla nyanser. Kallt och varmt och vitt, vitt.

Men vid staffliet och skissblocket kommer han ofta av sig. Han skäms för sin oduglighet och sysslolöshet inför den idoge sågaren nere vid sågen intill ån, inför de ständigt gnoende bönderna och de arbetande kvinnorna på gästgiveriet. Han försöker som tröst intala sig att bonden inget begriper av konsten.

Under flera viktiga ungdomsår vistades John periodvis i Västra Jära ett par mil utanför Jönköping. På vintern bor han på gästgiveriet och blir väl omhändertagen av stiliga och godmodiga människor med småländska som modersmål.

Där finns Kristin och Laura som tävlar om att göra hans liv ljuvt, skriver han till vännen: de lagar min mat och de kokar mitt kaffe och om kvällarna värma de mina sängkläder (framför brasan) att inte min finhylta kropp må kylas och de stoppar om mej och giva mej godnattkyssen om jag vill ha någon. Om morgnarna när jag vaknar ligger alltid en varm och flammande brasa i min öppna spis och bredvid sängen står en kaffebricka med julbullar.

I skogarna runt Jära studerar han naturen, detaljer som risiga granar, snöklädd ungskog, mossiga stenar överhöljda med barr, ljungen eller lingonriset. Och helheten som luften, stjärnhimlen och de vidsträckta åsarna.

Fantasin får dagligen och stundligen mat i skogen, skriver han till sin Esther. Och vissa dagar är kraften och energin där, då växer en hög på det lilla bordet jämte mig. Det är en hög kompositioner. Urmänniskor, änglar, djävlar, troll, drakar, prinsessor, sjömänniskor med mera.

Stående på Husberget, med den kalla gnistrande stjärnhimlen som enda tak och vintervinden i ansiktet, känner han sig så liten. Naturen överväldigar och skrämmer honom, men den fyller honom också med tacksamhet över att få vara en länk i det stora sammanhanget. Om jag försöker bli god, målade och ritade naturen intimt och visade människorna hur vacker den var. Kunde jag då inte på något sätt förädla dem och på så sätt göra den en gentjänst? Jo, om jag kunde.

En lövsångare sjunger vemodigt i försommaren. När jag vänder mig om ser jag skylten vid den nästa överväxta kullen med resterna efter stugans forna eldstad: Husberget 1860 – 1905. Det är allt som idag förråder människors boplats en gång. Jag försöker uppskatta ålder på ett par stora björkar. Fanns de som små telningar när John besökte platsen 1905? På vägen ner till bilen plockar jag några solmogna smultron.

Publicerad i Jönköpings-Posten den 8 juli 2002 som del II i serien I John Bauers fotspår.

Illustrationer från Jönköpings läns museum via Digitaltmuseum

Gästgiveriet och vattensågen vid Västra Jära förvaltas idag av Mulseryds hembygdsförening.