Anna Maria Claessons samlade texter

Hösten 2022 fram till februari 2023 visades på Västergötlands museum utställningen Lappverk och Kvilt. Lapptäcken ur Åsa Wettres och Västergötlands museums samlingar. Invigningen skedde den 8 oktober och jag var ombedd att säga några ord:

När lapptäcket med alla dess tygbitar av minnen var färdigsytt, skulle ovansidan stickas samman med ett foder av kanske lump eller bomullsvadd och ett bottentyg. Detta gjordes i täckbågen. Och nu stundade en tid då flera kvinnor arbetade samman i lust och gamman.

Selma Lagerlöf har fångat den glada stämningen i Gösta Berlings saga från 1895 i kapitlet om Mamsell Marie. Mamsell Marie, som bodde inneboende hos fru Moreus, bad varje kväll Gud att skona henne från kärleken. Och så här berättar Selma hur det gick till då fru Moreus med sina tre döttrar och mamsell Marie stickade vid täckbågen:

Då flickorna Moreus sutto vid täckbågen om vinterkvällarna och det stora rummet till vänster i farstun strålade af hemtrefnad, då glasäpplena svängde och svettades borta i spiseln, upphängda framför den lågande brasan, då den vackre Gösta Berling eller den snälle Ferdinand, som kommit på besök, passade på att rycka tråden ur nålen för flickorna eller narrade dem att sy sneda styng och rummet genljöd af munterhet och glam och kurtis, och tryckande händer möttes under täckbågen, då rullade hon förtretad samman stickarbetet och gick sin väg, ty hon hatade kärleken och kärlekens vägar.

Gamla fru Moreus försörjde sig till en del på att sticka täcken åt andra. Hon sammanfattar:

Käre vänner! Bland allt godt jag önskar er, vill jag först nämna en täckbåge och ett roskvarter. En stor, ranglig, gammaldags täckbåge med nätta gängor och kantstötta trissor önskar jag er, en sådan, vid hvilken fem, sex personer kunna arbeta på en gång, där man syr i kapp och täflar om att få vackra styng på afvigsidan, där man äter stekta äpplen och pratar och »reser till Grönland» och
»gömmer ringen med förbehåll» och skrattar, så att ekorrarna borta i skogen falla hufvudstupa till marken af förskräckelse. En täckbåge för vintern, käre vänner, och ett roskvarter för sommaren!

Och visst fann mamsell Marie kärleken till sist, annars hade hon inte varit en romanfigur skapad av Selma Lagerlöf!

Lapptäcket och täckbågen berättar om hårt slit, om minnen, om skönhetslängtan och drömmar men också om gemenskap och glädje!

1991 besökte jag Västergötlands museum tillsammans med min mycket textilintresserade och sykunniga mamma. Vi njöt av den stora utställningen om lapptäcken som då hade turnerat i landet under ett par år. I december 1993 var jag ansvarig för samma utställning Lapptäcken – en kulturskatt när den besökte Jönköpings läns museum där jag arbetade. Och det var då jag träffade utställningens skapare, textilkonstnären Åsa Wettre. Så imponerad jag var av det arbete hon lagt ner på att spåra alla dessa gamla lapptäcken, liksom av hennes förmåga att se och förmedla skönheten i dem. Och framför allt var jag rörd och överväldigad av de berättelser som lapptäckena förmedlade. Om de som sydde, om de som använde, om dåtiden och täckena öppnade på så sätt ett titthål bakåt i historien. Ibland väckte de egna minnen. Som Åsa skrev i förordet till sin vackra bok Gamla svenska lapptäcken som kom 1993:

Många besökare har vittnat om hur deras egen barndom rullats upp när de mött lapptäckena, såväl fattigdomen som tryggheten. Det är som om tiden och kärleken för evigt är insydd i dessa täcken, som de utstrålade en urkraft, en kvinnlig urkraft.

Åsa träffade besökare som tagit med egna täcken, både nysydda och gamla. Åsa igen:

… och överallt kom människor med täcken framletade på vindar och i källare, med berättelser om och fotografier på sömmerskorna. Ibland kom stämningen vid dessa tillfällen faktiskt att likna frälsningsmöten. Kanske är det just detta som lapptäckena förmedlar: hur arbetet, skapandet lyfter vardagen … Och överallt fick jag erfara hur kvinnorna som gick runt bland täckena liksom växte, kände stolthet och gemenskap.

Det är ofta jag som museikvinna förundrats och imponerats av hur tyg, tråd, hantverksskicklighet, sinne för färg och komposition och ibland en nypa galen fantasi skapat något märkvärdigt. Och kanske är det som Åsa menar när det gäller just lapptäckena att det skapande arbetet lyfter vardagen. Gett vardagen hemliga stunder av avkoppling och tillfredsställelse samtidigt som man faktiskt kunde säga att man var nyttig och kanske t. o. m. drog in lite kontanter till familjen.

Åsas utställning turnerade under många år i hela Sverige, på Färöarna, i Norge, Danmark, Mexiko, Spanien, Tyskland, USA, England och Japan! Och nu har Västergötlands museum fått en del västgötatäcken ur Åsas samling och det har gett anledning till denna utställning.

Inledningsvis berättade jag om min textilintresserade mamma. Som sydde kläder till oss barn, som broderade, vävde möbeltyg och gardiner, knöt ryor, stoppade och lagade, stickade tröjor och sydde lapptäcken! Och som med ovilja såg oss barn använda hennes trampsymaskin eftersom vi bara ställde till det för henne. Därför har jag inte behövt lära mig de textila hantverken eftersom mamma fixade allt. Men jag har faktiskt sytt ett lapptäcke. Detta lilla dockskåpstäcke sydde jag i tio-årsåldern och jag kan känna igen min systers och mina klänningar.

Och även ett sådant här litet alster väcker minnen av examensklänningar och skolavslutningar, mamma sittande vid sin trampmaskin, lekstunder med bästisen vid dockskåpet … Lapptäcket låter oss minnas det som varit och de som en gång levt. Men jag vill också tänka att genom lapptäcket lever människor vidare. Jag tänker på då framför allt på jättelapptäcket The Aids Memorial Quilt, som idag består av 49 000 minnesrutor.

Kan man sammanfatta lapptäcket? Saknad, minne, fattigdom, slit men också skönhet, stolthet, värme och kärlek? Och med de orden vill jag förklara utställningen Lappverk & Kvilt – Lapptäcken ur Åsa Wettres och Västergötlands museums samlingar för öppnad.

Invigningstal hållet på Västergötlands museum 22 oktober 2022.

Inledande täcke finns på Brandstorps hembygdsgård med följande text: