När Jönköpings läns hemslöjdsförening bildades 1909 var det en angelägenhet för samhällets burgna och inflytelserika medborgare. Landshövding Fredrik Pettersson tillhörde förstås dem som tecknade en andel på 100 kronor i den nya föreningen, liksom Tändsticksbolagets disponent Bernhard Hay och brukspatron Wilhelm Tham på Husqvarna Vapenfabrik AB. Bland föreningens medlemmar fanns såväl godsägare, disponenter och grevar som bruksägare och grosshandlare.
Det finns i hemslöjdsmagasinets historia en spegling av det tidiga 1900-talets klassamhälle. Det var Kalle i Ölmstads fattighus som gjorde korgarna och det var landshövding Pettersson som köpte dem. Det var Kristin i Österdal som vävde blått och grönt möbeltyg för 40 öre metern och det var friherrinnan von Essen som behövde fem meter tyg till några stolar.
Hemslöjdsmagasinet var en mellanhand mellan skickliga slöjdare ute i bygderna och en köpstark publik med krav på mönster, färger och användbarhet. Eller som hemslöjdsrörelsens förgrundsgestalt Lilli Zickerman uttryckte det i sina föreläsningar, en ”ordnande hand” som skulle anpassa slöjden till ”förfinade behov och därigenom bliva en inkomstkälla av betydenhet”. För slöjdarna var extrainkomsterna många gånger livsviktiga. För kunderna handlade kanske ett köp i hemslöjdsmagasinet om välgörenhet.
Men de viktigaste andelstecknarna var landstinget och hushållningssällskapet som vardera tecknade femtio andelar. Anledningen till deras engagemang var en föreställning om att hemslöjden kunde skapa sysselsättning.
I slutet av 1910-talet sysselsatte Jönköpings läns hemslöjdsförening 86 väverskor! 35 kvinnor arbetade med hålsömnad, fransflätning, tyllträdning, knytning och trädning av spetsar med mera. De kvinnliga slöjdarna kombinerade ofta slöjden med hushållssysslor eller lantbruksgöromål. Flera av dem kunde också ha försörjningsansvar på grund av en handikappad make.
Dessutom erhöll fem manliga metallarbetare, två korgmakare, tio möbelsnickare, två svarvare och två benhantverkare – en del av dessa var funktionshindrade – arbete genom föreningen. Till och med fångarna på länsfängelset i Jönköping arbetade för magasinet. Det var de som klippte trasorna till trasmattorna.
Ett årtionde senare hade väverskornas antal vuxit till två hundra. Vävlönen för gardintyg var på 1920-talet 40 – 50 öre metern. För en mer komplicerad väv som damast fick väverskan en ersättning på 3 – 4 kronor per meter.
År 1940 gjorde föreningen ett upprop till ”landsbygdens kvinnor”. Man vände sig till länets pastorer och bad dem läsa upp uppropet i kyrkan under tre nästföljande söndagar. Under de svåra tider som rådde kunde hemslöjden bereda kvinnor förtjänstmöjligheter, påpekade uppropet. Alla uppmanades att kontakta hemslöjdsmagasinet i Jönköping.
Hur många väverskor som hörsammade uppmaningen är inte känt, men mer än femtio stickerskor sysselsattes av föreningen 1940, mest med vantstickning. Alla, med undantag för John Berglund i Mariannelund, var kvinnor. För ett par sockor betalades vid denna tid 95 öre, för ett par fingervantar 2,75 kronor. Som mest gav vantstickningen en flitig stickerska vid årtiondets mitt en årsinkomst på 722 kronor.
En viktig grupp stickerskor var de baltiska flyktingarna som vistades i lägren i Älmhult och Mariannelund. Även sedan de flyttat från länet fortsatte de att sticka spetsliknande, flortunna schalar i vitt, svart och även gult garn åt Jönköpings läns hemslöjd. På 1940- och 1950-talen såldes tusentals schalar av typen ”Snöflingan till andra hemslöjdsbutiker i landet.
En del av de estniska kvinnorna var mycket produktiva. Under ett halvår kunde till exempel Leida Pisa sticka drygt 140 schalar. Varje schal betalades med 5,50 kronor. Kunden betalade 9 kronor. År 1946 tjänade Leida Pisa 1 245 kronor på sitt arbete.
Hemslöjdsrörelsens sociala uppgift glöms ofta bort i historieskrivningen. Men Clary Wahlsten, föreståndarinna under 45 år vid hemslöjdsmagasinet i Jönköping, försummade aldrig detta uppdrag. År 1936 diskuterades centralt inom Sveriges hemslöjdsrörelse ett samarbete med EPA-affärerna. Clary oroades för att priserna skulle pressas till förfång för slöjdarnas behov av drägliga löner.
På 1960-talet började det bli svårt att rekrytera duktiga slöjdare. Arbetsmarknaden hade förändrats, landsbygden tömdes på sin befolkning och kvinnorna lämnade hemmen för yrkesarbete. Trots det, sysselsatte Jönköpings läns hemslöjdsförening ett femtiotal personer. Alla blev arbetslösa vid konkursen 1986.
Publicerad i Jönköpings-Posten 27 december 2003 som del II i en serie kallad Hemslöjd. Texten grundar sig på boken Frostrosor och tulpaner, publicerad av Jönköpings läns museum och Jönköpings läns hembygdsförbund 2003. Boken har mig som författare, men jag står i djup tacksamhetsskuld till Ingvor Dahlström, mångårig medarbetare på Hemslöjden och senare Jönköpings läns museum. Ingvor bidrog med både sakuppgifter och värdefulla synpunkter på text och urval av illustrationer.
Inledande foto: Julskyltning 1939. Folkrörelsearkivet.
Anna Maria Claessons samlade texter 