Jönköping var en gång en trähusstad. Endast offentliga byggnader uppfördes i sten. Under 1600-talet byggdes Hovrätten, (gamla) Rådhuset och Kristinakyrkan i sten. Den övriga bebyggelsen var uppförd av liggande timmer. Utmed gatan låg bostadshus och på gården trängdes fähus, svinhus och magasin. Brandrisken var förstås stor i dessa förtätade städer och Jönköping eldhärjades ett flertal gånger.
Trähus betraktades som simpla och stadens förmögnare borgare försökte få dessa att efterlikna stenhus. Fönstren placerades tätt som på ett stenhus trots att det försvagade timmerstommen. Man murade hela grundmurar även om ett timmerhus enbart behöver stöd i knutpunkterna. Man använde stenfasadens formspråk med hjälp av kolonner, pilastrar, dörr- och fönsteromfattningar och rustik.
Men trä som byggnadsmaterial utkonkurrerades inte. Det var det naturliga byggnadsmaterialet i större delen av vårt land, lättillgängligt och välkänt att arbeta med. Man får inte heller glömma bort att trähus är anpassningsbara och lätta att förändra efter tidens smak och behov. Ett trähus kunde man montera ned, flytta och sätta upp igen där det behövdes. Det var inte förrän på 1900-talet som trä ersattes av tegel som byggnadsmaterial.
I industrialismens barndom växte städernas befolkning och nya stadsdelar byggdes – fortfarande i trä. Man behöll den låga skalan med tvåvåningshus och fria gårdsutrymmen. Fähusen försvann från stadsbilden. Stadens invånare var inte längre samtidigt bönder och borgare. Nya yrkesgrupper etablerades som köpmän, grossister, småhandlare, arbetare med flera. Gårdshusen inreddes till bostäder. Många hantverkare och köpmän blev samtidigt hyresvärdar.
Byggnadssättet förenklades och förbilligades. Liggtimmer ersattes av resvirke och så småningom av stolpverkskonstruktioner. Resvirkeshusen ställde lägre krav på stommaterialet och sparade arbetsinsatsen. Fasaderna slätputsades i klassicistisk stil eller så använde man de fabrikstillverkade paneltyper som började bli vanliga.
Det första mer allvarliga hotet mot trästaden kom omkring sekelskiftet 1900, då man började uppföra hyreshus i tegel. De tidigaste var avsedda för bättre bemedlade. I Jönköping uppfördes 1883 de första hyresfastigheterna av sten i kvarteret Ciceronen på Öster.
På ett nytt sätt skiktades nu boendet socialt. Staden hade tidigare varit segregerad, men på de förmögnas gårdar bodde också arbetskarlar, gesäller, drängar och pigor. Nu uppfördes för arbetarna särskilda hyreshus och bostadsområden. Det var enkla trähus i stolpverkskonstruktion, ibland byggda i spekulationssyfte.
De bättre bemedlade flyttade till nya villaområden i stadens utkanter eller till hyreslägenheter i de centralt belägna stenfastigheterna.
Karaktäristiska i tiden är industrisamhällets offentliga byggnader, exempelvis bankernas praktfulla tegelbyggnader med fasader i nyrenässans.
Ända fram till 1940-talet förblev den gamla staden intakt. Då startade en punktsanering för några affärshus. Men planer fanns också på att ersätta den gamla stadskärnan med moderna tre- och fyravåningar höga hus, vilket också skedde utefter Storgatorna.
Under 1960-talet ökade rivningstakten i staden. 1975 är många av stadens äldre trähus rivna, förfallna eller inklämda mellan modern bebyggelse. Vad hände?
Konsthögskolans arkitekturskola specialstuderade 1972 Jönköpings stads utveckling. Det visade sig att stadens ägostruktur ändrats och att de flesta kvarteren i centrum utsatts för fastighetsköp under 1950- och 1960-talen. Ett stort antal köp hade gjorts av banker, försäkringsbolag och byggnadsföretag, ofta till höga köpeskillingar. Även kommunens inköpsverksamhet hade varit livlig. Framför allt koncentrerade sig kommunen på att köpa in mark kring Östra torget och Kålgårdsområdet. Mark reserverades här för institutioner och offentliga byggnader. Kommunen förmådde dock inte under 1960-talet att nybyggnadssanera runt torget. Underhållet eftersattes och till slut framstod rivning som enda alternativet.
Där markvärdena blir höga och förväntningarna stiger, där anses det inte ekonomiskt försvarbart för fastighetsägarna att underhålla. I stället får husen förfalla, de ursprungliga invånarna flyttar ut, husen blir genomgångsbostäder med social segregation som följ. Så småningom döms husen ut som bostäder och rivs. Denna process påskyndas efter en fastighetsförsäljning där den gamle ägaren, som kanske ärvt huset och levt i det under sin livstid, säljer fastigheten till en byggherre som saknar kunskap om husets egen historia och levnad.
Ännu på 1940-talet revs husen stock för stock. Idag raderar en grävskopa ut tidigare generationers bebyggelse på en eftermiddag.
****
Avslutningsvis en bild på Östra torgets södra sida 2023!
Publicerad i Arbete & Kultur nr 2 1977.
Foto av Erik Åkerhielm 1908. Jönköpings läns museums bildarkiv.
Anna Maria Claessons samlade texter 