Anna Maria Claessons samlade texter

Så är det åter dags att blåsa i stridsluren. Nya byggplaner är åter aktuella i Dunkehalladalen i Jönköping. Ja, nya är de förstås inte. Redan 1991 skrev jag i denna tidning om de planerade flerbostadshusen vid Munkkvarn och Fredriksdal.

Den gången blev det inget av, men nu ska det gamla förslaget åter behandlas i Stadsbyggnadsnämnden med anledning av en förfrågan om förhandsbesked. ”En modest exploatering och vi ser positivt på den”, säger biträdande bygglovschefen Ulf Mattsson den 4 december, långt innan ärendet behandlats politiskt. Och trots att Fredriksdal faktiskt ägs av Jönköpings kommun.

Dagen har varit regnig och skymningen kommer tidigt. Är det den gråa vintern eller Ulf Mattssons uttalande som gör mig håglös? En kvällspromenad i dalen brukar ge krafter. På avstånd hör jag ån leka mellan isblocken, det gäller att passa sig i mörkret för isfläckarna på stigen. Vid bron över till Fredriksdal stannar jag en stund, snart skall slänten vara blå av förvildad scilla! Om några få månader blommar åter de stora snödroppstuvorna i den gamla trädgården.

Nere på Fredriksdals forna gårdstomt försöker jag stega upp det föreslagna bostadshuset i blötsnön. Jag har inga exakta mått, min karta saknar skalangivelse. Men när jag jämför med intilliggande Munkkvarn tycks de båda husen överensstämma. Knappast en modest exploatering, tänker jag och försöker göra mig en föreställning om storlek och volym.

”Vi kommer helt och hållet att ersätta tidigare hus och bygga, i exakt den stil som de hade”, säger den sökande i tidningen. Jag minns mycket väl den så kallade Lindströmska fastigheten, jag var inne i den flera gånger innan branden 1982. Ursprungligen var huset byggt vid 1800-talets början. Det var ett stiligt enfamiljshus, utsmyckat med välgjord snickarglädje och mot århundradets slut försett med en imposant glasveranda i två våningar. Sitt namn fick fastigheten efter garvaren Fredrik Malmberg som ägde huset vid seklets mitt.

År 1879 köptes Fredriksdal av Viktor Lindström, som bedrev olika industriella verksamheter i de kringliggande byggnaderna.

Jag försöker med hjälp av gamla kartor jämföra Lindströmska fastigheten med det nya huset, som fått en annan placering. Nog har det senare minst en tredjedel större yta! ”Exakt i den stil som det hade.” Är det någon som tror att vi idag kan eller har råd att återskapa det tidiga 1800-talets kvalitet, detaljrikedom och känsla för proportioner?

Solen gassar i dalen emellan regnskurarna och höet står i stackar i backen. Bigarråerna börjar mogna och jordgubbar har vi i år ovanligt rikligt”, skriver Anders Lindström i ett brev 1908. Sten och jag har sedan en tid sovit i tältet om nätterna, och vi sover nu gott där. Men då jag vid lampans sken läser mina tidningar om kvällarna hörs så väl det välbekanta suset av vattnet i ån, gående och kommande tåg och deras signaler och i tidiga morgonväkten finkars och siskors morgonkymmer. Kan denna trädgårdsidyll återskapas 2004?

På ritningen ser jag en bred nerfart, en stor vändplan för bilar, fem parkeringsplatser och en förrådsbyggnad med soprum. Och jag lägger till belysning och träden som måste fällas för att få ner dagsljus och solvärme i dalens skugga.

För kanske femtio år sedan var dalen en intakt miljö med småindustrier, bostäder för fabrikörer och arbetare, trädgårdar och fungerande dämmen. Men stadens styrande har förändrat områdets karaktär.

Systematiskt har man köpt upp bebyggelsen, låtit den förfalla till endast rivning återstått. Allt med avsikt att frilägga dalen som parkmark. Kan man då hävda att att historien ger argument för att åter befolka dalen?

Jag anser inte det. På den tid då dalen var fylld av liv och arbete bestod omgivningarna av skog, åker och betesmark. I dag är förhållandena de omvända. Bymarken, Dunkehalla och Dalvik är bostadsområden. Dalen har blivit ett nödvändigt grönt stråk och i de hårda exploateringarnas och de miljöfarliga utsläppens tidevarv ska vi vara rädda om stadens gröna lungor.

Vi måste också vara varsamma om de gröna områdena för att ge plats för växt- och djurlivet. Visst vill vi väl alla att ”finkar och siskor” ska leva med oss i staden? Dunkehalladalen är idag ett förvildat kulturområde, en illustration till hur snabbt naturen tar herraväldet när människan lämnar. Människan är fortfarande nära i form av kvarvarande byggnader och ruiner, men också i form av kulturpåverkad flora. Här finns fruktträd, prydnadsbuskar, förvildade trädgårdsväxter, men här finns också det vilda i form av strömstare, forsärla, häger, kattuggla, svalört och blåsippa. Dalen fungerar som en sammanbindande korridor för djur- och växtlivet, från Vätterstranden upp mot Dalvik, Stadsparken och vidare mot Vattenledningsparken och slutligen ut mot stadens omland.

Vi måste också vara rädda om platser i stan där frid råder. Där naturens ljud överröstar människans, där tystnaden brusar i vattenfallet och där natten är mörker. Dalen har i det glittrande vattnet, på sommarhalvåret den djungelliknande grönskan, på vintern fallens isskulpturer, den har de vemodiga resterna av människornas fåfängliga styrande och vandrarens ensamma tankar … den behöver inte mer!

På våren 2000 fick stadsbyggnadsnämnden i uppdrag av kommunstyrelsen att utarbeta ett program för att klarlägga ”Dunkehallaravinens bevarande- och utvecklingsmöjligheter och samtidigt belysa vilka skyddsformer som är lämpliga för området”. Fyra år har snart förflutit. Något program har inte dykt upp. Men innan detta har presenterats och demokratiskt diskuterats måste självklart alla exploateringsplaner i dalen stoppas!

Publicerad i Jönköpings-Posten den 22 februari 2004.

Ansökan från fastighetsbolaget Munkekvarn AB gällde tre nya huskroppar. En skulle ersätta en verkstadsbyggnad intill kvarnen. Det andra huset skulle placeras intill Hulukvarnsgatan, medan det tredje var tänkt att uppföras på Fredriksdals tomt nere i dalen. Häromdagen (november 2023) besökte jag platsen och fann att de två första husen byggts och väl passar in i området. Den tredje byggnaden som ifrågasattes i min debattartikel är fortfarande inte uppförd.