Vilka var fördelarna, menade prosten Daniel Nordin, med det vid denna tid så ifrågasatta svedjebruket? I prostens egen församling brände bönderna årligen fällor i skogen för att där odla råg eller rotfrukter. Den 9 december 1822 skrev han ner sina synpunkter på ämnet sittande vid ett bord i Villstads prästgård i Småland. Dagarna var korta och dagsljuset skumt:
Här är min åsikt. – Ofullständig är den teknad; men så är den också teknad i korthet, för att vara skonsam mot läsarens tid och ögon.
För det första skrev Nordin, skördades råg, vilket var livsviktigt i en trakt som Västbo härad, där de fattigare jordbrukarna inte hade råd att köpa säd.
För det andra odlades beteshagen. Och med beteshagen menade Nordin skogen, där djuren betade. En fullmogen och delvis kullblåst skog gav dåligt bete. Svedjandet röjde och främjade gräset.
För det tredje gynnades lövskogen, i synnerhet björken. Även barrskogen på svedjan blev tätare och växtligare.
För det fjärde kunde man på svedjan skörda gräs, om man där sådde timotej. Dock försvann denna efter ett par, tre år.
För det femte skördades rovor och potatis på svedjan. På senare år hade man prövat att så först rotfrukter och därefter samma höst vinterråg. Detta odlingssätt befarade dock Nordin kunde utarma jorden.
Men, väl medveten om hur kontroversiella hans åsikter var, tog Nordin också upp avigsidorna med svedjandet. Det sades ta död på ståndskogen, det vill säga den mogna skog som passade till timmer. Men i Västbo fanns ingen avsättning för timmer och avståndet till städer och hamnar var för långt.
Skogen,ehuru grön och vacker, är wäl icke gifven af den gode Guden blott till ögonfägnad: den må nyttjas; men alltid med wishet, och till Bästa förmån, menade den praktiskt lagde prosten.
Svedjandet ansågs utarma jorden, och visst, Nordin medgav att där svedjad mark genast betades hårt bar marken till slut bara ormbunkar, ris, ljung och mossa. Nordin talade för ett förståndigt bruk av odlingsmetoden. Först skulle bonden avsätta skog till byggnadsämnen och andra behov, därefter indela marken så att svedjeskogen fick en omloppstid på 30 – 40 år. Det svedjade stycket måste också hägnas och fredas mot betande djur under flera år.
Bondsonen Daniel Nordin följde sina församlingsbors hårda kamp för att överleva. I uppsatsen, som senare publicerades i Jönköpings läns hushållningssällskaps handlingar, skrev han avslutningsvis diplomatiskt: Saken har många sidor, denna som hvarje annan.
Det finns medeltida belägg för svedjebruk i Småland, men först via skattelängder från 1620-41 kan vi följa odlingsmetodens utbredning. I vårt län svedjade man mest intensivt i Norra och Södra Vedbo samt Östra härader. (Uppgifter saknas dock för Tveta, Vista, Östbo och Västra härader). I större delen av Västbo härad förekom då inte svedjebruk Men under 1700-talets lopp tändes svedjeeldarna allt oftare även i Västbo för att nå kulmen under 1800-talets första hälft. Mellan åren 1805 – 1820 ökade antalet invånare i till exempel Villstads pastorat med 233 personer, trots att en tredjedel av barnen under tio år dog och trots att ungdomen, då födan tröt, vandrade utanför sockengränsen för att söka arbete. Befolkningsökningen frestade på resurserna, och svedjandet var ett sätt att öka skördarna. Avkastningen kunde vara upp till 12 gånger utsädet, medan den vanliga åkern endast gav 3 gånger utsädet. Den brända fällan i skogen gav också goda potatisskördar. Nya torp anlades årligen på svedjeland som hackades till åker. Ett intilliggande kärr bereddes för slåtter. Det tog 6 – 8 år innan några kor kunde födas och 5 – 6 tunnor säd frambringas.
Svedjebrukarens redskap var enkla. Några yxor, en kratta av trä att hacka ner sädeskornen med eller en hacka för potatissättning och en skära var allt som behövdes.
Myndigheternas inställning till svedjandet var för det mesta negativ. Det ansågs konkurrera med bergsbrukens och flottans behov av timmer. Senare under 1800-talet var det den begynnande sågverksindustrin man månade om. När järnvägarna gjorde det möjligt även för avlägsna trakter att få avsättning för timmer, skogen fick ett marknadsvärde och priserna steg, innebar det slutet för svedjefällan. Ett urgammalt hjälpmedel för människans överlevnad, den kontrollerade elden slocknade.
Publicerad i Tiotusen år, utgiven av Jönköpings läns museum och Jönköpings läns hembygdsförbund 1993.
Målning av Eerno Järnefelt (1863 – 1937).
Anna Maria Claessons samlade texter 