År 1909 grundades Jönköpings läns hemslöjdsförening. Nästan åttio år senare gick föreningen i konkurs. Dess butik lades ner och föreningens samling av mönster, modeller och ritningar, fotografier och prov på sålda produkter övergick i Jönköpings läns museums ägo. 2003 presenterades denna skattkista av skönhet, färg, form och hantverksskicklighet i en bok, vars titel återupplivar två mönster i samlingen: Frostrosor och tulpaner. I fem artiklar presenterade jag samlingen. Här är den första:
Men det fanns en historia före 1909. Under hela 1800-talet försökte inflytelserika medborgare i länet främja hemslöjdens utveckling, allt för att öka försörjningsförmågan bland fattiga och egendomslösa. Dessa män – för det var män – samlades i Jönköpings läns Hushållningssällskap som grundats 1814. Genom att dela ut belöningar, genom utställningar och föredrag och genom slöjdskolor för de unga, propagerade man för hemslöjden. Vid seklets slut utsåg landstinget tillsammans med hushållningssällskapet ett antal så kallade slöjdkommitterade. Det var dessa som i oktober 1907 öppnade ett försäljningsmagasin på Östra Storgatan 30. Föreståndarinna blev den tjugoåttaåriga Elisabet Fagerholm. Som vävlärarinna anställdes Mariana Persson.
För att ytterligare främja hemslöjden i länet, men också för att trygga magasinets framtid, tog slöjdkommitterade våren 1909 initiativ till bildandet av Jönköpings läns hemslöjdsförening. Föreningen konstituerade sig i Allmänna Läroverkets högtidssal i Jönköping (nuvarande rådhuset) den 4 april. Den nya styrelsen insåg omedelbart att magasinet behövde skyltfönster mot stadens affärsgata. På hösten flyttade dett därför till Östra Storgatan 11, en adress som föreningen skulle behålla under nästan sjuttio år.
1800-talet var ett århundrade som förvandlade. Nya energislag, råvaror, material och tillverkningsmetoder förändrade vardagslivet. Sambandet bröts mellan den som tillverkade och den som använde. Maskinerna skapade billiga varor och med förbättrade kommunikationer spreds de över hela landet. Den lokala och traditionella hemslöjden hotades av en flod av industriellt tillverkade varor. Allt detta oroade och hemslöjdsrörelsen var ett uttryck för denna oro.
Det handlade inte 1ängre enbart om att skapa arbetstillfällen. Hemslöjden måste, menade den unga rörelsen, också slå vakt om hantverkskunnigheten, materialkänslan och tingens traditionella och ortsanpassade karaktär. Hemslöjdsrörelsen utvecklades mer och mer till en fostrande strömning som värnade om kvalitet och så kallad god smak. Undervisning och rådgivning blev givna inslag. Det hastade att inventera äldre föremål från hembygden innan de helt skattade åt förgängelsen. På den gamla slöjdens grund skapades samlingar av lämpliga modeller, mönster och ritningar för nytillverkad slöjd.
Nu försågs snickare med ritningar, andra hantverkare med önskade modeller och väverskor kvitterade ut råvaror tillsammans med en solvnota eller andra anvisningar. I en vävjournal från 1910 har noggrant antecknats väverskornas namn, hur mycket garn de erhållit och mängden färdig väv som levererats till magasinet. Här redovisas kostnaderna för väven i form av garnåtgång och vävlön. Journalen ger också en uppfattning om vilka slags vävar som tillverkades.
Det var exempelvis enfärgade hålgardiner i oblekt, orange, rosalax, gult, vitt och krapprött. Drällen kunde vara sammansatt av rosa, rött, gult och blekt garn eller gult, orange och svart. I gångmattorna fanns många friska färgsammansättningar. Hålkrus vävdes i orange, rött och gult, men det förekom också en mängd enfärgade tyger. Mer komplicerade vävar tillverkades av Mariana Persson eller någon tillfälligt anställd. En del varor köptes i kommission eller från ett annat hemslöjdsmagasin i landet.
Drygt etthundratrettio möbelpjäser inköptes under andra halvåret 1909. Snickare Wass i Jönköping, H. T. Wessberg i Skirö, Viktor Andersson i Åker och Severin i Eksjö snickrade soffor med ”Ekebopinnar” (som såldes för tjugosex kronor styck), Läcköstolar, kryssbord och blomsterbord.
Hela tiotalet hade föreningen ekonomiska bekymmer. Märkligt nog lyckades man ändå utveckla verksamheten. Kanske var det tack vare en, som det skulle visa sig, mycket duglig föreståndarinna som anställdes våren 1911. Clary Wahlsten var tjugotvå år då hon kom till Jönköping från Kalmar. Hon skulle stanna på sin post i fyrtiofem år och skapa en av landets mest i framgångsrika hemslöjdsbutiker!
På Baltiska utställningen i Malmö 1914 ställde också Jönköpingsföreningen ut. Utställningen bedömdes av Stina Rodenstam, en av hemslöjdsrörelsens pionjärer, som i tidens anda var mycket mån om att slöjden skulle anknyta till en traditionell bygdeslöjd. Rodenstam var särskilt nöjd med Jönköpingsföreningens textilier som hade tydliga ”hembygdsdrag” och visade på att föreningen ”särskildt på detta område gjort sig förtrogen med och till nutida bruk återupplifvat och anpassat gamla förebilder”. Jönköpingsföreningens produktion, erhöll, endast fem år efter starten, ett gott betyg av landets hemslöjdsexpertis.
Publicerad i Jönköpings-Posten 10 december 2003. Texten grundar sig på boken Frostrosor och tulpaner, publicerad av Jönköpings läns museum och Jönköpings läns hembygdsförbund 2003. Boken har mig som författare men jag står i djup tacksamhetsskuld till Ingvor Dahlström, mångårig medarbetare på Hemslöjden och senare Jönköpings läns museum. Ingvor bidrog med både sakuppgifter och värdefulla synpunkter på text och urval av illustrationer.
Anna Maria Claessons samlade texter 