Forntidens människor smaksatte säkert sin mat med aromrika växter som timjan, mynta och kummin vilka växer vilda i vårt land. En del av den kunskapen har överlevt till våra dagar, men då framför allt som smaksättning av brännvin och öl.
Munkar vid medeltidens kloster spred kunskapen om hur man kunde odla en del växter för att använda som örtmedicin eller matkryddor. Under medeltiden importerades också kryddor från Orienten. Smör och hudar byttes mot de dyrbara kryddorna och endast de allra mest förmögna hade tillgång till dem.
Först under 1600-talet, då kryddhandeln organiserats genom Ostindiska Kompaniet och odlingen av kryddor ökat, blev de åtrådda varorna mer överkomliga för fler människor. Så växte så småningom fram ett rikt kryddsortiment i det borgerliga kosthållet.
Men allmogen använde få kryddor. En del var begränsade till vissa geografiska områden och framför allt de dyrbara kryddorna som exempelvis saffran användes till högtidsmaten.
Först under vårt sekel har kryddorna blivit tillgängliga för envar.
Publicerad i Jönköpings-Posten 10 februari 1988
Illustration: De importerade kryddorna var så dyra att de förvarades inlåsta i skåp eller skrin. Här ett kryddskrin av plåt som 2015 såldes på Bukowski. Till skrinet hörde ett litet rivjärn som förvarades i mittfacket.
Anna Maria Claessons samlade texter 