När tobaken infördes i Europa vid 1500-talets mitt talade man om att ”supa tobak”. Sjömän som besökt ”den nya världen” Amerika hade av indianerna lärt sig att använda tobak. Så småningom spred sig bruket även till Norden. Vid arkeologiska utgrävningar av lämningar från 1600- och 1700-talen påträffas ofta trasiga tobakspipor av lera. Piporna är tillverkade av vitbrännande lera från England eller kontinenten. I början var de drejade, men så småningom förenklades tillverkningen och piporna göts i formar.
Piprökning var en omständlig procedur. Tobaken revs, pipan stoppades, tändes med glödande kol som hölls i koltänger. Därefter söps tobaken med kontemplation och koncentration, gärna i goda vänners lag. Att supa tobak ansågs lugnande och lämpligt för de som sysslade med tankearbete.
I Jönköpings läns museums samlingar finns många pipor med långa skaft från 1800-talets början. De är av sjöskum, trä eller porslin. När bouppteckningen upprättades efter klockaren Pehr Rodins död 1819 i Villstads församling, antecknades bland ägodelarna en porslinspipa med tobakspung. Och prosten i samma församling, Daniel Nordins bouppteckning från 1854 innehöll inte mindre än tolv tobakspipor, en piphylla och en tobaksdosa av järn.
Även bönderna i Villstad rökte. Nordin berättade 1819 att:
Tobak planteras föga. Den köpes mest från Skåne, under namn av Skånska blader.
Förmodligen rökte bönderna fortfarande de billiga, enkla kritpiporna. Författaren till nedanstående visa från Ökna socken jämför lerpipan med livet. Ett liv är som en lerpipa, av mull är vi komna och mull skall vi åter bliva:
Förnögder jag min Pipa tänder, / Den jag har fylt af god tobak – / jag ser nu utti mina händer – / En förbild hwar iag want har / Och wad jag sedan är och blir / då min förwandling slutar här
Hon är af ler och jorden tagen / Min första ursprung jorden war / Hon blir i styken sönderslagen / fören man det förmodat har / Så går det och med Lykans prål / som ej så hårda stötar tåll
Hon ingen konstig färia äger / hon är helt wit det blir mit slut / och när jag går til dödens läger / Då bleknar mina kinder utt / Jag sedan i min Svepeduk / Blir swat som hon af långsamt bruk
Jag ser den Rök i luften swingar / Och sig helt wida sprider kring / Den klara förbild mig påminer / att altting är blått ingen ting / ty alt wad man i wärden ser / är blåt en rök men intt mer
Mitt hjerta rörs när jag beskådar / att bala askan blifver qwar / den klara förbild mig bebodar / Hwad jag til slut sist warit har / Då jag til jorden luttar kul / Blir det af mig en näfwa mul
Publicerad i Tiotusen år. Utgiven av Jönköpings läns museum och Jönköpings läns hembygdsförbund 1992.
Fotograf: Göran Sandstedt.
Anna Maria Claessons samlade texter 