Militär och civil teknisk utveckling har ofta varit sammanflätade. Järnhantering och textilmanufaktur bars upp av krigsmaktens beställningar under 1600-talet. Byggandet av Göta kanal dikterades av militära intressen. Ett klassiskt exempel är konservburken, som kom till användning under Napoleonkrigen. Militär organisation inspirerade det amerikanska tillverkningssättet som först tillämpades inom vapenindustrin.
Krigen har påskyndat den tekniska utvecklingen, inte minst under 1900-talet. Jakten på ersättningsmaterial blev akut då handeln försvårades. Armens behov, utöver fler och effektivare vapen, skapade en marknad. Dessutom tillät krigssituationen i sig forskning utan hämmande hänsynstagande till exempelvis ekonomi eller miljö. När kriget så var över, fanns behovet av att reparera skadorna. Efter andra världskriget ställdes produktionen snabbt om till civila ändamål: det gällde jetflyget, bilen, datorn, raketvapnen, atombomben, medicinska upptäckter som antibiotika och kemiska produkter som bekämpningsmedel och syntetiska material; syntetgummi, plaster av olika slag, nylon…
I den amerikanska tidskriften Det Bästa, som började utges i Sverige 1943, kan man följa diklor-fenyl-trikloretyletan, eller DDT, på dess resa över jorden.
År 1944, ett år efter det att kemiföretaget Du Pont fått igång industriell tillverkning av DDT och fyra år efter upptäckten av dess insektsdödande förmåga, skrev tidskriften om DDT som ett medel att skydda soldater från ohyra och sjukdomar:
Utspritt i pulverform i underkläderna eller inuti skjortärmar och byxben skyddar det mot klädlöss och i viss utsträckning mot fästingar och sandloppor. Om man sprutar det i finfördelad form i ett rum blir väggarna giftiga för flugor i hela tre månader efter en enda sprutning.
Epokgörande var också, enligt tidskriften, de nya aerosolinsektsmedlen där medlet sprutades med hjälp av gasen freon.
DDT kom flitigt till användning under kriget, det gjorde hela öar i Söderhavet fria från insekter, avlusade soldater och krigsfångar och användes vid bekämpningen av epidemier.
Efter kriget meddelade myndigheterna, att om preparatet användes enligt bruksanvisningen, var det helt ofarligt för människor. Dock varnade man för att blanda det direkt i mjöl för att skydda detta mot insekter. År 1948 fick DDT:s upptäckare Nobelpriset.
DDT startade resan in i kemisamhället. År 1954 skrev Det Bästa:
De senaste årens erfarenheter antyder att jordbrukets avkastning kan allra minst fördubblas inom de närmaste tjugo åren. Äran härav tillkommer i första rummet den kemiska industrin, som redan framställer ett 500-tal nya organiska föreningar till jordbrukarens tjänst – för att öka hans skördar och förbättra deras kvalitet, minska hans arbete och skydda honom mot en hel del hemsökelser som han under århundradenas lopp kommit att betraktas som av Gud instiftade.
De första invändningarna mot DDT kom ett tiotal år efter det att medlet introducerats. Det visade sig att insekterna utvecklade resistenta stammar som klarade allt högre doser. En rad nyttiga insekter skadades och diverse andra rangens skadegörare, som tidigare hållits i schack av naturliga fiender, massförökades. Medlet tilläts nu inte längre i ladugårdar i USA, det visade sig kunna lagras i djurens fettvävnad och överföras till mjölken.
År 1962 utkom i USA Rachel Carsons bok Tyst vår. Med Tyst vår blev världen snabbt medveten om att DDT inte bröts ner i naturen utan anrikades i näringskedjorna. Och i toppen på näringskedjan står ofta människan. DDT hittades i Antarktis is, i Östersjöns fauna och i svensk bröstmjölk.
I Sverige förbjöds användningen av DDT delvis 1969, helt i mitten av 1970-talet. Halterna sjönk, men fortfarande används DDT i många länder och via atmosfären förs det vidare. Debatten om DDT följdes av debatten kring lövslybekämpning med fenoxisyror, kvicksilver i gäddor, bly i bensin, klorblekning i pappersindustrin, PCB i returpappersbrukens slam, freon i sprayburkar och kylskåp, formaldehyd i spånplattor, flamskyddsmedel i datorer och gardiner … En halv miljon kemiska föreningar var kända 1942, fyrtio år senare fem miljoner. Kanske 70 000 användes kommersiellt.
Kemisterna framtidens byggmästare var rubriken på Det Bästas oktobernummer 1956. I efterhand får vi lägga till: på gott och ont.
Publicerad i boken Tiotusen år, Småländska kulturbilder 1992 utgiven av Jönköpings läns museum och Jönköpings läns hembygdsförbund.
Fotograf: Göran Sandstedt
Anna Maria Claessons samlade texter 