Prinsessans väktare

En junidag 1913 sitter John Bauer som han brukar vid sitt bord i ateljén på Sjövik i Jönköping. Framför honom ligger ett stort pappersark. Han arbetar med Sagan om älgen Skutt och prinsessan Tuvstarr. Han har börjat som han brukar. Med blyerts, i utkast stora som frimärken, har han letat efter motiven. Nu har han bestämt sig och han prövar med akvarellpensel och ritstift olika uttryck hos den vaktande älgen. Han skissar en sensommarnatt med varmt solnedgångsljus och han försöker också med en natthimmel vars kalla stjärnor förebådar hösten. Han låter älgen böja sig ned mot flickan, men fastnar så för ett mer majestätiskt upplyft huvud där den stora kronan avtecknar sig mot stjärnhimlen.

Vi vet inte vad som sedan hände. Kanske skulle han bara doppa penseln den stora glasburken med vatten? På det bevarade skissbladet ser vi hur tuschflaskan måste ha vält och en stor svart fläck brett ut sig över den vaktande älgen. Ser han själv dramatiken i arkets bildyta? Är det därför han inte slänger det i papperskorgen? Eller är de små akvarellskisserna för viktiga för det fortsatta arbetet?

Den här dagen har John fått ett brev från en bekymrad Helge Kjellin i Uppsala. Det är Kjellins saga han arbetar med. Nu oroar sig författaren för att det botaniserande svenska folket, som han skriver, skall uppröras över att han blandat samman växten ängsull med en folklig benämning, nämligen tuvull. Han behöver låna hem sitt manus för att rätta till felet. Den lilla prinsessan skulle kanske döpas om till det mer korrekta ängsull? Men Kjellin tvekar, då skulle ju poesin försvinna! Namnet Tuvstarr har en helt annan stämning för honom.

Kjellins text bärs av sentimentalitet, men också, som en del påpekat, av undertryckt erotik. John har ett mer ambivalent förhållande till Tuvstarr. Han målar henne som ett liten flickprinsessa, det är den bilden som publiceras. Men han prövade också andra varianter där Tuvstarr i uttrycket gradvis förändras mot huldrans lockande och farliga skönhet.

Vi vet inte vad John tyckte om Kjellins vånda, men lyckligtvis ändrades aldrig namnet. Det har blivit en oupplöslig del av bildernas magi.



Om mig

Under ett arbetsliv som museikvinna har det blivit många texter. Det har handlat om allt från Carl Jonas Love Almqvist, krustänger, skarvsömskuddar till mormorstips och behovet av skönhetsråd i staden Jönköping.

Och ja, höll på att glömma, jag är etnolog, fil dr och har framför allt arbetat på Jönköpings läns museum och Västergötlands museum i Skara.

Idag är jag och min man bosatta i Brandstorps socken i Västergötland. Jag odlar min trädgård, ser till mina hönor och leker med barnbarn och lagottohunden Caesar och bolognesen Love. Och jag skriver fortfarande …